Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liljulag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrigaste anhängare, talade ofta och egde styrka
nog att öfverrösta det oväsende, som hans anförande
ofta framkallade. När derför Lewenhaupt visat sig
olämplig som landtmarskalk och dragit sig tillbaka,
utnämndes L. till vice landtmarskalk. Denna syssla
skötte han på ett mycket sjelfrådigt och olagligt
sätt samt ådrog sig derigenom sitt stånds ovilja. Af
konungen belönades han deremot bl. a. med utnämning
till konteramiral d. 28 April 1789. Han deltog
derefter som chef för en afdelning af flottan i
sjöslaget vid Ölands södra udde, d. 26 Juli 1789,
hvilket utan tvifvel blifvit en lysande seger,
om L. åtlydt hertig Karls befallning att med sin
division angripa fienden. Men i stället höll han sig
på afstånd och återkallade t. o. m. några fartyg,
som ville rycka fram till striden. Efter dennas slut
arresterades L. och ställdes sedan inför krigsrätt,
hvilken dömde honom såsom förrädare till döden. Af
konungen mildrades straffet till landsflykt,
och efter ett par månaders vistelse i Greifswald
fick han fullständig nåd "i anseende till de trogna
tjenster han gjort K. M:t och riket under riksdagen
1789". Dock erhöll han afsked från sina befattningar
1790, och det ålades honom att tre år hålla sig
utomlands. Genom kunglig nåd fick han på hösten 1793
återvända, men med uttrycklig befallning att ej lemna
sin landtegendom. Orsakerna till L:s uppförande i
slaget torde väl aldrig blifva säkert kända. De, som
ej velat tillskrifva det feghet eller förräderi, hafva
ansett, att han handlat så på konungens befallning,
hvilken ej skulle unnat sin broder Karl en seger;
och som bevis härför har andragits det milda straff,
som L. fick. En annan åsigt är, att han svikits af
sina adliga underbefälhafvare, hvilka på detta sätt
velat hämnas för hans uppförande under riksdagen. –
L. afled på Kråkerum i Kalmar län d. 25 Aug. 1798.
J. Fr. N.
2. Lilliehorn (skref sig Lilljehorn), Karl Pontus,
konspiratör, son af den föregåendes halfbroder,
född d. 16 Mars 1758, var i sin ungdom page vid
hofvet och ingick sedan vid Lifgardet, der han 1776
blef löjtnant, och vid hvilket han avancerade till
major. Han utnämndes till öfverstelöjtnant i armén
1790. Ehuru L. omfattats med välvilja af Gustaf III
och haft pension ur konungens handkassa, lät han
dock förmå sig att deltaga i den sammansvärjning, som
slutade med Gustafs mördande. Han blef t. o. m. en af
hufvudmännen i densamma samt värfvade för företaget
Ehrensvärd och Hartmansdorff. I sista stunden
vacklade han dock och sände konungen på aftonen d. 16
Mars 1792 en biljett utan underskrift, hvari han
varnade honom för att bevista maskeraden. Efter mordet
angafs han af den person (en dräng, vid namn Bark),
som inlemnat brefvet i konungens rum i Opera-huset,
erkände, att han skrifvit det, och fängslades. Han
bedyrade likväl vid rättegångens början sin oskuld,
men bekände sedermera samt uppgaf, att han öfvertalats
till delaktighet i sammansvärjningen af Pechlin och
Ribbing, enär han ansågs ega stort inflytande vid
sitt regemente och man således genom honom ville försäkra sig om
gardet. Han dömdes till döden, men straffet mildrades
till ständig landsflykt. Under det antagna namnet
Bergheim vistades han sedermera i Tyskland. Han
lefde ännu 1810, då han skriftligen vände sig till
kronprinsen Karl Johan med ansökning om nåd – och om
tjenst i riket. Ännu i detta bref smädar han Gustaf
III. Hans dödsår är obekant. J. Fr. N.
Lilliehöök, gammal svensk frälseslägt från Vestergötland,
hvilkens ryktbaraste medlemmar på 1500-talet voro
riksrådet Måns Bryntesson (se L. 1) och hans dotter,
"gref" Ebba (se L. 2). Vid riddarhusets instiftande
(1625) introducerades slägtens förefintliga grenar
å tvänne särskilda nummer. Johan L. till Fårdala
(se L. 3), brorsons sonson till Måns Bryntesson,
intog, efter lottkastning, för sin slägtgren n:o
1 bland dåv. riddareklassens ätter. Denna adliga
ätt fortplantades genom Johans broder Knut (död på
1660-talet såsom f. d. landshöfding i Åbo län och på
Åland), men utslocknade på svärdssidan 1801. Johan L:s
barn erhöllo 1651 för faderns förtjenster friherrlig
värdighet, med rätt att skrifva sig till sin förläning
Nerpis i Österbotten, men denna friherrliga ätt utdog
på manssidan redan 1685 med den yngre sonen, Anders
L. (se L. 4). Såsom en särskild adlig ätt upptogs
1625 den ännu lefvande slägtlinien L. af Gälared och
Kolbäck. (Genom ouppmärksamhet vid 1810 års riksdag
har Gälaredsgrenen af denna ätt tillåtits intaga den
utdöda Fårdala-ättens säte å riddarhuset.)
1. Lilliehöök (af Fårdala), Måns Bryntesson
(till Upplo), en bland Sveriges mera framstående
män under 1520-talet, användes som höfvitsman
på det då vigtiga Elfsborgs fäste, intogs vid
Gustaf I:s kröning 1528 i rikets råd och förde s. å.
konungens talan vid räfsten med de uppstudsige
dalkarlarna. Sin konungs förtroende lönade han
dock med att jämte andra vestgöta-magnater deltaga
i sammansvärjningen af 1529, möjligen dertill lockad
af hopp om kronan, hvilket af hans kamrater lär hafva
blifvit honom förespegladt. Efter upprorsförsökets
misslyckande erbjöds honom af konungen nåd, men
i den tron att de handlingar, som kunde vittna
om hans brottslighet, blifvit förstörda nekade han
att emottaga den och fordrade rättegång. Hans sak
företogs då till ransakning vid riksdagen i Strengnäs
1529, fullgiltiga bevis på hans brottslighet blefvo
der framlagda, och Måns Bryntesson dömdes från
lif och gods. Fruktlös var nu hans bön om nåd.
Ett par veckor efter riksdagens slut afrättades han
i Stockholm, d. 7 Sept. 1529. O. A.
2. Lilliehöök, Ebba, den föregåendes dotter,
föddes d. 13 Jan. 1529, blef 1548 gift med Sten
Eriksson Leijonhufvud (se Leijonhufvud 4),
upphöjdes efter mannens död (1568) i grefligt stånd
och erhöll Raseborgs grefskap, hvilket dock efter
några år öfvertogs af sonen Axel Stensson (se
Leijonhufvud 7). Hon kallades vanligen på
grund af sin hersklystnad och manhaftighet
gref Ebba. En samtida anteckning fäller om
henne det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
