Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jern. 2. Metallurg. Jernet är den mest använda af metallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ugnen uppreses, pådrages blästern, hvarigenom
jernet hindras att intränga i formorna och färskningen
genast börjas till följd af den intima beröringen
mellan luften och jernet. Till en början förbrännes
då tackjernets silicium till kiselsyra, som
förenar sig med en del samtidigt oxideradt jern
till en färskslagg, som under den derpå följande
perioden jämte blästern bidrager till förbränning af
tackjernets kol. Denna del af färskningen försiggår
så häftigt, att ett stormande kok uppkommer i ugnen,
hvilket i mån af kolets förbränning småningom
saktar sig. Af den genom ugnens öfre öppning med
stor häftighet utströmmande lågans utseende har man
lärt sig med ganska stor säkerhet bedöma huru långt
färskningen i hvarje ögonblick fortskridit; processen
kan sålunda genom ugnens nedstjelpning afbrytas när
man vill, alltefter den kolhalt man önskar bibehålla
i den färdiga produkten. Man kan sålunda på denna
metod tillverka från det hårdaste stål till ett
ganska mjukt jern. Genom den stora qvantitet luft,
som passerar genom metallbadet, bildas emellertid
äfven en del jernoxidul, hvilken, i synnerhet mot
slutet af blåsningen, ej finner någon kiselsyra
att förena sig med, utan håller sig uppblandad i
jernet och förorsakar samma olägenhet som svafvel,
nämligen att metallen under utsmidning vid röd värme
vill brakna. Till åtskilnad från den af svafvel
förorsakade rödbräckan kallas den af jernoxidulen
uppkommande oarten rödskörhet. Denna jernoxidul
kan emellertid aflägsnas genom tillsats till badet
af mangan, som åter reducerar jernet och sjelf i
oxideradt tillstånd förbinder sig med slaggen. Om
derför tackjerhet från början ej håller tillräckligt
mycket mangan, fortsätter man bessemerblåsningen till
lägre kolhalt, än man önskar erhålla hos den färdiga
produkten, och tillsätter derefter en afpassad mängd
spegeljern eller ferromangan (se Manganjern),
hvilket åter meddelar bessemermetallen den önskade
kolhalten. Vid spegeljernets tillsättande uppkommer
en stark reaktion i den smälta metallen, efter hvars
upphörande denna uttappas i en skänk och från denna
i de tillreds stående kokillerna. Den i kokillerna
stelnade produkten, som till formen närmast liknar
stora smältstycken, kallas göt; såvida dessa ej
skola användas i den form de hafva, inläggas de i
en vällugn och smidas eller valsas efter behörig
värmning till hvarjehanda dimensioner. Med anledning
deraf att sista operationen vid framställandet af
denna produkt är dess gjutning i kokillerna, kallas
denna metall äfven götmetall, hvaraf man efter olika
kolhalt skiljer mellan götstål och götjern, i motsats
mot den genom slaggfärskning erhållna produkten,
som kallas färskmetall, med dess underafdelningar
färskstål och färskjern. Hela färskningsprocessen
vid bessemer-metoden upptager, alltefter konverterns
rymlighet och tackjernets beskaffenhet, ej längre tid
än från 5 till 30 minuter, och på denna tid kunna 2
till 5 tons tackjern förvandlas till smidig metall. –
Såsom nyss beskrifvits, borttagas på denna metod
med
lätthet kisel och kol, som ingå i tackjernet; men om
detta tillika håller fosfor, ingår hela fosforhalten
i den färdiga produkten, hvarför endast de renare
malmsorterna varit användbara för denna process ända
till 1877, då den basiska defosforiseringsmetoden
(se Gilchrists metod) uppfanns, hvilken är ett slags
bessemer-metod, men som skiljer sig från denna
deruti att konvertern invändigt är utfodrad med
magnesia och att kalk inkastas tillsammans med det
smälta tackjernet, genom hvilken rikliga tillgång
på baser fosforn får tillfälle att oxidera sig och
tillsammans med kalken bilda fosforsyrad kalk, som
medföljer slaggen. Genom fosforns förbränning frigöres
värme i konvertern, så att temperaturen ökas i samma
förhållande som tackjernets fosforhalt. Till följd
af detta förhållande hafva de i utlandet så ymnigt
förekommande fosforhaltiga malmerna till skada för
den svenska jernindustrieri fått ett förut ej anadt
värde. Också har metoden på kort tid vunnit en mycket
stor användning i utlandet.
En annan metod att tillverka götmetall, som under
de senare åren vunnit en vidsträckt utbredning,
men som ej kan hänföras till ren blästerfärskning,
är Siemens-Martins metod. Grunddraget i denna är
att till det i en flammugn nedsmälta tackjernet
efterhand tillsattes redan färskadt jern i form af
skrot, rälstumpar o. s. y. Men utom den nedsättning i
tackjernets kolhalt, som på detta sätt åstadkommes,
försiggår tillika en verklig färskning genom lågans
oxiderande inverkan och ofta äfven genom tillsats
af rik jernmalm, hvarför det är dess fördelaktigare,
ju större yta det smälta metallbadet har. Som denna
process ej försiggår så hastigt som bessemerprocessen,
kan ej värmen underhållas genom förbränningen af
tackjernets kisel och kol; tvärtom måste en mycket
intensiv värme utifrån införas i ugnen, och det är
endast genom användande af Siemens’ regenerativa
system, som man lyckats att med begagnande af
generatorgas (se Gas) som bränsle åstadkomma den
nödiga temperaturen. Fig.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
