Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menhir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olikhet råder. Äfven i fysiologiskt hänseende liknar
menniskan mer antropoiderna (så vidt kändt är) än
öfriga däggdjur, hvilka dock, som bekant, äfven de,
hafva många hufvuddrag gemensamma med menniskan. Å
andra sidan märkas deremot äfven rätt betydande
olikheter emellan menniskan och antropoiderna. Hon är
relativt föga hårig. Hon visar skarp skilnad i handens
och fotens form och verksamhet. Hennes ställning vid
rörelser är mera utprägladt upprätt. Hennes hufvud ar
af en annan form och större (följaktligen är hos henne
äfven hjerrian större), och hon meddelar sig genom
artikulerade ljud, genom talande. Med undantag för
talet visa sig dock vid närmare granskning de öfriga
olikheterna, huru stora de än till en början må synas,
blott vara skilnader till graden, icke till väsendet
Menniskan är ingalunda hårlös, ty hon har
öfverallt, utom på handens insida och på fotsulan
samt de yttersta fingerafdelningarnas ryggyta, en
hårbeklädnad, hvilken når en betydlig längd på flere
ställen, i synnerhet på hufvudets hvälfda del, samt,
hvad mannen angår, å kinder och käkar. Antropoiderna
hafva visserligen i allmänhet icke så glest och kort
hår på kroppen som menniskan, men inga hafva häller
så långt på hufvudet. De hafva dock rätt ofta äfven
hårlösa ställen. Somliga apor äro vid födelsen hårlösa
samt få hår först 3–4 veckor derefter (R. Owen),
medan hos andra polissonger påträffas. Hårbeklädnadens
täthet och hårens längd äro emellertid hos de olika
individerna af menniskoslägtet mycket vexlande,
från nära nog absolut hårlöshet på kroppen till en
hårrikedom, som närmar sig fäll (pels) eller ragg,
och båda ytterligheterna synas vara ärftliga. Hårets
färgvexlingar äro lika stora hos menniskan och
antropoiderna. Hårrikhet hos menniskan synes väl vara
och har äfven blifvit ansedd såsom en djurlikhet;
och likväl träffas den starkaste hårigheten inom
den högst stående menniskorasen, den hvita, ja det
finnes menniskoraser, som i sin hårbeklädnad förete
ett slags ullbildning, ett drag, som icke träffas
hos antropoiderna, men väl hos lägre djur.
Skilnaden emellan hand och fot tyckes hos menniskan
vara större än hos antropoiderna och hos aporna,
ja så stor, att Cuvier deraf tog sig anledning att
kalla menniskorna bimana (tvåhändta), de senare
qvadrumana (fyrhändta), och i samband härmed satte
man skilnaden i ställning vid gång och språng. Hand
och fot hos menniskan förete något större olikheter
inbördes än samma delar hos antropoiderna och
betydligt större än hos aporna, men skilnaden är,
hvad menniskan jämförd med antropoiderna beträffar,
tydlig blott till graden. I foten hos båda finnas
samma knotor af ytterligt lika form, och rörelserna
bero på fullkomligt samma muskler. Menniskofoten
företer dock under vanliga förhållanden större styfhet
och fasthet. Den är formad och dess knotor fogade
uteslutande till åstadkommande af ett elastiskt stöd
och ett framdrifningsverktyg; hos antropoiderna är
foten tillika, ja företrädesvis, ett griporgan. Hos
den fullvuxna menniskan i vilda tillståndet samt hos
barnet öfverallt har dock foten vida större
rörelseförmåga, än man plägar tillerkänna honom;
och hos personer, födda utan händer, kan foten
genom öfning i väsentlig mån, om än ofullständigt
och icke så som antropoidernas, utföra en del af
handens speciella förrättningar. Egendomligheterna
i menniskans upprätta ställning och vid lokomotion
(rörelse från stället) äro dock icke en följd
endast af fotens beskaffenhet, utan stå i samband
med flere andra förhållanden, i synnerhet med öfre
och nedre lemmarnas relativa längd. Hennes relativt
långa nedre lemmar göra det för henne olämpligt, ja
svårt att färdas på alla fyra. Men då antropioderna
intaga upprat ställning på plant underlag, använda
de i regeln alla fyra lemmarna, på det sätt att de
gå på de bakre och stödja sig med de främre, i det
händernas ryggytor tryckas mot underlaget. De kunna
dock för kortare eller längre väg färdas upprätta
utan detta stöd. Detta är, som Huxley visat, möjligt
till följd af de främre (öfre) lemmarnas stora längd
hos dem. Om ryggradens totallängd sättes = 100, äro
| öfre lemmen | nedre | handen | foten | ||||||
| hos | europeisk man | = | 80 | = | 117 | = | 26 | = | 35 |
| » | buschmannen | = | 78 | = | 110 | = | 26 | = | 32 |
| » | buschqvinnan | = | 83 | = | 120 | = | 26 | = | 32 |
| » | gorillahannen | = | 115 | = | 96 | = | 36 | = | 41 |
| » | chimpansen | = | 96 | = | 90 | = | 43 | = | 39 |
| » | orang-utangen | = | 122 | = | 88 | = | 52 | = | 48 |
| » | gibbon | = | 173 | = | 133 | = | 50 | = | 45 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
