Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekanik, vetenskapen om de lagar, som äro gällande vid förändringar i kropparnas lägen, och de krafter, som dervid utöfva inflytande - Mekaniker l. mekanikus, person, som har vetenskapliga insigter i mekanik - Mekanisk, hörande till mekaniken (se d. o.); afsedd för tillverkning af maskiner eller maskindelar - Mekaniska bergarter. Se Klastisk - Mekaniska kåren. Se Flottans mekaniska kår - Mekaniska värmeteorien, fys. - Mekanisk eqvivalent, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom en följd af framstående vetenskapsmän, bland
hvilka flere medlemmar af familjen Bernoulli,
Euler, d’Alembert. Lagrange och Laplace särskildt må
nämnas. Det var i synnerhet den allmänna attraktionens
teori med hänsyn till himmelskropparnas rörelse,
som tog uppmärksamheten i anspråk. Mekaniken förde
ock der till de mest glänsande upptäckter. Men
jämväl de allmänna mekaniska lagarna fingo rikliga
tillägg. Jean Bernoulli (f. 1667, d. 1748) samt
Lagrange (f. 1736, d. 1813) utvecklade läran om
den virtuella hastighetsprincipen, hvartill redan
Galilei gifvit antydan. d’Alembert (f. 1717, d. 1783)
framställde den efter honom benämnda vigtiga satsen
i dynamiken, på grund af hvilken hvarje dynamiskt
problem kan förvandlas till statiskt. Sistnämnde
vetenskapsman jämte D. Bernoulli (f. 1700, d. 1782)
upptäckte relationen emellan den lefvande kraften
och det mekaniska arbetet, hvilken sedan blifvit af
så utomordentlig betydelse ej blott för mekaniken,
utan för hela naturläran. – Äfven under innevarande
årh. har den rationella mekaniken gjort väsentliga
framsteg. Bland dem må i främsta, rummet nämnas
Poinsots (d. 1859) undersökningar öfver kroppars
rotation kring en punkt samt öfver kraftparens
egenskaper, den geometriska rörelselärans utbildning
genom Chasles m. fl. samt flere vigtiga arbeten af
Gauss, Hamilton, Coriolis. Poisson, Jacobi, Delaunay
o. a. Bland mekanikens tillämpningar inom vetenskapen
tillhöra äfven den mekaniska värmeteorien och de
flesta andra fysiken rörande arbeten 19:de årh. Den
grafiska statiken, hvars grundande förnämligast härrör
från Culmann, är blott ett par årtionden gammal. Den
teoretiska maskinläran, till hvars utveckling under
18:de århundradet svensken Polhem (f. 1700, d. 1772)
väsentligt bidrog, har senare blifvit riktad genom
arbeten af Poncelet, Redtenbacher, Weisbach,
Zeuner samt flere andra vetenskapsmän och ingeniörer.
G. R. D.
Mekaniker l. mekanikus (pl. -nici; af Grek. mechane,
verktyg, maskin), person, som har vetenskapliga
insigter i mekanik; uppfinnare, konstruktör eller
tillverkare af maskiner, matematiska instrument
o. dyl.; konstruktör af vattenbyggnader, vattenverk,
jernvägar, broar o. s. v.; innehafvare af mekanisk
verkstad (fabrik) eller gjuteri.
Mekanisk, hörande till mekaniken (se d. o.); afsedd
för tillverkning af maskiner eller maskindelar;
verkande genom annan än egen kraft eller beroende på
yttre förhållandens inverkan (i motsats till dynamisk,
kemisk, terinisk. toxisk); som öfverensstämmer med
den foragrekiska atomismens läror; handtverksmässig;
maskinmässig, omedveten, verkställd oberoende af
förståndets och viljans verksamhet.
Mekaniska bergarter. Se Klastisk.
Mekaniska kåren. Se Flottans mekaniska kår.
Mekaniska värmeteorien, fys. Sedan man
genom Rumfords försök att medelst borrning upphetta
vatten från 15,6° till 48,9° C. (60°–120°
F.) samt genom I. R. Mayers på fysiologiska grunder
uttalade sats om värmets eqvivalens med det
mekaniska arbetet (se Mekanisk eqvivalent) och
förnämligast genom Joules lyckade försök att bestämma
värdet på värmeenhetens mekaniska eqvivalent blifvit
öfvertygad derom att värmet icke, såsom förut allmänt
antogs, utgöres af ett särskildt tyngdlöst ämne
(caloricum), utan måste betraktas såsom en rörelse
hos materiens minsta delar, de s. k. molekylerna,
har man sökt tillgodogöra sig resultaten af
detta nya åskådningssätt på värmelärans flesta
områden. De konseqvenser, som utan närmare kännedom
af denna molekylärrörelses särskilda beskaffenhet
kunna dragas af denna princip, sammanfattas i
»den mekaniska värmeteorien», hvari utvecklas
de matematiska teorierna för värmets mekaniska
verkningar och vilkoren för dess framkallande
genom mekaniska medel, hvilka teorier finna sin
tillämpning i läran om ångmaskinen, varmluftsmaskinen
och andra rörelseapparater, som sättas i gång genom
förbränningsprocesser. Såsom de förnämsta författare i
denna gren af den teoretiska eller matematiska fysiken
kunna nämnas bl. a. Clausius, Rankine. James och
William Thomson samt Zeuner. Kännedomen af grunddragen
till den mekaniska värmeteorien bör numera anses
oundgänglig för hvarje idkare af ingeniörvetenskap
och dermed sammanhängande yrken. Se vidare nästa art.
R. R.
Mekanisk eqvivalent, fys. Med värmets l. rättare
värme-enhetens mekaniska eqvivalent förstår man
det mekaniska arbete, som motsvarar en värmeenhet
l. kalori (se d. o.). Genom förrättande af ett
mekaniskt arbete kan nämligen värme frambringas,
liksom tvärtom värme kan blifva en källa till
mekaniskt arbete. Det förra eger rum t. ex. vid den
värmeutveckling, som visar sig, när tvänne kroppar
gnidas mot hvarandra. Såsom ett allbekant exempel på
det senare kan anföras drifvandet af maskiner och
fartyg med den genom upphettning af vatten bildade
vattenångan. Man uttrycker detta korteligen genom
att säga, att värme kan förvandlas till arbete och
arbete till värme. Enligt den mekaniska värmeteoriens
första hufvudsats sker denna förvandling alltid
i ett och samma bestämda förhållande, så att en
viss värmemängd alltid motsvarar en viss mekanisk
effekt, d. v. s. ett qvantitativt bestämdt mekaniskt
arbete, och tvärtom. Denna lag uttryckes vanligen
med följande ord: värme och mekaniskt arbete
äro eqvivalenta. Känner man den ena af dessa
båda faktorer, kan äfven den andra beräknas,
förutsatt att värmets mekaniska eqvivalent, som
just utgör nämnda konstanta förhållande, en gång
för alla blifvit bestämd. I betraktande af den
stora vigt, som kännedomen af värmets mekaniska
eqvivalent eger för värmelärans mångfaldiga problem
och praktiska tillämpningar, hafva flere framstående
fysiker vinnlagt sig om att genom noggranna och
varierande försök experiinentelt bestämma dess
värde. De särskilda bestämningarna gifva visserligen
något skiljaktiga värden; men såsom allmänt resultat
framgår ur dem, att värmets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
