Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Johan (João) II den fullkomlige (konung af Portugal) - 3. Johan (João) III (konung af Portugal) - 4. Johan (João) IV (konung af Portugal) - 5. Johan (João) V (konung af Portugal) - 6. Johan (João) VI (konung af Portugal) - Johan (Johann), Nepomuk Maria Josef (konung af Sachsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. J. II den fullkomlige, den föregåendes
sonsons son, f. 1455, död 1495, efterträdde 1481
sin fader, Alfons V, på tronen. Han kufvade med
stränghet den öfvermodiga adeln och skonade dervid
icke ens sina egna fränders lif. Under denne
kraftfulle och högt bildade furstes tid ökades
betydligt landvinningarna från morerna, äfvensom
upptäckterna i Afrika, hvars sydligaste udde 1486
kringseglades af Bartolommeo Diaz och af J. fick
namnet Godahoppsudden.
3. J. III, Emanuel I:s son och efterträdare,
f. 1502, d. 1557, uppsteg på tronen 1521 samt förde en
fredlig och i vissa afseenden upplyst regering, ehuru
han omhuldade jesuiterna och införde inqvisitionen.
Han återupprättade universitetet i Coimbra och
uppmuntrade liksom sina företrädare sjöfarten och
handeln (i synnerhet med Ostindien, Japan
och Brasilien, hvilket land han gjorde till en
portugisisk koloni).
4. J. IV, afkomling af J. I:s oäkta son hertig
Alfons af Braganza och grundläggare af dynastien
Braganza, föddes 1604 och blef 1640, då Portugal
befriade sig från det 60-åriga spanska herraväldet,
utropad till konung. Genom personligt föredöme
eldade han sitt folk till stora uppoffringar
för afvärjande af spaniorernas anfall, hvilka 1644
besegrades vid Moutijo och visserligen under de
följande åren vunno flere framgångar, men snart
blefvo fullt upptagna på andra håll. Under J:s
regering återvann Portugal sin vigtigaste besittning,
Brasilien. J. var en svag furste och gick i sin
gemål Luiza de Guzmans ledband. Död 1656.
5. J. V, den föregåendes sonson, f. 1689,
uppsteg 1706 på tronen efter sin fader, Peter II,
och var liksom denne Englands bundsförvandt i det
spanska successionskriget. J. bortslösade oerhörda
summor på uppförandet af kyrkliga byggnader, såsom
jätteklostret Mafra. Genom sin bigotta undergifvenhet
under kyrkan förvärfvade han patriarkats värdighet
åt ärkebiskopssätet i Lissabon samt åt sig sjelf
hederstiteln "rex fidelissimus" (allra trognaste
konung). Död d. 31 Juli 1750.
6. J. VI, son till den föregåendes sondotter,
regerande drottningen af Portugal Maria I, och
titulärkonungen Peter III, föddes d. 13 Maj 1767,
blef, till följd af moderns sinnessjukdom, d. 10
Febr. 1792 Portugals regent och utropades efter
hennes död, d. 20 Mars 1816, till konung. J.
slöt sig under revolutionskrigen nära till
England, hvilket ådrog honom Napoleons hat och
krig med Spanien, sedan detta land slutit sig
till Frankrike. Då J. vägrade efterkomma kejsarens
uppmaning att häkta alla engelsmän i Portugal och
konfiskera deras egendom, förklarade Napoleon i
"Moniteur" för d. 11 Nov. 1807, att "huset Braganza
hade upphört att regera", och lät en fransk-spansk
här inrycka i Portugal. J. afseglade d. 29
Nov. s. å. till provinsen Brasilien, der
han, alltjämt slutande sig till England,
qvarstannade ända till 1821. Under tiden hade
engelsmännen under marskalk Beresford hjelpt
portugiserna att fördrifva fransmännen, men derjämte
tillegnat sig ett afgörande inflytande på
styrelsen. Harmen deröfver och öfver konungens
frånvaro ledde 1820 till revolution och utkast till
en ny, friare författning. Då J. med anledning deraf
begaf sig från Brasilien, qvarlemnade han der sin son
Dom Pedro såsom regent. Brasiliens nationalförsamling
proklamerade emellertid Brasiliens oafhängighet
af Portugal och utropade Dom Pedro till kejsare
(12 Okt. 1822). Äfven i Portugal skulle J: s familj
bereda honom svårigheter. Knappt hade han besvurit
den nya författningen (d. 1 Okt. 1822), innan hans
gemål, Charlotta Joachima Theresa (se d. o.), och hans
yngre son, Dom Miguel, ställde sig i spetsen för en
våldsam reaktion. De förvisades för en tid, men efter
sin återkomst verkställde de, i April 1824, en ny
statskupp, som bl. a. åsyftade att afsätta J. Denne
lyckades dock komma ombord på ett engelskt krigsskepp
och derifrån skrämma Dom Miguel att falla till föga
(d. 13 Maj 1824). Genom Englands bemedling skedde
sedermera en uppgörelse med Brasilien, hvilket land i
fördraget i Rio Janeiro d. 29 Aug. 1825 erkändes såsom
ett sjelfständigt rike med Dom Pedro till kejsare,
ehuru J. sedermera vid ratifikationen förbehöll sig
att för sin person äfven bära kejsaretiteln. J. dog
d. 10 Mars 1826, sedan han utnämnt sin dotter Isabella
Maria till regentinna. Hans närmaste arfving, Dom
Pedro, afträdde sina anspråk på kronan åt sin äldsta
dotter, Maria da Gloria.
Johan (Johann), Nepomuk Maria Josef, konung af
Sachsen, son af prins Maximilian af Sachsen och
Karolina af Parma, föddes i Dresden d. 12 Dec. 1801
och åtnjöt en omsorgsfull uppfostran. Han gjorde goda
studier i synnerhet i de gamla språkens literatur
och uti italienska samt öfversatte från detta
språk, under psevdonymen "Philalethes", Dantes
"Divina commedia" (1839-49, 3 bd, med kritiska och
historiska anmärkningar; ny uppl. 1865). Vid sidan
af sin literära verksamhet egnade J. sig redan som
prins åt det offentligas tjenst. Han var bl. a. chef
för rikets kommunalgarden (1830-46) och president i
finanskollegiet (1830-31) samt deltog såsom ledamot
af representationens första kammare med stor flit och
utmärkelse i landtdagarnas lagstiftande verksamhet
från 1831, till dess 1848 års rörelser för någon
tid aflägsnade honom ur det politiska lifvet. Efter
sin broder Fredrik August II:s död, d. 9 Aug. 1854,
uppsteg J. på tronen och egnade sig outtröttligt
åt regeringsärendena. Särskildt lade han sig vinn
om jernvägsnätets utbredning och näringsfrihetens
införande samt vetenskapernas främjande. I den tyska
förbundspolitiken motarbetade han, med ministern
v. Beust vid sin sida, Preussens planer; han sökte
till en början åstadkomma en närmare sammanslutning
mellan Tysklands stater, utom Österrike och
Preussen ("triasidén"), men slöt sig vid Preussens
krigsförklaring sommaren 1866 till Österrike. Efter
Österrikes nederlag måste han inträda som medlem
af Nordtyska förbundet. J. dog i Pillnitz d. 29
Okt. 1873. – Med sin gemål, Amalia Augusta af Bajern
(f. 1801, förmäld 1822, d. 1877), hade han nio barn,
af hvilka äldste sonen, Albert, är hans efterträdare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
