Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lalang-gräset ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brorson och lärjunge, f. 1840 i Wien, började
tidigt sina studier och har utfört bilder från alla
Österrikes senaste krig, såsom från dansk-tyska kriget
1864, deri han sjelf deltog (Träffningen vid Översee),
ur italienska kriget 1866, deri han ock deltog (Slaget
vid Custozza), alla utmärkta för kompositionstalang
och goda detaljer, hvarjämte han äfven målar krigisk
genre och porträtt (General Laudon, 1878). C. R. N.
Lallerstedt, Sven Gustaf, publicist, riksdagsman,
född d. 16 Maj 1816 på Norrö i Heda socken,
Östergötlands län, blef 1833 student i Upsala,
aflade 1837 examen till rättegångsverken och
lemnade 1853 ämbetsmannabanan såsom notarie i
Kammarkollegium. Åren 1842–56 var han sekreterare
och ombudsman i Allmänna brandförsäkringsverket för
byggnader å landet, och vid Allmänna hypoteksbankens
inrättande, 1861, valdes han till ledamot af
dess styrelse. Lifligt intresserad för allmänna
angelägenheter, deltog L. 1848 i grundandet
af tidningen "Bore" och var senare (till 1862)
delegare i "Aftonbladet". I statsekonomiska frågor,
i synnerhet bankfrågor, egde han goda insigter,
vidgade genom utrikes resor. Han utgaf 1853–54 tvänne
broschyrer rörande bränvinslagstiftningen och 1854
en öfversättning af Ch. Coquelins arbete "Du crédit
et des banques" ("Om krediten och bankväsendet")
samt var ledamot af 1858 års finanskomité. Med
utrikespolitiken sysrslade L. gerna. Så gaf han under
en vistelse i Paris 1856 E. G. S. O. Regnault materiel
till en större politisk broschyr, "La Scandinavie,
ses craintes et ses espérances", hvilken väckte stort
uppseende och af L. sjelf utgafs på engelska samt,
med ändringar och tillägg, i svensk öfversättning
(Skandinavien, dess farhågor och förhoppningar,
1856). Sedan han gjort sig valbar till riksdagsman
genom att taga burskap såsom grosshandlare i
Vadstena, var han 1856–58 Vadstenas och Skeninges,
1859–60 Vadstenas, Skaras och Skeninges samt 1862–63
Vadstenas fullmäktig i borgareståndet och uppträdde
der bl. a. med entusiastiska yrkanden att Sverige
skulle på diplomatisk väg bispringa den italienska
folkfrihetens sak äfvensom uttala sig för den polska
nationalitetens upprätthållande. L. dog i Stockholm
d. 4 Febr. 1864.
Lalli, biskop Henrik den heliges i legenden och
folksången omtalade mördare, var, enligt dessa källor,
en förmögen bonde, bosatt i Kjulo socken. Då biskop
Henrik under sin verksamhet för den kristna trons
utbredande i sydvestra Finland anlände till L:s gård,
var denne icke sjelf hemma, och hans hustru, Kerttu,
vägrade biskopen den förplägning han begärde. Den
helige Henrik lät då sin tjenare taga öl, bröd,
hö och hafre samt reste vidare. När L. kom hem,
berättade hustrun hvad som händt, men föregaf falskt,
att Henrik icke betalat förplägningen. Då begaf sig
L. ut för att hämnas och upphann biskopen vid Kjulo
träsk. Biskopen, som såg allt motstånd fåfängt, redde
sig lugnt till döden och föll för ett hugg af L:s
yxa. Sedan L. verkställt den brottsliga handlingen,
tog han den helige biskopens mössa,
satte den på sitt hufvud, återvände hem och yfdes
öfver sitt dåd, sägande bildligt, att han fällt
en björn. Men då han ville borttaga mössan från
hufvudet, hängde huden och köttet fast dervid,
hvarför han på samma gång bortryckte dessa från
hufvudskålen. Derefter fick han intet lugn för
samvetsqval och dränkte sig slutligen i Kjulo träsk.
M. G. S.
1. Lally [lalli], Thomas Arthur, baron de
Tollendal, grefve de L., fransk general, f. 1702,
af irländsk börd, tjente med utmärkelse i polska
successionskriget (1733–35) och i österrikiska
successionskriget (1740–48), i hvilket senare
den irländska brigaden, vid hvilken han var anställd
som öfverste, vid Fontenoy (1745) afgjorde segern,
hvarefter han på sjelfva valplatsen utnämndes till
generalmajor. Han deltog 1746 i pretendenten Karl
Edvards infall i Skotland och tjenade som dennes
adjutant i striden vid Falkirk; derefter kämpade
han åter i Nederländerna och befordrades 1748 till
maréchal de camp. 1757 utnämndes L. till guvernör
öfver de franska kolonierna i Indien samt anlände
dit, till Pondichéry, med en styrka af 4,000 man.
Under loppet af 1758 intog han Fort S:t David, gjorde
en lycklig expedition mot Arcot, men misslyckades
i försöket att eröfra Madras. Han förstod ej att,
såsom hans företrädare Dupleix, vinna den infödda
befolkningen för sig. Den 22 Jan. 1760 blef
han af engelsmännen slagen vid Wandiwash och
måste t. o. m., utblottad på allt, efter flere
månaders motstånd uppgifva Pondichéry åt dem (d.
16 Jan. 1761). Derefter fördes han som krigsfånge
till England, fick på sitt hedersord återvända till
Frankrike, men blef der insatt på Bastiljen, anklagad
för att hafva förrådt fransmännens sak i
Indien, dömdes till döden och afrättades d.
9 Maj 1766. Domen underkastades 1781 en revision
och blef enhälligt ogillad. A. B. B.
2. Lally-Tollendal [lalli-tållangda’l],Trophine
Gérard, markis de, fransk statsman, den föregåendes
son, föddes 1751 i Paris. L. T. var ledamot
af Konstituerande nationalförsamlingen (1789–91)
och tog en framstående del i de märkliga
händelser, som timade under revolutionens första tid.
Han tillhörde Neckers parti och sökte derför medla
mellan högadelns anspråk och det tredje ståndets
(le tiers état) fordringar. I debatterna om den
nya författningen förordade han tvåkammarsystemet,
med en af konungen på folkets förslag utsedd
senat. Med stor vältalighet försvarade han sitt partis
åsigter, men då revolutionen ej lät sig hejda,
förlorade han liksom många af hans kamrater modet
och flydde efter upploppet i Versailles d. 5–6 Okt.
1789 till England. 1792 återvände han, men
fängslades och undgick med knapp nöd att blifva
ett af offren under Septembermorden s. å. A nyo
lemnade han landet och återvände dit först
efter konsularförfattningens införande (1799)
samt bosatte sig i Bordeaux, der han lefde i
tillbakadragenhet ända till restaurationen (1814).
År 1815 utnämndes han af Ludvig XVIII till
pär och intog såsom sådan samma förmedlande ställning
mellan höger och venster som 1789. Död 1830.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
