Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstföreningen i Stockholm, den första i sitt slag i Sverige - Konstförvandt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreningens styrelse antagen aflönad
konservator. Föreningens förste ordförande
var grefve A. G. Bielke (14 Jan.–28 Juli
1832). Ordförandeplatsen har efter honom intagits af
majoren, sedermera öfverintendenten M. G. Anckarsvärd
(1832–1848), statsrådet grefve B. von Platen
(1848–1856), statsrådet grefve N. G. Gyldenstolpe
(1856–1864), grefve G. Trolle-Bonde (1865–1877)
och öfverintendenten F. Dardel (sedan 1877).
Inköpen verkställdes ursprungligen af en nämnd,
sammansatt af styrelsens fem ledamöter samt fyra
särskildt valda, med i början sex, efter 1834 tio
suppleanter. Enligt nu gällande stadgar utgöres
inköpsnämnden af styrelsen samt fjorton särskildt
valda, i allt således nitton personer, af hvilka
ett antal af nio dock är tillräckligt för besluts
fattande. – Antalet af föreningens medlemmar,
som stiftelseåret uppgick till 395, hade vid
50-årsperiodens slut (1881) stigit till 1,993, efter
att år 1877 hafva uppgått till 2,044. För år 1882
utgjorde det 2,204, det högsta antal, som någonsin
blifvit uppnådt, med 2,291 lotter samt för 1883
2,160 med 2,246 lotter. – Föreningen har alltifrån
sin begynnelse utgifvit tryckta årsberättelser och
vinstlistor. En redogörelse för dess verksamhet
finnes i "Stockholms Konstförening 1832–1881, kort
öfversigt af dess verksamhet. Genom styrelsens försorg
utarbetad för Femtioårsfesten den 2 Februari 1882"
(af G. Upmark). Upk.
Konstförvandt (T. kunstverwandte), egentligen
medbroder i konsten, förr vanlig benämning på sättare
eller tryckare på ett boktryckeri.
Konstindustri. Se Konstslöjd.
Konstipation (af Lat. constipare, sammanhopa), med.,
förstoppning (se d. o.).
Konstituera (af Lat. constituere), grunda, gifva fast
inrättning åt; organisera; utgöra ett helt, ingå såsom
väsentliga element i en helhet; utgöra det väsentliga
af ett föremål; tillförordna; tillsätta. – Konstituera
sig säges en förening göra, när den väljer ledare samt
förklarar sig hafva sammanträdt för något bestämdt
syfte. – Konstituerad officer l. underofficer,
kofferdikapten, styrman eller annan privat sjöman, som
under krigstid förordnas att tjenstgöra såsom officer
eller underofficer vid flottan. En sådan erhåller
rang och tur efter yngste på stat varande officer
eller underofficer inom den grad han innehar. –
Konstituerande församling, en representation, som af
egen maktfullkomlighet skapar en statsförfattning;
grundlagsstiftande församling. Namnet är särskildt
fäst vid de franska grundlagsstiftande församlingarna
1789–91 och 1848 (jfr Frankrike, sp. 222, 223
och 231). – Konstituent, fullmaktsgifvare. –
Konstitutiv, väsentlig, väsentligt bestämmande.
Konstitution (Lat. constitutio, sammansättning,
beskaffenhet; fastställning). 1. Med., dels kroppens
allmänna beskaffenhet och egenskaper (t. ex. god
eller dålig kroppskonstitution), dels den allmänna
karakteren hos de på en viss ort eller under en viss
tid rådande sjukdomarna, s. k. sjukdomskonstitution
(Lat. constitutio
epidemica). – 2. Statsr., statsförfattning; grundlag. Se
Grundlag. – 3. Kyrkohist. Namn på vissa kyrkolagar
och kyrkliga författningar, de s. k. constitutiones
ecclesiasticae. En af de märkligaste bland sådana
konstitutioner är den af påfven Klemens XI år 1713
utfärdade bulla, som fått namnet konstitutionen
Unigenitus. Denna var riktad mot jansenismen
samt blef orsaken till blodiga religiösa strider
och förföljelser inom Frankrikes kyrka under
större delen af 1700-talet (se Jansenius). Bland
"kyrkliga" konstitutioner må äfven nämnas den
af franska nationalförsamlingen d. 12 Juli 1790
utfärdade civilkonstitutionen för presterskapet,
som minskade antalet af de franska biskopsstiften
från 136 till 83, upphäfde domkapitlen, indrog
alla abbotsstift, priorat och prebenden samt lade
biskops- och prestval uteslutande i folkets händer. –
Den af påfven Gregorius X i Lyon 1274 stadgade ordning
för påfvevalet, hvilken ännu i hufvudsakliga delar
är gällande, kallas Gregorius X:s konstitution. –
Om Apostoliska konstitutionerna se Apostolisk; om
Clarendonkonstitutionerna se England, sp. 543.
Konstitutionalism, den form af statsstyrelse, enligt
hvilken regeringen utöfvas efter en af regentens
ensidiga vilja oberoende grundlag; statschefens
samvetsgranna iakttagande af grundlagens stadganden
och anda. Se Konstitutionel. Jfr Absolutism, Despoti.
Konstitutionel (se Konstitution), som har afseende
på konstitutionen. 1. Med. Konstitutionel kallas en
sjukdom, som angriper kroppen i dess helhet eller i
de flesta vigtiga organen, t. ex. syfilis, i motsats
till lokala åkommor. – 2. Statsr., grundlagsenlig,
grundlagsbestämd. Konstitutionel kallas den monarkiska
statsform, enligt hvilken regentens styrande makt är
bestämd och begränsad af en utaf regentens ensidiga
vilja oberoende, till skydd för den medborgerliga
friheten stiftad lag, "konstitution" l. grundlag,
i motsats till absolut eller autokratisk monarki,
enligt hvilken styrelseform statsmaktens utöfvare
allena eger all lagstiftning, äfven rätten att
stifta grundlag. Konstitutionelt säges äfven sjelfva
styrelsesystemet vara, då det föres i den riktning och
den anda, som grundlagen angifver, om ock de formella
lagbuden ej ovilkorligen påbjuda ett sådant förfarande
eller lägga hinder i vägen för ett motsatt. –
Konstitutionella kartan (Fr. Charte constitutionelle)
kallades den författning, som konung Ludvig XVIII
utfärdade för Frankrike d. 4 Juni 1814, samt den,
hvilken utarbetades 1830. Jfr Charta och Frankrike,
sp. 228 och 230. – Konstitutionella stadgar, sådana
förordningar eller stadgar, hvilka, innehållande
närmare reglementariska föreskrifter, supplera vissa
grundlagsbestämmelser, och hvilkas utfärdande är i
grundlag påbjudet. Sådana äro i Sverige de i R. F. §§
6, 17, 22, 28, 37, 43, 96, 106 samt R. O. §§ 72,
78 påbjudna lagar, stadgar, instruktioner, äfvensom
de reglementen och ansvarighetslagar, som gälla för
riksdagens fullmäktige i banken och Riksgäldskontoret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
