Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels vid Stadens stora skeppsvarf, som bolaget
arrenderar, dels inom bolagets egendomar vid
Tegelviken å Södermalm. Arbetspersonalen utgör
i medeltal 450 man, men är tidtals betydligt
större. Årliga tillverkningen uppgår till ett värde
af omkr. 1,200,000 kr. Sedan Lindberg började sin
verksamhet (1853) hafva till 1885 vid verkstaden
byggts 180 större och mindre ångfartyg.
Lindblad, Johan Kristofer, universitetslärare, född
i Linköping d. 15 Sept. 1799, blef student i Upsala
1818, aflade derstädes juris kand. examen 1823 och
juris licentiat examen 1826 samt promoverades till
juris utriusque doktor 1827. Efter att under åren
1823–28 hafva tjenstgjort på den praktiska banan
kallades han 1829 till docent i juridiska fakulteten
vid Upsala universitet. Han gjorde en utländsk resa
till Danmark, Tyskland och Frankrike under åren
1835–36 och befordrades 1838 till jurisprudentiae,
oeconomiae et commerciorum adjunkt, hvarjämte han
ungefär samtidigt af kansleren förordnades att,
jämte utöfvandet af de nämnda adjunktur åliggande
förbindelser, offentligt föreläsa och examinera
i jurisprudentia practica. 1843 utnämndes L. till
ordinarie professor i kriminal- och processrätt. Under
tiden hade han utgifvit bl. a. Om prescription enligt
Sveriges lag (1827; 2: dra h. o. h. omarbetade
uppl. 1843), Om dråp och mord (1832), en skrift,
som invecklade honom i en ytterst häftig strid med
dåv. adjunkten, sedermera professorn C. J. Schlyter,
samt Läran om bevisning inför rätta enligt Sveriges
lag (1842), af hvilka skrifter den förstnämnda torde
ega det största värdet. Senare utgaf han "Juridiska
afhandlingar", af hvilka dock endast 1:sta häftet
utkom (1853), innehållande Om röstberäkning vid
domstolarne och 2:dra uppl. af hans skrift Om laga
skifte. L. var egentligen icke en vetenskapligt anlagd
natur, hvarför ock hans vetenskapliga verksamhet
snart upphörde. Men såsom lärare utmärkte han
sig för skarpsinne och reda i föredraget; och i
synnerhet genom sina s. k. praktiska föreläsningar,
som bestodo i framställning och bedömande af valda
rättsfall, verkade han med framgång för det juridiska
studiets utveckling. Genom en viss häftighet i sinnet
kom han någon gång i obehagliga förhållanden till
sina lärjungar, af hvilka han var mera fruktad än
älskad. Men det är mera än sannolikt, att, i synnerhet
i början af hans bana, dessa misshälligheter hade sitt
upphof lika mycket i lärjungarnas bristande kunskaper
som i lärarens sätt att bedöma dem. Efter att hafva
erhållit afsked med pension 1874 afled L. i Upsala
d. 31 Mars 1876. Th. R.
Lindblad, Adolf Fredrik, tonsättare, föddes i Skeninge
d. 1 Febr. 1801 och uppfostrades af fosterföräldrar,
hvilkas namn han antog. Då han var 8 år gammal,
bosatte sig hans mor i Stockholm, och han kom då
till hennes nya hem, men ansåg sig der liksom i
Klara skola – hvarest han ej lärde någonting –
så hårdt behandlad, att han för en tid rymde från
hemmet. Efter styffaderns död (1812) skickades han
å nyo till fosterfadern, i hvars
handelsbod i Norrköping han arbetade två år,
men befanns omöjlig, enär han med sitt buttra
sätt skrämde kunderna och på kontoret, der han
sedermera anställdes, hällre skref flöjtkonserter
än summerade räkenskaper. Han skickades då till ett
engelskt skeppsklarerarekontor i Hamburg, der han
stannade i tre år (till 1820) och i hvilken stad han
erhöll flere musikaliska och filosofiska väckelser
under "platoniska samtal" med en instrumentmakare
Heinrichs och en doktor Rothenburg. Hemkallad,
blef han för en tid bokhållare i Norrköping, men
ansågs oduglig till allt, till dess "hans själ
slog upp sina ögon" – såsom han sjelf uttryckte
sig – i umgänget med Bellmanssångaren Kernell,
dennes syster Sofia (sedermera L:s maka) samt
deras kusin skalden Atterbom, genom hvilken han
1823 drogs till Upsala. Der fick han af Haeffner
den första ordentliga undervisningen i musikens
teori samt erhöll i Geijer en vän och beskyddare,
som lemnade honom ett hem i sitt hus, gjorde honom
till student och lät honom debutera i sitt sällskap
inför allmänheten såsom kompositör (1824). Den, som
dock egentligen tog sig an honom, var enkeöfverstinnan
Malla Silfverstolpe, hvilken, då Kernell dog (1824),
öfverflyttade sin moderliga ömhet för denne på L. och
ej blott åt honom bekostade en studieresa till Berlin,
utan äfven sjelf följde honom dit för att öfvervaka
hans studier. Der gjorde L., med Zelter till lärare och
Mendelssohn till medlärjunge, så stora framsteg, att
han väckte den senares lifligaste beundran, särskildt
för sina harmoniska idéer ("Balders bål"). Dessa
voro ock, särskildt i den bearbetning af tolf
svenska folkvisor (öfvers. af Amalie v. Helvig),
som han i Tyskland utgaf, så märkliga, att han
ej osannolikt kunde, liksom en musikalisk Sergel,
varit kallad att utföra universella reformer, som
nu i stället öfvertogos af andra, om han ej i likhet
med nämnde konstnär varit tvungen att återvända från
"kulturnationerna" och inskränka sin verksamhet
inom sitt eget torftiga land, der han visserligen
i nationel betydelse vunnit hvad han till äfventyrs
förlorat i universel. Efter slutade studier inköpte
han, med fru Silfverstolpes hjelp, för 100 dukater
hemligheten af Logiers då uppseendeväckande metod för
musikundervisning och återvände 1827 till Stockholm,
der han grundade en musikskola, hvilken fortgick under
hans ledning ända till 1861 (hvarefter hon öfvertogs
af Ivar Hallström), och bland hvars elever må nämnas
prins Gustaf och Ludvig Norman. Då han äfven, 1828,
utnämndes till lärare vid Nya elementarskolan (han
qvarstod såsom sådan till 1833) med 200 rdr bankos
lön, så kunde han tänka på bröllop och hemförde d. 15
Maj 1828 sin utvalda. Derefter framflöt hans lif i
Stockholm och (från 1864) på egendomen Löfvingsborg
nära Linköping ända till hans död, d. 23 Aug. 1878,
i allmänhet lugnt och lyckligt, med stigande anseende
och hedersbetygelser. Dock ser det ut, som om han
smärtsamt berörts af och hans alstringslust tidtals
förlamats genom en kritisk fejd, som utspann sig i
tidningarna rörande hans kompositioner, särskildt
C-dursymfonien (1831–32), operan Frondörerna (1835)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
