Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maraschino ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minne en nästan gudomlig hyllning, och enligt ett
konventsbeslut flyttades sedermera hans lik till
Pantheon. Men efter »skräckväldets» slut bortfördes
det åter (1795) derifrån, och hans byster nedkastades
af den »parisiska ungdomen» i en kloak. Det vidriga
i M:s personlighet ökades ytterligare genom hans
vederstyggliga fulhet, hans osnygghet samt hans
lastbara lefverne. Om han ej blifvit mördad, hade hans
välde antagligen ändå snart nått sitt slut, ty i sin
förryckthet var han egentligen blott ett medel, hvaraf
de skickligare folkledarna till en tid begagnade sig
för att upphetsa pöbelns lidelser. S. B.
Marathi, inhemskt namn på marattiska språket.
Marathon (Lat. Marathon), forngrekisk ort i östra
delen af landskapet Attika n. ö. om Athen, är ryktbart
genom den verldshistoriskt betydelsefulla seger,
hvilken athenarna under Miltiades’ befäl år 490
f. Kr. tillkämpade sig derstädes öfver den mångdubbelt
talrikare persiska här, som under Datis och Artafernes
landstigit på Attikas kust. Vid pass 10 km. i längd
sträcker sig utmed den i bukter inskurna kusten en
bred, delvis sumpig strandslätt. På denna slätt
hade perserna uppslagit sitt läger, och på den öppna
redden utanför låg den persiska flottan för ankar. Mot
söder sammantränges slätten emellan hafvet och berget
Brilettos’ (Pentelikons) östliga utsprång, dock så,
att en tämligen bred strandremsa lemnar en beqväm väg
kring bergets fot och sedan i vestlig riktning till
det inre af landet. Det var der Miltiades – sedan
hans nio medfältherrar frivilligt åt honom ensam
afstått öfverbefälet –, skickligt begagnande sig af
terrängens fördelar, trädde fienden till mötes och
efter hårdnackad strid vann en seger, som för den
gången räddade Greklands frihet. På södra delen af
Marathonslätten reser sig en jordkulle af tämligen
betydligt omfång och vid pass 12 m. hög. Denna
betecknas af ortens befolkning såsom »grafhögen» och
är troligen just den grafkulle, som uppkastades öfver
de i striden för fosterlandet fallne hjeltarna. I
de något längre mot n. v. synliga spillrorna af
en forntida solid marmorbyggnad tror man sig hafva
återfunnit lemningarna af det på slagfältet uppförda
segertecknet af hvit marmor och den åt Miltiades
egnade ärestoden. Längre mot norr ligger en eländig
by, hvilken ännu i dag bär namnet Marathona, men
platsen för den forntida orten med detta namn torde
snarare vara att söka vid byn och klostret Vrana.
A. M. A.
Marathonisi-viken l. Kolokythia-viken (förr kallad
Lakoniska viken), den mellersta af de tre hafsvikar,
som från Medelhafvet skära in i Peloponnesos.
Maratter l. mahratter (inhemsk form markatta, »stort
folk»), ursprungligen namn på ett ariskt folk i
nordvestra Dekhan, kallas numera utan hänsyn till
ursprunglig ras-olikhet alla hinduer (i religiös och
social mening), som tala marattiska språket. Både i
fysiskt och socialt hänseende dela sig maratterna
i två strängt skilda klasser: brahmanerna och den
till de lägre kasterna hörande jordbrukande befolkningen. De
förre ega i framstående grad alla de fysiska och
intellektuella företräden, som utmärka denna berömda
kast, och särskildt anses konkanast, d. v. s. de
ifrån området Konkan (se d. o.) härstammande
maratt-brahmanerna, med rätta såsom de ypperste
representanterna af äkta ariska inder. De jordbrukande
maratterna bilda ännu mer i yttre än i inre
afseenden en motsats till brahmanerna och häntyda
med sin mörkare hy, grofva fula drag och undermåliga
kroppslängd på en stor uppblandning med främmande
raser. Mellan dessa bägge klasser står i socialt
hänseende den rika feodaladeln, som sjelf kallar sig
mahratta-radjputer och dermed gör anspråk på hög rang
inom det hinduiska kastväsendet, men i de flesta
fall är utgången från de dels till sudra hörande,
dels icke-ariska bönderna. Alla klasser äro mycket
begifna på religiösa fester. Den förnämsta af dessa,
dassera, firas i Okt., efter skördens bergande och
den nya sådden, öfverallt med stor ståt och gamman.
Splittrade under en mängd små höfdingar och i
allmänhet delande de öfriga hinduiska folkens
skiftande öden från uräldsta tider till kulminerandet
af Stormoguls välde (se Indien, sp. 545–547), började
maratterna sin egen sjelfständiga historia i midten
af 17:de årh., då de afskuddade det muhammedanska
oket. Deras sedermera mångbesjungne nationalhjelte
Sivadsji (d. 1680) grundade då ett mäktigt rike
med Puna till hufvudstad. Hans efterträdare voro
svaga regenter, som, residerande i Satara (s. ö. om
Puna) och åtnöjande sig med den tomma titeln af
ram-radja, »öfverkonung», lemnade hela makten åt den
i Puna residerande förste ministern, pesjwa. Denna
senare värdighet blef snart ärftlig i Badsji-raos
familj, och han och hans efterträdare utvidgade
rikets gränser samtidigt med det mongoliska väldets
förfall. Emellertid förorsakade denna utvidgning
att flere maratthöfdingar skapade sig egna smärre
riken. Så grundade Raghoji Bhonsla ett rike österut
i Nagpur och Berar samt Dammaji Gaekwar ett i
vester, Baroda, som sedan utsträcktes öfver hela
halfön Gudjarat. Åt norr framträngde Takaji Holkar
och Madhaji Sindia och grundlade i den stora
och bördiga Malwaprovinsen de riken, som ännu
bära deras namn. Dessa smärre stater erkände dock
»öfverkonungens» i Satara nominella myndighet, och
på detta sätt bildades det mäktiga Marattförbundet,
som bestod af de 5 ofvannämnda staterna och
representerades gemensamt i Puna af ett råd af 12
brahmaner under pesjwas ledning. Omkr. 1760 stod denna
förbundsstat på höjden af sin makt; den sträckte sig
öfver ett område af omkr. 1 1/2 mill. qvkm. och utgjorde
det största hinduiska välde Indien egt. Men i senare
hälften af 18:de årh. följde ständiga krig mellan de
särskilda marattrikena, och detta gaf det i Kalkutta,
Madras och Bombaj mäktigvordna Ostindiska kompaniet
en kärkommen anledning till inblandning i maratternas
angelägenheter. Tillkallade af pesjwa i Puna (1803),
besegrade engelsmännen under Wellesley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
