Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtvärnssjukan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller hörntänderna och de första kindtänderna i
underkäken. De hafva till grundlag den mer eller
mindre skarpa kanten af underkäken, som der är beklädd
af munnens slemhinna. På lanerna jämte tungan hvilar
betslet hos hästar, som köras eller ridas; och i den
mån lanerna äro skarpa, måste betslet vara tjockt
samt tvärtom. Lanerna blifva med djurets ålder bredare
till följd af betslets tryck å desamma. C. A. L.
Lanes urladdningsflaska [lens]. Se Elektrometer.
Lanfranc [langfra’ng], engelsk ärkebiskop,
f. i Pavia 1005, var först lärare i juridik i
sin fädernestad och grundade sedan i Avranches i
Normandie en skola, som hade stor framgång. 1042
beslöt han blifva munk och befordrades 1046 till
prior i benediktinklostret Bec. L. blef der invecklad
i en lärd strid med Berengarius af Tours rörande
transsubstantiationsläran. Mellan åren 1063 och
1069 författade han i anledning deraf Liber de
corpore et sanguine Domini nostri contra
Berengarium. Emellertid hade L. blifvit en af hertig
Vilhelms af Normandie förtrognaste rådgifvare och
förflyttades 1062 till Caen såsom abbot i det nya
S:t Stephanusklostret derstädes. Efter eröfringen
af England utnämndes han, 1070, till ärkebiskop
i Canterbury. I denna ställning understödde han
Vilhelm Eröfraren i dennes bemödande att aflägsna
alla engelska prelater och abboter samt ersätta dem
med utlänningar. Död 1089. A. B. B.
Lanfranco, Giovanni, italiensk målare af den senare
Bologna-skolan, kallad il Cavaliere di Giovanni
Stefano, sedan han af påfven blifvit nämnd till
riddare, föddes i Parma 1581 (enligt andra uppgifter
1580 eller 1582), blef i unga år page hos en grefve
Scotti i Piacenza. Då hans husbonde upptäckt hans
lyckliga anlag för teckning, skickades L. i lära hos
Agostino Caracci, som då var i tjenst hos hertigen af
Ferrara. Derjämte studerade han med ifver Correggio
och lärde sig af honom förkortningens svåra konst,
i hvilken han sedan sökte sin utmärkelse. Vid 20 års
ålder kom han till Rom och arbetade under ledning af
Annibale Caracci, som använde honom vid sina arbeten
i Palazzo Farnese. Efter mästarens död drog L. sig
tillbaka till sin hemort och arbetade i Parma och
Piacenza, men återkom till Rom, der han vann påfven
Paul V:s beskydd och förvärfvade stort anseende
genom arbeten i kyrkor, förnämligast i kupolen till
S. Andrea della Valle i Rom, der han i lidelsefull
rivalitet med Domenichinos berömda evangelister i
kupolsvicklarna målade himmelens gloria, och i Neapel,
der han med Ribera och dennes själsfränder deltog i
förföljelserna mot Domenichino. Han dog i Rom 1647
d. 29 Nov., samma dag man aftäckte hans målningar
i tribunen till kyrkan S. Carlo ai Catinari. –
Bäst rörde L. sig med kolossala former och stora
dimensioner, under det hans mindre oljetaflor
äro underlägsna. Under sin första verksamhetstid
utvecklade han ett skarpt öga för naturalistiska drag,
som han ofta förmådde lyckligt sammansmälta med den
akademiska formen. Han egde i det hela mycken teknisk
skicklighet, och ingen af Caraccernas
lärjungar hade en sådan djerfhet i teckningen som
han. Men det var honom egentligen enahanda hurudant
resultatet blef, och derför finnas många misslyckade,
maniererade bilder af honom. Vid slutet af hans bana
gick till och med hans formtalang förlorad, och han
förföll till ytligt effektsökeri. Till hans bästa
bilder höra Petrus’ befrielse (i Colonna-galleriet
i Rom) och S:t Ludvig, som bespisar de fattige (i
akademien i Venezia). Bland sina samtida gällde L. som
den bäste målaren, till och med framför Domenichino
och Guido Reni, och bland Caraccernas lärjungar
var han den, som hade mesta framgången. I Sveriges
Nationalmuseum finnes af honom ett par arbeten.
C. R. N.
Lanfrey [langfrä], Pierre, fransk publicist och
historiker, f. 1828, son af en napoleonsk officer,
egnade sig åt filosofiska och historiska studier,
af hvilka den första frukten blef L’église et les
philosophes du XVIII:e siècle (1855), ett verk
i manlig och oberoende anda, som grundlade hans
rykte såsom skriftställare. 1858 utkom Essai sur la
révolution française, hvari han med stor opartiskhet
belyser franska revolutionens ledande personer och
förnämsta tilldragelser och ofta underkastar dem en
skarp kritik; derpå följde Histoire politique des papes
(1860: ny uppl. 1874), Les lettres d’Everard (1860),
ett slags politisk roman i brefform öfver tidens
sociala ställning, och vidare Études et portraits
politiques (1863; 3:dje uppl. 1874). Hans vigtigaste
och mest anmärkningsvärda verk, hvari hans kärlek till
friheten och yrkande på den strängaste rättrådighet i
politiken äro de mest framstående dragen, är Histoire
de Napoléon I (1–5, 1867–75. ofullb.; "Napoleon den
förstes historia", I–IV, 1870–71). Den utgör från
början till slut ett korrektiv af Thiers’ bekanta verk
"Konsulatets och kejsardömets historia". L. invaldes
1871 i nationalförsamlingen, der han slöt sig till
venstern, varmt understödde Thiers’ styrelse och
motsatte sig det radikala partiet lika häftigt,
som han angripit kejsaredömet, enär båda smakade
af tyranni. Han utnämndes till franskt sändebud i
Bern d. 9 Okt. 1871, tog afsked från denna plats i
Nov. 1873 och blef d. 10 Dec, 1875 vald till senator
på lifstid. Död 1877. A. H. B.
Lang, Josephine. Se Köstlin, Chr. R.
Lang. 1. Ludvig L., tysk genremålare i Amerika,
f. 1814 i Würtemberg, utbildade sig i Paris och begaf
sig 1838 till Filadelfia. Efter ett längre besök i
Europa slog han sig ned i New York 1852, der han
blef ledamot af Nationalakademien. – 2. Heinrich L.,
tysk arkitekt, f. 1824, studerade i Karlsruhe under
Hübsch och Eisenlohr samt utbildade sig vidare
genom resor i Frankrike, England och Italien,
hvarefter han utfört en mängd offentliga byggnader
i sitt hemland. Han är professor vid Polyteknikum i
Karlsruhe. – 3. Heinrich L., tysk hästmålare, f. 1838,
studerade i München under djurmålaren Voltz och
utbildade sig till hästmålare dels genom besök vid
stuterier och exercisplatser i Würtemberg, dels
genom resor i Ungern och Donaulanden. Han deltog
1870–71 i tysk-franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
