Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judit, hjeltinnan i den gammaltestamentliga apokryfiska Judits bok - Judit, dansk drottning. Se Jutta - Juej-tsji. Se Indo-skyter - Juel, Esger - Juel, gammal dansk adlig ätt - Juel, Erik - Juel, Peder - Juel, Niels - Juel, Jens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förräderi lemna staden i hans händer. I glädjen
häröfver tillställer han ett gästabud, och J.,
som med sin skönhet bedårat honom, afhugger den
rusige fältherrens hufvud, då hon om natten är
i enrum med honom. Assyrerna fly, och staden är
räddad. – Framställningen är på sina ställen groft
ohistorisk och sagolik, hvarför redan Luther i
denna berättelse såg en allegori: J. skulle vara det
judiska folket och Holofernes detta folks hedniska
fiender. Boken är troligtvis ursprungligen skrifven
på hebreiska eller arameiska af någon palestinsk
jude i 2:dra årh. f. Kr. Den grekiska text, hvarpå
den förekommer i sitt nuvarande skick, tyder
genom sina många hebraismer på en öfversättning,
J. P.
Judit, dansk drottning. Se Jutta.
Juej-tsji. Se Indo-skyter.
Juel [jul], Esger, ärkebiskop i Lund, var först
kanik i Ribe och försvarade inför den påflige
legaten konung Erik Menveds sak i dennes strid med
ärkebiskopen Jens Grand (1299). Till lön derför
blef J. 1305 kanik i Lund, 1306 biskop i Århus och i
Nov. 1310 ärkebiskop i Lund. 1315 kom han i oenighet
med Erik, sannolikt till följd af de otillbörliga
kraf denne ställde på ärkebiskopsstolen, och sedan
han utan framgång gjort åtskilliga eftergifter,
bannlyste han konungen (1317). Men J. fann intet
understöd af de öfrige biskoparna och måste derför
lemna Danmark. 1318 följde han den svenska här,
som angrep Skåne, men lyckades icke att derigenom
återvinna sin ärkebiskopsstol. Först 1320, ett år
efter Erik Menveds död, återvände J. till Danmark
och återinsattes i sin gamla värdighet Död d. 17
Jan. 1325. E. Ebg.
Juel [jul], gammal dansk adlig ätt, som redan
omkr. år 1300 framträdde i historien. – 1. Erik J.,
riksråd, född 1591, död 1657, blef 1623 landsdomare i
Nörrejylland och 1651 riksråd samt var en af adelns
ledare vid riksdagarna 1645 och 1650. Han var gift
med en syster till Hannibal Sehested. – 2. Peder J.,
den föregåendes son, diplomat, född 1623, död 1656,
var 1647-55 danskt sändebud i Stockholm, hvarest han
med allvar och klokhet förstod att häfda sin och sin
konungs värdighet gent emot drottning Kristina, som
beskyddade den landsflyktige Korfits Ulfeld. – 3.
Niels J., den föregåendes broder, sjöhjelte, född
i Kristiania d. 8 Maj 1629, blef 1643 page hos prins
Fredrik, som då var ärkebiskop i Bremen, och medföljde
honom till Danmark (1648), då prinsen blef konung
(Fredrik III). Efter att under ett år hafva studerat
vid Sorö akademi reste J. 1649 till Frankrike och 1650
till Holland, hvarest han egnade sig åt sjökrigstjenst
och skeppsbyggen. I Hollands krig mot England 1652-53
och på dess expedition i Medelhafvet mot afrikanske
sjöröfvare 1654-55 gjorde han tjenst under Ruyter. I
Juni 1656 kom J. tillbaka till Danmark och utnämndes
1657 till amiral på Holmen, d. v. s. ledare af
flottans nybyggnader och utrustning. I kriget mot
Sverige anförde han den ena eskadern i sjöslaget
vid Falsterbo d. 13-14 Sept. 1657 och ledde under
Köpenhamns belägring1 1658-59 försvaret
mot sjösidan. Derefter deltog han i sjöslaget
vid Rödsand på Låland d. 30 April 1659 och
öfverförde trupper från Själland till Fyen före
slaget vid Nyborg, der den svenska hären blef
tillintetgjord. 1662 blef J. vice-president i
amiralitetet, men blef 1663, vid utnämningen af
president, förbigången af den från utlandet hemkomne
Kort Adelaer. Möjligen berodde detta derpå att
J. tillhörde den gamla adeln, mot hvilken konungahuset
hyste misstanke, och dessutom (1661) ingått äktenskap
med en brorsdotter till Korfits Ulfeld. I det nya
kriget mot Sverige 1676 fick J. öfverbefälet, intog
d. 1 Maj Gotland och kämpade, utan framgång, d. 25-26
Maj med den svenska flottan mellan Rügen och skånska
kusten. Men derefter måste han finna sig i att blifva
underordnad den holländske amiralen Tromp, som blef
dansk general-amiral och tillika anförde den holländska
hjelpflottan. I förening med denne vann J. d. 1
Juni 1676 en seger vid Ölands södra udde och besatte
derefter Ystad. Den 1 Juni 1677 vann J. ensam – Tromp
hade ännu icke anländt – en ny seger vid Möen och
den 1 Juli s. å. i Kjögebukt den stoltaste seger, som
den danska flottan någonsin vunnit. Striden räckte
i nio timmar och var så hårdnackad, att J. tvänne
gånger måste byta om amiralskepp. J. upphöjdes till
general-amiral-löjtnant, och en präktig medalj slogs
till hans ära. Äfven i utlandet erkändes J. såsom
en bland samtidens ypperste sjömilitärer. 1678
blef han den danska flottans verklige chef, tog
en vigtig del i tåget till Rügen och blef medlem
af geheimerådet samt 1683 tillika president för
amiralitetet. I denna ställning genomförde han
vigtiga förbättringar vid flottan, inrättade 1685
varfvet Nyholm och byggde en docka m. m. Han var
tillika (till 1690) Holmens chef och kan med rätta
nämnas som den danska flottans grundläggare. J. dog
d. 8 April 1697 och ligger begrafven i Holmens
kyrka. Icke långt derifrån restes 1881 öfver honom
en minnesvård, modellerad af den danske bildhuggaren
Stein. För sina prispenningar köpte J. ön Tåsinge,
som 1711 gjordes till stamhus och ännu tillhör hans
ättlingar. Hans enka, Margarete Ulfeld (f. 1641,
d. 1702), grundlade 1699, tilllika med Birgitte
Skeel, enka efter N. Rosenkrantz, Roskilde adliga
jungfrustift. – 4. Jens J., den föregåendes broder,
diplomat och general-amiral, född d. 15 Juli 1631,
studerade vid Sorö akademi och begaf sig derefter ut
på resor. Redan 1656 användes han i en diplomatisk
beskickning till Stockholm, blef 1659 sekreterare
i Kansliet och 1661 medlem af Statskollegium, var
1662-70 danskt sändebud i Stockholm och deltog 1673-75
i underhandlingarna om ett förbund mellan de nordiska
landen. Derjämte var han 1670-80 vice president i
Kommerskollegium och blef 1675 geheimeråd, följde
1677 sin broder Niels som rådgifvare i kriget samt
deltog 1679 i fredsunderhandlingarna. Derefter
vistades han under ett år som sändebud i Stockholm
der han äfven 1692-93 förde underhandlingar (om det
svensk-danska neutralitetsförbundet) samt blef 1694
president i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
