Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Karl (I) den store (Carolus magnus, Charlemagne, romersk kejsare) - 2. Karl (II) den skallige (Charles le chauve, konung i Frankrike, romersk kejsare) - 3. Karl (III) den tjocke (Karl der dicke; Charles le gros l. le gras, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin vistelse i Rom 781 lät han påfven Hadrianus
I smörja sin andre son, Pipin, till konung af
Lombardiet, den tredje sonen, Ludvig, till konung
af Aqvitanien, och sannolikt blef vid samma tid
den äldste sonen, Karl, ehuru då ännu knappt 10
år, bestämd till faderns blifvande medregent och
efterträdare i den öfriga delen af riket. På sjette
året efter sin kejsarekröning anordnade K. genom en
i samråd med herredagen utfärdad stadga (af år 806)
en ny delning af riket mellan de tre sönerna och
deras manliga ättlingar. Men redan 810 dog den
äldste sonen, barnlös, och året derefter Pipin,
efterlemnande en oäkta son Bernhard, som efterträdde
honom uti Italien. Ett par år senare (813), utan
tvifvel i förkänslan af sin snart stundande död,
kallade kejsaren sin ende ännu lefvande äkte son,
Ludvig, från Aqvitanien till Aachen, dit kejsaren
sammankallat en herredag. I samråd med denna beslöt
han att uppdraga kejsarevärdigheten åt Ludvig; och
enligt kejsarens befallning satte denne en söndag
framför högaltaret i den af K. uppförda katedralen i
Aachen med egna händer kejsarekronan på sitt hufvud. I
början af följande år (d. 28 Jan. 814) dog K. och
jordfästes i sittande ställning i Aachens katedral.
K. var fem gånger gift, nämligen med 1. Himmeltrud,
2. den ofvannämnda Desiderata, 3. Hildegard, död
783, moder till Karl, Pipin och Ludvig, 4. Fastrada,
död 794, och 5. Liutgard, död 800, några månader
före K:s kejsarekröning. Med flere frillor hade
han åtskilliga barn. – K. utgör medelpunkten i en
stor medeltidssagokrets (se Karlssagan). Af
motpåfven Paschalis III (1164–68) blef han
förklarad för helgon. Den första biografien af
K. har ansetts vara författad af hans ofvannämnde vän
Eginhard. Huruvida denne verkligen är författaren
har emellertid i senare tider satts i tvifvel.
S. F. H.
2. K. (II) den skallige (Charles le chauve),
konung i Frankrike, yngste son till kejsar Ludvig
den fromme i dennes andra gifte (med Judit, af
Welfernas urgamla ätt). Faderns billiga önskan att
äfven tillförsäkra denne son en viss andel af riket
retade de äldre sönerna och framkallade en mängd
onaturliga och upprörande strider mellan fadern och
desse söner. Sedan kejsar Ludvig dött, 840, stridde
sönerna sins emellan, i det de båda yngre, Ludvig
den tyske och K. den skallige, förbundo sig mot
den äldste, kejsar Lothar. Besegrad vid Fontanetum
(nu Fontenaille, söder om Auxerre), måste Lothar
omsider beqväma sig till fördraget i Verdun 843,
i kraft hvaraf Karl den stores monarki delades så,
att Lothar med kejsarevärdigheten, som dock ej innebar
öfverherskap öfver bröderna, förenade Italien och en
landsträcka längs Rhône, Saône, Rhen, Mosel och Maas
från Medelhafvet och till Nordsjön ("Mellanfranken"),
medan Ludvig den tyske fick hvad som låg öster, K. den
skallige hvad som låg vester om sistnämnda område. Men
äfven den öfriga tiden af K. den skalliges regering
var en stormupprörd tid, hvarunder Frankrike på ett
fruktansvärdt sätt hemsöktes af
nordmännen samt tillika sönderslets af uppror och inre
oroligheter, i synnerhet i Bretagne, hvars hertigar
sökte göra sig oafhängige, och i Aqvitanien, der
Pipin, en son till Ludvig den frommes andre son,
Pipin, uppträdde med anspråk på sin faders riksdel
och t. o. m. förband sig med nordmännen. Han blef
dock slutligen (864) utlemnad till K. Af dessa inre
oroligheter sökte Ludvig den tyske draga fördel
för att tillfredsställa sin eröfringslystnad och
lyckades verkligen för kort tid blifva hyllad såsom
konung af ett parti i Frankrike (858). Å andra sidan
försummade icke häller K. den skallige å sin sida att
begagna gynsamma tillfällen till utvidgning af sitt
rikes gränser. Så bemäktigade han sig Lothringen
vid Lothar II:s död (869), men måste följande år
genom fördraget i Marsna dela det med Ludvig den
tyske. Sedan kejsar Lothar I:s ätt 875 utgått med
hans äldste son, Ludvig II, som efter fadern ärft
Italien och den dervid fästa kejsarevärdigheten,
sökte K. likaledes vinna kejsarekronan och herraväldet
öfver detta land, dit han för sådant ändamål företog
tvänne härnadståg. Under det förra af dem (875–876)
blef han ock i Rom af påfven krönt till kejsare;
under det senare (877) dog han på återvägen. –
K. efterlemnade sonen Ludvig (den stammande), som
blef hans efterträdare i konungadömet i Frankrike.
S. F. H.
3. K. (III) den tjocke (T. Karl der dicke;
Fr. Charles le gros l. le gras), tredje och yngste
sonen till konung Ludvig (I) den tyske, vid hvars död
(876) hans rike (Tyskland) delades så, att äldste
sonen, Karlman, fick Bajern, Ludvig (II), kallad
den unge, Sachsen och Lothringen, samt K. den tjocke
Schwaben. Men Karlman dog, utan att efterlemna någon
äkta son, redan 880, Ludvig den unge 882, och bådas
riksdelar tillföllo då K., som dessutom redan 880 hade
lyckats vinna såväl Italiens krona som den romerska
kejsarekronan. Då år 884 Ludvig den stammandes andre
son, Karlman, dog, blef K. den tjocke, med förbigående
af Ludvig den stammandes yngste, ännu minderårige
son, Karl den enfaldige, vald och hyllad till konung
äfven af Frankrike. Sålunda återförenades ännu en
gång, om också blott för kort tid (884–887), Karl den
stores rike med undantag af det nedre ("cis-juranska")
Burgund, der Boso år 879 upphäft sig till konung. Men
K. den tjocke var en oduglig regent och ingalunda
vuxen den i synnerhet under då varande förhållanden
äfven för en större förmåga än hans ytterst svåra
uppgiften att styra ett så vidsträckt rike. Under
de inre striderna inom det karolingiska huset hade
de stores makt och sjelfrådighet vuxit den kungliga
myndigheten öfver hufvudet, och samtidigt hemsöktes
vesterlandet på ett fruktansvärdt sätt af nordmännens
plundringar. Under K. den tjockes regering belägrade
nordmännen Paris, som dock tappert försvarade sig
under grefve Eudos af Paris ledning (885–886). Men
den svage kejsaren köpte af dem en skymflig fred, i
kraft hvaraf det t. o. m. tillstaddes dem att plundra
en viss del af Frankrike. Omsider tröttnade man vid
den kejserliga odågan. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
