Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språken i det hela ställd utom tvifvel. Deremot har
vetenskapen hittills endast i fråga om två eller
tre kasus lyckats med någon större grad af säkerhet
bestämma den ursprungliga naturen och betydelsen
af de suffix eller ändelser, genom hvilkas fogande
till stammen eller grundformen de olika kasusformerna
uppstått. Öfver hufvud har man i dessa suffix velat
finna dels pronomina, dels propositioner. Till sin
uppkomst faller kasusbildningen måhända närmare slutet
af den förhistoriska språkbildande perioden, enär den
förutsätter redan färdiga ordstammar. Den synes
i sjelfva verket vara en omedelbar fortsättning af
stambildningen. Förmodligen hafva både -m, hvilket
betecknar såsom ackusativmärke blott förhållande i
allmänhet, utan närmare bestämning, såsom neutralmärke
något dödt och passivt, och -s som subjektmärke
ursprungligen varit använda att bilda stammar och
först småningom blifvit till den grad rörliga, att
de kunnat fogas till hvilka stammar som hälst för att
angifva deras ställning inom satsen. I vokativen har
man kanske ett minne från den kasuslösa tiden. Bland
de historiskt gifna språkformer, som tillhöra den
indo-europeiska stammen, har endast sanskrit ännu åtta
kasus. Fornslaviskan har sju, grekiskan fem, latinet
sex, de äldre germanska språken mest fyra. Kasus
hafva nämligen gått förlorade eller sammanfallit dels
derigenom att deras ändelser under den afnötning,
för hvilken alla ändelser äro utsatta, sammanfallit,
dels så, att genom bruket af propositioner till
förtydligande af kasusförhållandet uppmärksamheten
dragits från ändelserna, hvarefter dessa förlorat sin
stadga samt hemfallit åt förvirring och glömska. Den
konfusion, som redan i Grek. och Lat. träffat
lokalkasus (abl., instr., lok.), förklarar de stridiga
uppfattningarna af kasus’ grundbetydelse, som från
inskränkt grekisk-latinsk synpunkt framställdes, och
först genom Delbrücks undersökningar ("Ablativus
localis instrumentalis im altindischen, lateinischen,
griechischen und deutschen", 1867) vanns i detta
ämne nödig klarhet. De rent grammatiska kasus (nom.,
ack., gen.) qvarstå i allmänhet rena och oförändrade
både till form och betydelse, så länge öfver hufvud
kasus ega bestånd. Dock råder inom våra språk en
från äldsta historiska tider skönjbar alltmera mäktig
sträfvan att utbyta den syntetiska byggnaden mot en
analytisk, det vill i detta fall säga: utbyta kasus
mot prepositioner. Upplösningen af kasussystemet
har för öfrigt inom ordförrådet gått olika fort
alltefter stammarnas slutljud, så att exempelvis i
vårt fornspråk genitivens -s gått förloradt i alla
n-stammar (svaga subst.) och öfvergått till -r hos
starka fem., så att det endast hos starka mask. och
neutr. finnes oförändradt: genit. hana, tungu, handar,
sals, lands. Först genom en nyare utveckling af
psykologisk natur har svenskan nu åter fått -s i alla
substantiv. Pronomen afviker i alla språk mer eller
mindre från nomen i sin kasusböjning och är mera
regellöst; adjektivet afviker ofta från substantivet
och har i somliga språk (t. ex. germanska) tvåfaldig
kasusböjning, den ena vanligen formelt anslutande
sig till pronomen.
Det indo-europeiska kasussystemets historia är i
sina allmännaste drag följande. Nominativen anses
bildad med demonstr. pron. sa (Sanskr. och Isl. sa,
Grek. ho) och är det verksamma, lefvande subjektets
kasus. Detta ursprungliga -s finnes under formen -r
ännu i Nyisl. (arm-ur, sko-r o. s. v.), men finnes
icke i något språk vid alla stammar. Äfven i de ord,
i hvilka -s gått förloradt, kan det dock före eller
genom sitt bortfallande hafva åstadkommit förändringar
i stammen, genom hvilka nom. blir olik den stam, som
visar sig i öfriga kasus. t. ex. Grek. nom. feron,
gen. feront-os; Lat. nom. ager, gen. agr-i. Neutra
sakna, såsom mindre egnade att uppträda som
subjekt, egentlig nominativ och bruka i dess ställe
ackusativ. Genom en naturlig attraktion mellan
subjekt och predikativ kommer i flertalet språk
äfven det senare att stå i nominat. – Vokativen,
tilltalsformen, är blott i oegentlig mening kasus. Den
är i äldre tider oftast lika med den nakna stammen
(med tillbakadragen accent), står utanför satsen och
är i grammatiskt afseende närmast att jämföra med
interjektionerna. I yngre språk sammanfaller vokativen
vanligen med nominativen, sedan denne förlorat sin
ändelse, eller ersättes af nominativen såsom i vårt
fornspråk. – Jämväl ackusativens ursprungliga märke
-m är möjligen resten af ett pronomen, för öfrigt
utan tvifvel identiskt med det -m (Grek. -n), som
i Lat. och Grek. kännetecknar neutrala a-stammar:
Lat. exempelvis servu-m, voc-em, liksom bellu-m. De
grekiska konsonantstammarna hafva utur nasalen
utvecklat en egen ändelse -a. Alla germanska språk
hafva redan i sitt äldsta skede förlorat -m och
dessutom (med undantag af urnord.) vokalen före -m. De
vestgermanska språken, som jämväl i nom. gjort sig
af med både kasusmärke och slutvokaler, få sålunda
nom. = ack., såvida icke, såsom hos svaga subst.,
en ny skilnad uppstått genom olika behandling
af sjelfva stammen. Den plurala ändelsen -ms
har undergått vexlande öden, som ofta ledt till
fonetisk likhet med nom. Neutrerna gå i ack., liksom
i nom., sin egen väg. Ackusativens grundbetydelse
synes vara den af omedelbar, ej närmare bestämd,
komplettering till verbet (eller ett nomen med
verbal betydelse). Ur denna grundbetydelse framgår
dess bruk dels som "nödvändig" ackusativ eller yttre
objekt vid det trans. verbet, dels som "frivillig"
ack. till angifvande af innehållet (inre objekt)
i de speciella fall, som bruka uppräknas i vanliga
skolgrammatikor: 1) vivere vitam, lefva ett lif,
os humerosque deo similis, till ansigte och skuldror
lik en gud, 2) (acc. loci) Romam proficisci, resa till
Rom, domum reverti, återvända hem, 3) (acc. mensurae
l. temporis) transversum unguem discedere, vika
en fingersbredd, XL annos praefuit Athenis, styrde
Athen i 40 år, och ungefär på samma sätt i öfriga
äldre språk. Skall förhållandet mellan verbet och
föreställningen i fråga närmare bestämmas, brukas
prepos. med ack. eller annan kasus, eller gifves
åt uttrycket en annan vändning. – Äfven genitivens
ändelser, -sja i mask. och neutr. a-stammar, för
öfrigt -as eller -s, synas tillhöra ett pronomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
