Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mármaros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spelade en framstående rol i frihetskrigets
historia. Allmänt anses han hafva skriftligen
affattat den bekanta överenskommelse (»kompromiss»),
som nederländska ädlingar högtidligen ingingo i Breda
1565 med uppgift att af all makt hindra det spanska
förtrycket, i synnerhet inkvisitionen. »Kompromissen»
blef snart den fana, kring hvilken alla
fosterlandsvänner samlade sig. Vid Albas ankomst 1567
flydde M. till Tyskland, men återvände på Vilhelms
af Oranien kallelse 1572. Följande år råkade han i
spansk fångenskap, men blef 1574 frigifven. Derefter
var han Nederländernas underhandlare med hofven i
Paris och London samt vid riksdagen i Worms 1578,
der han höll ett mycket prisadt tal för att förmå
kejsaren och de tyske furstarna till hjelp. Till
grundandet af universitetet i Leiden och afslutandet
af fördraget (»pacifikationen») i Gent 1576 bidrog
han kraftigt. Kallad till borgmästare i Antwerpen
1583, försvarade han denna stad öfver ett år
mot spaniorerna, men nödgades 1585 kapitulera. Då
drabbades han af sina landsmäns tadel och ovilja samt
lefde sedermera i tillbakadragenhet, i hvilken endast
kortare afbrott inträffade, såsom då han 1590 afgick
som sändebud till Paris. Han sysselsatte sig under
de sista åren af sitt lif förnämligast med teologiska
arbeten. Död i Leiden 1598. M. var icke blott krigare
och statsman, han var äfven en af sin tids lärdaste
män samt utmärkt såsom talare, prosaförfattare och
skald. Ryktbar är hans satir Bijenkorf der heiliger
roomscher kerken. Hans literära verksamhet var
omfattande och af stor betydelse för det holländska
språkets utveckling. Hans samlade skrifter utgåfvos
1855-59 i 7 bd, under titeln »Oeuvres de Philippe de
M.», af Alb. La Croix.
Maro. Se Virgilius.
Marocchetti [-råckä’tti], Carlo, baron, italiensk
bildhuggare, f. 1805, d. 1868, lärjunge af Bosio,
var hufvudsakligen verksam under Ludvig Filip i
Frankrike samt i England. I Turin finnas af honom
ryttarestatyer öfver hertig Emanuel Filibert (1838)
och konung Karl Albert (1861). Bland hans i England
utförda minnesstoder må nämnas endast drottning
Viktorias staty, Wellingtons ryttarestaty i Glasgow
samt Lord Clydes stod i London.
Marodör (Fr. maraudeur, af maraude, se d. o.),
krigsv., kallas en krigsman, som i krig olofligen
aflägsnar sig från sin trupp och söker att af
befolkningen i krigsorten med lock eller pock
förskaffa sig lifsmedel. Då maroderingen icke endast
skadar disciplinen, utan äfven uppretar befolkningen,
måste den förekommas, om ock med de strängaste
medel. Se Krig, sp. 1536. C. O. N.
Marodördroppar, Liquor fuliginis foetidus Ph. Su.,
med., användas med fördel till ingifning i dos af
en tesked åt någon, som »maroderar» eller låtsar sig
vara sjuk för att slippa ifrån sin tjenstgöring, såsom
fallet stundom är med beväringsynglingar och rekryter
under öfningsläger. Den vidriga smaken föranleder
vanligen »marodören» att snart förklara sig frisk
för att varda befriad från vidare medicinering. Jfr
Glanssot. O. T. S.
Marokko (rättare Marroko; Arab. el Magreb, »vestern»,
eller Magreb el Aksa, »yttersta vestern»), en
efter hufvudstadens namn, Marrakesj, af européerna
förvrängd benämning på en stat (med titeln sultanat)
i nordvestra Afrika mellan Atlantiska hafvet i v.,
Medelhafvet i n., Saharas öcken i s. och Algeriet
i ö. Dess område ligger ungefär emellan 27° och 36°
n. br. samt emellan 0° och 12° v. lgd fr. Greenw.;
men orätt är att gifva benämningen M. åt hela denna
landvidd, ty mer än hälften deraf är oberoende af
sultanen. Tidikelt, Tuat, Gurara och hela gruppen
af Sahara-oaserna s. v. om Algeriet erkänna på
sin höjd sjerifens i Uessan andliga myndighet,
men icke sultanens verldsliga öfverhöghet, och på
samma sätt är hela det område, som sammanfattas
under benämningen marokkanska Sahara och som
omfattar Dui-Menias oaser samt oaserna kring Ued
Draa, Ued Nun och Saguiet el-Hamra, fullständigt
oberoende af sultanen. Vidare skiljer man emellan
Beled el-Makzen (»utskrifningslandet»), öfver
hvilket sultanen omedelbart utöfvar sin myndighet,
och Beled Siba, de områden, hvilkas stammar hvarken
erlägga skatt eller göra krigstjenst, utan endast
tillfälligtvis äro underkufvade. Det förra omfattar
det gamla konungariket Fess med Tanger och Tetuan,
konungariket M. i egentlig mening, mellan Atlas
och Atlantiska hafvet, Sus, vid kusten s. om Kap
Gir, oaserna Tafilet, s. om Atlas, oasen Figig
(på hvilken Frankrike gör anspråk) samt Udsjda
i n. ö. vid Algeriets gräns. De senare utgöras af
hela Rif, medelhafskusten emellan Muluja och Tetuan,
ett stort område n. om Atlas mellan Fess och M. (utom
kuststaden Rabat), vidare ett stort område omkring
Sjott Tigri, vid Algeriets gräns, samt slutligen
högslätterna och dalarna i mellersta Atlas. – Taget
i sin största utsträckning, anses M. omfatta något
mer än 800,000 qvkm., hvaraf sultanens omedelbara
besittningar utgöra endast 1/4.
Ehuru beläget i Europas granskap, är M. knappt i
allmänna drag bekant. Tvärs igenom landet, från Kap
Gir i s. v. till Algeriets gräns i n. ö., löper en
hög bergskedja, redan af greker och romare kallad
Atlas (se d. o.), hvilket namn dock ej är kändt af
befolkningen, som i stället använder benämningarna
Adrar (»berget») och Idraren (»bergen») eller
stundom Idraren-Dran l. Ardrar-n’ Deren (»bergens
berg»). Sedd från staden M., har den utseendet af
en föga tandad kam, med en medelhöjd af mer än
3,500 m., som med knappt 200 m. öfverträffas af
de högsta topparna. Enligt Maw finnas många spår
af forna glacierer, bl. a. moräner. Den norra, för
Atlantiska hafvets vindar utsatta sidan af berget
företer här och der någon grönska, t. o. m. skogar,
men den mera tvärbranta, mot Öcknen vända sidan är
kal. Söder om och nästan parallelt med denna kedja,
som européerna kalla Stora Atlas, löper en annan,
mycket lägre, kallad Lilla Atlas l. Anti-Atlas
(östra delen benämnes af innebyggarna Sjagerun),
hvilken skiljes från Stora Atlas endast af Wadi Sus
och Wadi Draas öfre floddal. Lilla Atlas genomskäres
här och der af sänkor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
