Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Karl Knutsson, Karl VIII (svensk-norsk konung) - 3. Karl IX (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marsk Tord Bonde mördats, började Kristian få
öfverhanden. Samtidigt växte missnöjet inom
landet till följd af krigets tunga, och i början
af 1457 ansåg ärkebiskopen tiden vara inne för
resning. Vid underrättelsen om upproret skyndade
K. från Östergötland norrut, men blef i Strengnäs
öfverrumplad af ärkebiskopen och kunde med möda rädda
sig till Stockholm. Då han ansåg sig icke kunna
lita på denna stads borgerskap och ingen af hans
höfvitsmän och fogdar i landsorten rörde sig till
hans hjelp, afseglade han till Danzig, der han sedan
vistades till 1464. (Under denna tid försträckte han
staden 15,000 preussiska mark, för hvilka han som
pant erhöll staden Putzig m. m., som likväl snart
intogs af Tyska orden. Denna summa utkräfdes först
1704, af Karl XII.) Då vid biskop Kettils resning
till förmån för ärkebiskopen (1463), som af konung
Kristian blifvit fängslad, allmogens rop på Karls
återkallande blef allt häftigare, måste resningens
ledare tillmötesgå dess önskan, och konung Karl
återkom, hösten 1464. Endast få af den högre adeln
slöto sig till honom, och ärkebiskopen började,
så snart han blifvit frigifven, stämpla till förmån
för Kristian. Redan samma höst var upproret i full
gång, och Karl måste straxt i början af 1465 afsäga
sig kronan. Såsom ersättning fick han Raseborgs och
Korsholms län samt Satakunta. Under den tvedrägt, som
efter biskop Kettils kort derefter timade död uppstod
mellan ärkebiskopen och en del af högadeln, särskildt
de mäktige Axelssönerna (se d. o.), vann. K:s parti
allt större styrka; och sedan slutligen äfven den
mäktige riksföreståndaren Erik Axelsson fullkomligt
brutit med konung Kristian och unionspartiet,
återkallades K. och valdes 1467 för tredje gången till
konung. Unionspartiet reste emellertid å nyo hufvudet;
dess anförare var den tappre Erik Karlsson (Vasa),
under det att konung K:s vapen fördes af Nils och Sten
Sture. Midt under detta stridsbuller afled K. den 15
Maj 1470, efter en helt kort sjukdom. Sin graf fick
han i den till franciskanklostret i Stockholm hörande
kyrkan (nuv. Riddarholinskyrkan). Den der befintliga
grafvården öfver honom är uppförd af Johan III.
Trots de fel man med skäl tillvitat K. måste han
vid en jämförelse med sin medtäflare Kristian anses
såsom en god konung. Deruti att han af allmogen
älskades och uppfattades som en representant
för landets sjelfständighet ligger hans stora
betydelse att hafva varit en medelpunkt, en fana,
kring hvilken alla kunde samla sig, som önskade ett
af Danmark oberoende Sverige. K. K:n var gift 1)
med Birgitta Turesdotter (Bielke), med hvilken
han hade dottern Kristina, som blef gift med Erik
Eriksson (Gyllenstierna), 2) med Katarina Karlsdotter
(Gumsehufvud), som födde honom flere barn, af hvilka
Magdalena blef gift med den mäktige Ivar Axelsson
(Tott). På sin dödsbädd skall han hafva låtit viga
sig med sin frilla Kristina Abrahamsdotter. Med
henne hade han sonen Karl, som aldrig kom att spela
någon mer betydande rol i den svenska historien.
K. H. K.
3. K. IX, Gustaf I:s och Margareta Eriksdotters
(Lejonhufvud) yngste son, föddes på Stockholms slott
d. 4 Okt. 1550. Genom faderns testamente (1560)
erhöll han till hertigdöme, med samma rättigheter som
konungen på kronans vägnar, nästan hela Södermanland,
större delen af Nerike, några socknar i Vestmanland
och en del af Vadsbo härad i Vestergötland samt
hela Värmland (se Hertigdöme, sp. 1146), men dessa
besittningar fick han till följd af sin ungdom ej
tillträda under Erik XIV:s regering. Vid endast 15
års ålder förde han redan befälet öfver artilleriet
vid Varbergs eröfring, 1565. År 1567 deltog han i
underhandlingen om sin broder hertig Johans befrielse
(se Johan III), men först med konung Eriks afsättning
började han utöfva ett betydelsefullare inflytande
på fäderneslandets öden. Den lyckliga utgången af
resningen mot Erik (se Erik XIV) 1568 var till stor
del hans förtjenst; och ehuru segerns förnämsta
pris, konungadömet, tillföll hans broder Johan,
blef dock K:s maktställning inom riket från denna
tid mycket betydande, då han omedelbart efter Eriks
fall tog sitt hertigdöme i besittning och 1569, med
upphäfvande af de inskränkande Arboga artiklarna,
af Johan bekräftades i besittningen deraf samt 1570
fick detsamma ökadt med återstoden af Vadsbo och
hela Valla härad. – K. var den ende af Gustaf I:s
söner, som ärfde dennes stora egenskaper, och fråga
kan vara, om han ej i klarhet och konseqvens delvis
öfverträffade fadern; men å andra sidan framträdde
hos honom också felen i faderns karakter liksom
skärpta. Han egde i synnerligt hög grad vasarnas
oroliga misstänksamhet; han var häftig ända till
våldsamhet, och mot politiska motståndare visade
han en hämdgirighet och grymhet, som fläckat hans
minne. Ett skarpt förstånd och en stark känsla för
hans pligter mot fäderneslandet bevarade honom dock
från att liksom bröderna blifva en slaf af sina
lidelser. K. hör till den rad af utmärkte regenter
och statsmän, som under den nyare tidens början
lade grunden till den moderna samhällsutvecklingen
i Europa genom att gynna reformationen och bryta
medeltidens aristokratiska sjelfsvåld medelst en
stark statsmakt. För honom var detta verk ett arf
från fadern, och han betraktade det äfven så. Att
upprätthålla den af Gustaf I grundade andliga och
verldsliga samhällsordningen syntes honom såsom
en genom faderns testamente åt Vasaättlingarna
anförtrodd uppgift, hvars fyllande ensamt förmådde
gifva en laglig grund åt deras rättigheter. Gustaf
Vasas testamente blef derför den fasta utgångspunkten
för hela hans oroliga sträfvande. Äfven af sina egna
intressen hänvisades han till denna urkund, då han
kort efter Eriks fall råkade i tvist med Johan och
denne dervid åter ville utöfver faderns testamente
inskränka hans rättigheter inom hertigdömet. Men
dervidlag måste dock K. slutligen gifva vika för
den af rådsaristokratien understödde konungen,
och på en riksdag i Vadstena 1587 utfärdades en
stadga af ungefär samma innehåll som Arboga artiklar
(se Vadstena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
