Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Majorianus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aristobulos, lät fängsla och ihjelhungra sin moder,
som enligt faderns förordnande skolat öfvertaga
regeringen. Hans styrelse hade att uppvisa åtskilliga
framgångar, t. ex. Ituréens (nordöstra Jordanlandets)
eröfring, men utmärktes genom slägtförföljelser,
hufvudsakligen framkallade på anstiftan af hans gemål
Salome (af grekerna kallad Alexandra). Plågad af
samvetsagg, afled han redan följande år (106). Hans
yngre broder och efterträdare, Alexander Jannaeus,
som äktade sin broders enka, regerade 106–79. Under
honom började de inre stridigheter, hvilka slutligen
skulle vålla den judiska staten förlusten af dess
sjelfständighet. En våldsam kamp började mellan
fariséer och sadducéer, som voro på en gång religiösa
och politiska partier. Som fariséerna motsatte sig
föreningen af öfversteprestadömet och konungadömet
inom makkabéernas hus, slöt sig Alexander afgjordt
till det aristokratiska prestpartiet sadducéerna och
förfor med hänsynslös stränghet och vild grymhet mot
motståndarna. I anledning af uppkomna oroligheter lät
han en gång under sjelfva löfhyddohögtiden i Jerusalem
nedhugga 6,000 menniskor. Efter hans död, 79 f. Kr.,
slöt sig hans enka, Saloine, som öfvertog regeringen,
helt och hållet till fariséerna, emedan hon insåg
fruktlösheten af ett fortsatt motstånd mot dessa, som
hade folkets flertal på sin sida. Efter hennes död
(70 f. Kr.) började den för staten olycksbringande
brödratvisten emellan hennes söner Hyrkanos II,
som mottog regeringen, och Aristobulos. Den sistnämnde
var till begåfning och handlingskraft Hyrkanos vida
öfverlägsen, började ett uppror mot honom och tvang
honom samma år att nedlägga regeringen. Aristobulos
II blef ej länge vid makten. Den sluge iduméern
Antipater, som sjelf sträfvade att komma till väldet,
eggade Hyrkanos att försöka återtaga kronan och att
anhålla om romarnas bistånd. Båda bröderna vädjade då
till den romerska makten. Genom Antipaters inflytande
fick Hyrkanos öfvertaget. Jerusalem intogs af romarna
under Pompejus (64 f. Kr.). Hyrkanos insattes åter
under titeln etnark (folkfurste). Men hans myndighet
var blott skenbar, Antipater var den verklige
styresmannen, och judiska landet var en lydstat
under Rom. Aristobulos fördes med gemål och sina två
söner till Rom i fångenskap och dog der förgiftad,
år 49 f. Kr. Men Aristobulos’ yngre son, Antigonos,
tog efter Antipaters död (43 f. Kr.) med presternas
hjelp makten, år 40. Hans välde blef dock ej af lång
varaktighet. Efter ett treårigt krig störtades han
37 f. Kr. af Antipaters son, den hersklystne och
grymme Herodes, som antog konungavärdigheten. Denne
utrotade makkabéernas hus på den manliga sidan
(Antigonos halshöggs i Antiochia på den af Herodes
bestuckne Antonius’ befallning; den 80-årige Hyrkanos
II afrättades enligt dom år 31), och slutligen lät
han mörda äfven sin egen till denna familj hörande
gemål, Antigonos’ brorsdotter, Mariamne, 28 f. Kr. Den
siste manlige medlemmen af ätten, Mariamnes broder
Aristobulos, qväfdes i badet på tyrannens befallning år 34
f. Kr.
Makkabéernas böcker. Under denna gemensamma titel
äro 4 eller, såsom några räkna, 5 skrifter kända, af
hvilka endast 2, som särskildt behandla makkabéernas
historia, äro upptagna i Vulgata och i vår kyrkas samling af
apokryfer. 1. Första Makkabéernas bok skildrar de
religionsförföljelser, som den syriske konungen
Antiochos IV Epifanes bragte öfver judarna, samt
huru presten Mattatias och hans söner uppreste
sig till försvar för religion och fädernesland och
slutligen lyckades befria landet från de syriske
konungarnas tyranni. Boken, som i allmänhet troget
och trovärdigt efter skrifna källor och officiella
dokument återgifver händelserna i god kronologisk
ordning efter selevcidernas aera, omfattar tiden
175–135 f. Kr. Ursprungligen skrifven på hebreiska
(efter 106 f. Kr.), blef den snart öfversatt till
grekiska. Boken, som äfven är vigtig för insigten
i Daniels profetia, erkännes af katolska kyrkan
för kanonisk. Men då den hvarken var upptagen i
judarnas kanon eller i den kristna kyrkans äldsta
förteckning öfver de heliga skrifterna, har den
lutherska kyrkan instämt i Hieronymus’ yttrande
angående såväl denna som följande bok: »Kyrkan
läser visserligen Makkabéernas böcker, men bland
kanoniska skrifter har hon icke upptagit dem.» –
2. Andra Makkabéernas bok, som i allmänhet saknar
den förres tillförlitlighet, innehåller 2 sannolikt
uppdiktade skrifvelser från judar i Palestina till
trosförvandter i Egypten för att uppmana dem till
deltagande i tempelinvigningsfesten och inskärpa hos
dem vördnad för templet i Jerusalem. För detta ändamål
lemnas utdrag ur en viss Jasons från Cyrene historia
om makkabéernas kamp för religion och helgedom
alltifrån Heliodorus’ försök att plundra templet
(år 180) till Judas Makkabeus’ seger öfver Nikanor
(161). Boken är skrifven på grekiska före Jerusalems
förstöring. Äfven den är erkänd för kanonisk af
katolska kyrkan, som der (kap. 12: 42–46) finner
stöd för nyttan af de lefvandes offer och förböner
för de döde. Till minne af den sköna berättelsen
(kap. 7) om moderns och hennes 7 söners martyrskap
firade katolska kyrkan under 4:de–13:de årh. en fest,
hvilken är anmärkningsvärd derför att det är den
enda i kyrkan, som hänfört sig till en förkristlig
händelse. – De 3 öfriga böckerna bära endast i
oegentlig mening namnet makkabeiska. Den 3:dje boken
handlar nämligen om de religionsförföljelser, som
Ptolemaios Filopator (222–205 f. Kr.) ämnade anställa
mot judarna i Egypten, emedan han vid ett besök i
Jerusalems tempel blifvit hindrad att intränga i det
allraheligaste. Den 4:de boken innehåller varningar
till judarna att icke af den hedniska filosofien låta
förleda sig till affall från den mosaiska lagen,
med hänvisning till exempel ur den makkabeiska
hjeltetiden, af hvilka man kunde finna hvilken
makt den af gudsfruktan beherskade viljan har öfver
sinligheten. Den s. k. 5:te boken skildrar judarnas
historia 184–6 f. Kr. Dessa tre böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
