- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
499-500

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - M är den trettonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

M är den trettonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Bokstafvens äldsta
kända, fornsemitiska (moabitiska) form är
[tecken], vändt åt venster. Till denna form sluter sig det
äldsta grekiska alfabetet (Melos, Kreta), utan annan
olikhet än den, som följer af skriftens riktning
än åt venster, än åt höger. I yngre grekiska
(såväl doriska som joniska) inskrift-alfabet har
tecknet gått miste om slutstrecket och uppträder
som [tecken] eller M. I handskrifter träffas redan
omkr. år 500 e. Kr. M. Ur den första af de båda
yngre inskriftformerna (uncialer) låter sig den
grekiska minuskeln [my] utan svårighet härleda. Från
grekiskan har uncialen M oförändrad öfvergått i det
slavisk-cyrilliska alfabetet. En något yngre form,
som står nära minuskeln, har lånats af koptiskan. Det
chalcidisk-doriska alfabetet uti Italien hade
både det urspr. [tecken] och M , och ur dessa former
förklaras de fornitaliska alfabetens former: [tecken] [tecken] [tecken]
M M, de båda sista specielt latinska, I
uncialskrift (4:de och 5:te årh. e. Kr.) visar
sig ett rundadt M , något senare half-uncialt m
(redan 509). Från dessa typer härstammar dels vårt
vanliga »lilla» m, dels frakturstilens M m. I den
äldre (urnordiska) runraden har det 20:de tecknet
(före l) med betydelse af m vanligast formen [runa],
under det M tjenstgör som e. Ur [runa] utvecklade sig i
vikingatiden först [runa] och
[runa] , som ofta förekomma i synnerhet på jylländska
stenar (bl. a. på de bekanta Jellingestenarna),
derigenom att de båda stafvarna sammanslogos till
en. Senare förenklas detta tecken till [tecken] som är
det yngre (kortare) alfabetets vanliga tecken för m
och i runraden innehar 4:de platsen i den 3:dje ätten
(Týs ätt), efter l.M (m) är nästan aldrig tecken
för annat än m-ljud. I Fr. utmärker dock vokal +
m nasalerad vokal. Tecknets namn är i Hebr. mem, i
Grek. my, i nyare språk ämm; runan heter madher (man).

Det vanliga m-ljudet, som vi hafva i t. ex. Sv. man,
kom,
är en tonande-svag bilabial nasal resonant. Det
bildas sålunda, att talströmmen först i struphufvudet
vid gången emellan de till hvarandra närmade och i
regelbundna vibrationer försatta röstbanden blir
tonande samt derefter passerar genom svalget och
näsan, under det vägen
genom munnen är spärrad på det sätt att läpparna
tätt sluta sig till hvarandra. Den i struphufvudet
frambragta grundtonen förändras alltså genom resonans
af näs- och munhålornas egentoner. Är vid luftens
gång genom struphufvudet ljudspringan vidöppen,
så att röstbanden icke sättas i rörelse, uppstår ett
tonlöst m, som för örat endast obetydligt skiljer sig
från tonlöst n- eller äng-ljud. Svenskan har tonlöst
m i det vanliga uttalet af sarkasm, rytm. Uttalar
man i dessa ord ett tonande m, får det förra tre, det
andra två stafvelser. Tonlöst m finnes i jämtländskan
före tonlösa explosivor, t. ex. i jamt (»jämte» =
innevånare i Jämtland). Ett tredje m höres ofta före
f, t. ex. i ordet kamfer. Om underläppen lägger
sig mot öfre framtänderna i st. f. mot öfverläppen,
liksom fallet är vid bildningen af det följande f
(lokal regressiv assimilation), uppstår nämligen ett
denti-labialt m. Slutligen kan m äfven mouilleras
derigenom att tungans främre del, samtidigt med att de
öfriga språkverktygen intaga den för m:s bildning
nödiga ställningen, höjes i i-läge, hvarigenom man
samtidigt får m- och i-ljud, som t. ex. i R. mjetj,
Polsk. miecz, svärd. M-ljudet tecknas i alla
språk med europeisk-latinsk skrift oföränderligen med
m. Mouilleradt m tecknas i polska mi, i ryska m
med följande mouilleringstecken eller också m med
följande särskildt vokaltecken, som i sig anses
innesluta mouilleringstecken + vokal.

Om det indo-europeiska m-ljudets historia är föga att
säga, enär det i de allra flesta fall bibehållit sig
oförändradt. Dock har det i alla germanska språk
öfvergått till n före d, såsom synes t. ex. af
Sv. sand = Gr. amathos (för samadhos) och af
T. schande jämfördt med Sv. skam, vidare bortfallit
i obetonadt slutljud, t. ex. Sv. nio = Lat. novem
(för nevem). I de nordiska språken har m mycket
ofta (i Isl. alltid) assimilerats med följande p,
t. ex. i i kapp = i kamp (lån från tyskan), kläpp =
klimp, dialekternas sopp = svamp. Nytt m-ljud har
svenskan skaffat sig af gammalt v före n, t. ex. hamn
= D. havn, domna = dufna, och stundom af n före b,
t. ex. hambo-polka för Hanebo-polska, umbära för
und-bära (jfr und-vika). Märkligt är, att nysvenskan
regelbundet förlängt m-ljudet efter betonad vokal,
t. ex. hemma (Fornsv. hema) timme (Fornsv. time),
rymma (Fornsv. ryma) o. s. v., sällan dock efter a,
t. ex. lam, gam, ram, tam.
Lll.         Ad. N-n.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:32:03 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free