Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lippi, Filippo, den yngre - Lippovanger. Se Filipponer - Lippspringe, mycket besökt kurort för bröstsjuka i preussiska regeringsområdet Minden (Westfalen) - Lippstedt, stad i preussiska regeringsområdet Arnsberg (Westfalen) - Lipsia, latiniserad namnform för staden Leipzig - Lipsius, Justus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det han liknar Sandro i stafflibilder. Han erhöll
redan i unga år uppdrag att fullborda Masaccios
bildföljd i karmelitkyrkan, på hvilken efter
mästarens död under nära 60 år intet
blifvit gjordt. Detta skedde vid midten
af 1480-talet, således innan Filippino var 30
år gammal. Han började der med framställningen
af Petrus och Paulus, som uppväcka den döde gossen,
och den nya tiden gifver sig tillkänna i skaran
af deltagande åskådare, bland hvilka finnes en
mängd karakteristiska porträtthufvud af betydande
samtida, såsom skalden Luigi Pulci m. fl.
Vidare målade han Petrus och Paulus inför
prokonsuln och Petrus’ korsfästelse, i hvilken han
dels återgifvit Neros drag (efter kända byster
och mynt) i den kejserlige domarens hufvud, dels
i de båda scenernas åsynavittnen framställt idel
porträttfigurer, såsom af Antonio Pollajuolo, målare
och bildhuggare, af Sandro Botticelli, sin egen
lärare, och af sig sjelf som ung man. Slutligen
målade han ett par smala pilasterbilder,
Petrus, förd af ängeln ur fängelset och Paulus, som
tröstar den fångne Petrus, hvars Paulus-figur
blifvit af Rafael upptagen och använd i dennes kartong
"Paulus predikar i Athen". I uppfattningen af
apostlafigurerna har han följt Masaccio, men
för öfrigt är han i dessa verk fullt sjelfständig
och visar den yngre tidens framsteg. Dessa fresker
karakterisera hans äldre stil, till hvilken äfven
räknas flere af hans tidigare stafflibilder, såsom
S. Bernhards vision (1480, i La Badia i Florens),
utmärkt för ädel anda och mästerlig teknik; vidare
en Tronande madonna med helgon (1436), som i vissa
delar kommer Sandio nära; likaledes en Madonna med
barnet i skötet (i kyrkan S. Spirito), berömd för
sin ädelhet, samt slutligen flere bilder i London,
Berlin och München. – Vid midten af 1490-talet
begynner hans senare stilriktning. I stället för
det omsorgsfulla och fina utförandet kommer då
en bredare behandling i tekniskt hänseende, hvarjämte
han i kompositionen går till väga med mera konst
och beräkning, men äfven förfaller till slående fel,
såsom brokighet och öfverlastning, tungt och
pösande draperi. Den första dithörande bild
är Den uppståndne Kristus, som visar sig för sin moder
(omkr. 1495, nu i München). Dernäst kommer
Konungarnas tillbedjan (1496, i Uffizi) samt Joakims
och Annas möte utanför tempelporten i Jerusalem
(1497, i Köpenhamns galleri). L:s bästa arbete
från denna senare tid är S. Katarinas förmälning
med Kristusbarnet (1501, i S. Domenico i
Bologna). – Samma sträfvan efter något nytt visar
sig i hans senare väggmålningar. Han erhöll 1488
uppdrag att måla Capella Caraffa i kyrkan S. Maria
sopra Minerva i Rom, men ämnet var icke
lyckligt: det gällde att förhärliga Tomas af
Aqvino såsom dominikanordens representant i en
allegoriserande ceremonibild. Utom Bebådelsen,
Marias himmelsfärd och S. Tomas tillbedjande
krucifixet (hvilket får lif och tilltalar honom:
"Bene scripsisti de me, Thoma") är hufvudbilden en
framställning af S. Tomas’ triumf, der konstnären
hade att följa munkarnas allegoriska
program. Men oaktadt svårigheterna, har han behandlat
ämnet öfverlägset och gjort äfven personifikationerna
lefvande, hvarjämte anordningen, af de pyramidalt
stigande grupperna under en praktfull arkitektur
är mästerlig. Arbetet var färdigt 1493. Derefter
utförde han till 1502 väggmålningar i Capella Strozzi
i kyrkan S. Maria Novella i Florens med ämnen ur
apostlarna Johannes’ och Filippus’ legender. Äfven i
dem skönjes samma sträfvan efter en friare stil med
tillägg af de nya klassiska intrycken från Rom. Men
resultatet är, oaktadt förträffliga enskildheter,
såsom ett helt ej fullt lyckadt på grund af den oro
och det bisarreri, som tillhörde hans manér, och
som han ej kunde öfvervinna. Emellertid hör L. till
ungrenaissancens märkligaste konstnärer genom sin
oaflåtliga sträfvan framåt, ehuru han aldrig vann
fullkomlig harmoni. Jfr Woltmann och K. Woermann:
"Geschichte der malerei". C. R. N.
Lippovaner. Se Filipponer.
Lippspringe, mycket besökt
kurort för bröstsjuka i preussiska regeringsområdet
Minden (Westfalen), på Teutoburgerwald nära floden
Lippes källa. Huvudbeståndsdelarna i den 21° C. varma
källan (Arminiusqvelle) äro svafvelsyradt natron,
svafvelsyrad och kolsyrad kalk samt mycket qväfgas.
Lippstadt, stad i preussiska regeringsområdet Arnsberg
(Westfalen), vid Lippe. 9,349 innev. (1880).
Lipsia, latiniserad namnform för staden Leipzig.
Lipsius, Justus (hette egentligen Joest Lips),
belgisk filolog, f. 1547, fick sin uppfostran
vid jesuitkollegiet i Köln och universitetet
i Louvain samt utgaf vid 19 års ålder Variarum
lectionum libri III, som han tillegnade kardinal
Granvella, hos hvilken han 1567–69 vistades i
Rom i egenskap af handsekreterare. 1572 blef han
efter en skenbar omvändelse till protestantismen
professor i vältalighet och historia vid det
lutherska universitetet i Jena, begaf sig 1574
till Louvain och anställdes 1579 såsom professor i
historia i Leiden. Der utöfvade han en vida berömd
lärareverksamhet, men måste 1591 lemna sin plats på
grund af sin politiska och religiösa ofördragsamhet,
som visade sig bl. a. i hans arbeten Politicorum
libri VI (1589) och De una religione (1590). Han
återvände till den katolska läran och erhöll 1592 en
på jesuiternas förslag inrättad ny latinsk professur
i Louvain, der han afled 1606, kort förut utnämnd
till spanske konungens historiograf. 1853 restes
honom en minnesvård i Louvain. L. efterlemnade många
frukter af en flitig författareverksamhet (allt
på latin). Synnerligt värdefulla äro hans arbeten
på den latinska textkritikens område, och främst
bland dessa hans kommenterade upplaga af "Tacitus"
(1574), i hvilken han visat prof på en textkritik så
mönstergill, att hans konjekturer legat till grund för
alla senare editioner. Efter Tacitus bildade L. sin
affekterade stil (stilus lipsianus), som för öfrigt
utgjorde en sammansmältning af det arkaistiska latinet
och språket hos Appulejus m. fl., i motsats till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
