Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lalang-gräset ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke dess mindre, med tillhjelp af Latreille, sina
forskningar. Den sista delen af sitt stora arbete
öfver de ryggradslösa djuren (Histoire naturelle
des animaux sans vertèbres, 7 band, 1815–1822;
2:dra uppl. 1835–45) dikterade han för sina två
döttrar, som vårdade honom på hans ålderdom.
R. T-dt.
La Marmora, Alfonso Ferrero, markis, italiensk
härförare och statsman, f. i Turin 1804, blef
1823 artillerilöjtnant i sardinska armén och 1845
major. Under 1848–49 års fälttåg mot österrikarna
förde han i början två batterier och utmärkte sig i
synnerhet vid Pastrengo (d. 30 April 1848), der han
genom en lycklig rörelse i fiendens rygg afgjorde
segern. Natten till d. 6 Aug. s. å. räddade han genom
sin fasthet den af Milanos pöbel hotade konungen. Den
utmärkelse, hvarmed han tjenade, påskyndade hans
befordran, och han utnämndes till brigadgeneral
(Okt. 1848), generallöjtnant och krigsminister (d. 3
Nov. 1849). Han reorganiserade med stor skicklighet
och kraft Sardiniens här. Då Cavour hösten 1852
kallades att bilda en ny ministèr, behöll han i
den nya regeringen L. såsom krigsminister. "Utan
honom", yttrade Cavour då, "skulle jag ej kunna vara
minister". Sedan Cavour d. 29 Jan. 1855 afslutit
alliansfördraget med vestmakterna, gjorde L. en
färd till Paris för att aftala närmare bestämmelser
och tog derefter sjelf befälet öfver den 17,000 man
starka sardinska kår, som inskeppades i Genua och
om våren landsteg i Balaklava på Krim. I spetsen
för de sardinska trupperna utmärkte sig L. på ett
lysande sätt i striden vid Tjernaja. Efter freden
1856 blef L. åter krigsminister och tillhörde
Cavours ministèr till utbrottet af 1859 års krig mot
österrikarna. Efter att hafva tagit en ärofull del
i kriget blef han åter för någon tid krigsminister,
sändes i början af 1861 såsom utomordentlig ambassadör
till Berlin och S:t Petersburg, var en kort tid
öfverbefälhafvare för andra armékåren (i Milano)
och utnämndes derefter (Okt. 1861) till prefekt i
Neapel. I Sept. 1864 blef L. konungariket Italiens
konseljpresident och utrikesminister och uppställde
då såsom sitt mål att begagna sig af alla tillfällen
att åt Italien vinna Venezia. Detta sträfvande ledde
till den preussisk-italienska alliansen 1866 och
det krig med Österrike, som åter kallade L. från
statsmannavärfven till slagfältet. I Juni 1866
blef Ricasoli konseljpresident, och L. tog befälet
öfver armén, men förlorade d. 24 Juni slaget vid
Custozza. Tack vare Preussens segrar vann Italien
icke dess mindre Venezia. Med undantag af ett par
tillfälliga beskickningar 1867 och några månaders
ståthållareskap i Rom (Okt. 1870–Jan. 1871) deltog
L. icke vidare aktivt i det politiska lifvet. Men
1873 utgaf L. en märkvärdig skrift, Un poco piu di
hice, om det italienskpreussiska förbundet och de
militäriska och politiska händelserna 1866, hvars
officiella dokument ställde Bismarcks politik i
mörk dager. I Preussen väckte dessa afslöjanden en
storm af ovilja. Till sjelfförsvar lemnade L. 1877
åt offentligheten en ny skrift I segreti di Stato
nel governo costituzionale (Statshemligheter i
en konstitutionel stat). Kort derefter, d. 5
Jan. 1878, afled L., i Florens. Näst Cavour
och Garibaldi var L. Viktor Emanuels förnämste
medhjelpare vid skapandet af Italiens enhet.
E. W.
Lamarque [-ma’rk]. Maximilien, grefve, fransk general
och statsman, f. 1770, slöt sig med hänförelse
till revolutionens idéer, gick 1792 som simpel
soldat in i armén, blef inom några månader kapten,
kämpade mot Spanien och sedermera vid Rhen samt
utnämndes efter bataljen vid Hohenlinden (1800)
till brigadgeneral. Till belöning för den kraft,
hvarmed han krossade upproret i Calabrien 1807,
utnämndes han till divisionsgeneral. Följande året
stormade han Capri. Derefter kämpade han med största
utmärkelse vid Wagram (1809), i Ryssland 1812 och i
Spanien 1813–14. Efter sin återkomst från Elba 1815
utnämnde Napoleon L. först till kommendant i Paris och
senare till öfverbefälhafvare i Vendée. Napoleons
fall och bourbonernas återkomst tvungo L. att gå i
landsflykt till Belgien. Först 1818 fick han återvända
till Frankrike, der han 1820 utgaf ett arbete om
infanteriets organisation och 1826 en skrift om den
militäriska andan i Frankrike. Departementet Landes
valde 1828 L. till medlem af deputeradekammaren, der
han snart blef en af yttersta vensterns ledare. Såsom
sådan understödde han med kraft Julirevolutionen
1830. Sedan Ludvig Filip s. å. blifvit konung,
skickades L. såsom öfverbefälhafvare till Vendée, men
rappellerades inom kort. Han trädde då å nyo i spetsen
för den radikala oppositionen i deputeradekammaren och
utmärkte sig i synnerhet för den eld och vältalighet,
hvarmed han yrkade på att Frankrike skulle sönderslita
1815 års fördrag och träda i spetsen för folken i
deras strid mot sina förtryckare. Med outtröttlig och
hänförande vältalighet kämpade L. för att Frankrike
skulle med vapenmakt understödja polackerna i
deras frihetskamp mot Ryssland. L. afled af kolera
1832. Hans begrafning gaf anledning till ett blodigt
upplopp i Paris d. 5 och 6 Juni 1832. E. W.
Lamartine [-tin], Alphonse Marie Louis de,
fransk skald, föddes i Mâcon d. 21 Okt. 1790. Hans
uppfostran var egnad att i hans barnasinne inskärpa
de strängt religiösa och politiska tänkesätt, för
hvilka hans familj, under skräckväldet, satt sitt
lif på spel. Sedan han i hemmet åtnjutit den första
undervisningen, sattes han i klosterskolan i Belley
för att derstädes afsluta sina skolstudier. Redan vid
denna tid tilltalade honom mäktigt bl. a. Fénelons,
Rousseaus, Bernardin de Saint-Pierres och
Chateaubriands romantiserade skildringar jämte Ossians
och Tassos egendomliga skaldeverk. Studier och resor,
under hvilka han besökte Italien, upptogo hans tid
intill kejsaredömets fall (1814), då han inträdde
i konung Ludvig XVIII:s lifvakt; men han lemnade
snart den militära banan, som var oförenlig med hans
skaplynne. L. var af naturen danad till skald. År
1820 utkom, ehuru utan författarenamn, en samling
lyriska dikter med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
