- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
1397-1398

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merkurius ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Merkurius. Se Mercurius.

Merle [märrl], Jean Toussaint, fransk
teaterförfattare, född i Montpellier 1785, var
1808–09 redaktör för »Mercure», 1822–26 direktör
vid Porte-Saint-Martin-teatern, deltog 1830 i
expeditionen till Algeriet såsom sekreterare åt
marskalk de Bourmont och var efter Julirevolutionen
teaterkritiker i rojalisttidningen »Quotidienne». Död
1852. M. författade i bolag med olika medarbetare
mer än 120 teaterpjeser, bl. a. Le cidevant
jeune homme
(1812; »Ålderdom och dårskap», 1831),
Le monstre et le magicien (1826) och Les petits
braconniers
(»Studentputsen eller vildbrådstjufvarne»,
1836). Bland hans öfriga skrifter märkes Anecdotes
historiques et politiques pour servir à l’histoire de
la conquête d’Alger
(1831–32). Han var gift med den
berömda skådespelerskan Marie Dorval.

Merle [märrl], Hugues, fransk målare, f. 1823,
lärjunge af Cogniet, har utfört några historietaflor,
såsom Henrik III:s mord, Hagar och Ismael och
Charlotte Corday, men har förnämligast skildrat de
lägre klassernas lif i nöd och bekymmer, ehuru i en
sentimental ton: En tiggerska (1861, nu i Luxembourg),
En vansinnig qvinna, Moder och barn (som anses för
hans bästa arbete), En tiggare under Paris’ belägring
m. fl.

Merle d’Aubigné [märrl dåbinje], Jean Henri, schweizisk
(fransk) reformert teolog och kyrkohistoriker,
f. 1794 i Eaux Vives vid Genève, ordinerades 1817
till prest och begaf sig derefter till Berlin
för att studera teologi, hvarvid i synnerhet
kyrkohistorikern Neander öfvade inflytande på
honom. 1818–23 förvaltade han prestämbetet vid
den franska reformerta församlingen i Hamburg och
1824–30 vid en dylik församling i Bruxelles. Då den
sistnämnda församlingen till följd af den i Belgien
1830 utbrutna revolutionen skingrades, återvände
M. d’A. till Genève. Der hade alltsedan 1810, i
motsats till den indifferentism i andliga ting, som
då rådde i dervarande statskyrka och kyrkostyrelse, en
religiös rörelse uppstått, hvilken gaf upphof till en
1817 bildad friförsamlmg, »Nouvelle église». Andra,
som icke ville skilja sig från landskyrkan, men dock
voro genomträngda af ifver för gammalkyrklig
fromhet och rättrogenhetens återupplifvande,
grundade 1831 ett af prester och lekmän sammansatt
sällskap, »Société évangélique». För att utbilda
fromma och bekännelsetrogna prester upprättade detta
sällskap i Genève bredvid dervarande teol. fakultet
en ny s. k. École de théologie, och vid denna blef
M. d’A. anställd som lärare. Tillika tjenstgjorde han
som predikant vid den af nämnda sällskap inrättade
gudstjenst i en bönesal (Fr. oratoire), hvaraf
församlingen fick namnet »Oratoire»-församlingen. Då
statskyrkostyrelsen förbjöd honom jämte tvänne hans
vänner, som likaledes uppträdt i bönehuset, hvarje
ämbetsförrättning inom kantonens område, gaf detta
anledning till Oratoire-församlingens lösslitande
från statskyrkan och förening med den förut nämnda
Nouvelle église. Föreningen skedde 1849, och den
sålunda förenade frikyrkan antog
namnet Église évangélique. Ehuru M. d’A. var
uppriktigt tillgifven sin kyrkas lära och äfven
uttalade sig emot hvarje icke nödtvungen skilsmässa
mellan stat och kyrka, var han dock liberal i
afseende på teologiska frågor, bibehöll ständigt
tanken på ett närmande mellan alla kristna och ifrade
framförallt för praktisk kristendom. Han afled 1872
i Genève. Bland hans många skrifter må i synnerhet
nämnas Histoire de la réformation en Europé du XVI:e
siècle au temps de Luther
(5 bd 1835–53; »Det sextonde
århundradets reformationshistoria», 3 bd 1856–63,
flere uppl.), Histoire de la reformation en Europe
au temps de Calvin
(8 bd 1863–78; »Reformationen
i Europa på Calvins tid», 1874–79), The Protector,
a vindication
(1848; äfven på franska: Le protecteur,
ou la république d’Angleterre aux jours de Cromwell,

1849; »Protektorn eller republiken i England på
Cromwells tid», 1865) samt Trois siècles de luttes
en Écosse
(1850; »Trehundraårig strid för kyrklig
frihet», 1868). K. H.

Merlett (Fr. merlette, egentl. dimin. af
merle, trast), i den äldre heraldiken namn
på paradisfogeln. Den afbildas utan fötter.
B. S.

Merlin l. Myrdin (M. the wyllt, »den vilde» M.), en
af hufvudskepnaderna i de fornbritiska sagor, som
sågo dagen i södra Wales och Bretagne, framställes
såsom bard, siare och trollkarl. Han skall hafva
lefvat på 500-talet. Medeltidsliteraturens fantastiska
och ofta motsägande underrättelser om honom kunna
sammanfattas sålunda: M. var son af djefvulen och
en jordisk mö, tjenade såsom bard hos höfdingen
Ambrosius Aurelianus, som försvarade bretonernas
frihet mot de af Vortigern inkallade sachsarna, samt
gjorde sedan tjenster åt konung Uter-Pendragon och
derefter åt dennes berömde son Artur, hvilken på M:s
inrådan stiftade ridderskapet af runda bordet. När
Artur funnit sin bane, gick M. sorgsen att dö
i skogens ensamhet. Åtskilliga sägner förtälja,
att M. var sinnesrubbad och diktade endast på
ljusa mellanstunder. Högst stod hans anseende på
1100-talet, då normandemas segrar öfver sachsarna
åter lifvat kelternas förhoppningar. De bardsånger,
som tillskrifvas M., äro apokryfiska och härröra
från en senare tid. För öfrigt är hans namn fäst vid
»Merlins profetior» (förutsägelser om Britanniens
öden), hvilka samlades af Geoffrey of Monmouth och i
latinsk öfversättning infördes i dennes »Chronicon
sive historia britonum», »Vita Merlini» (M:s lefverne),
ett hexametriskt poem, tillskrifvet Geoffrey of
Monmouth, men sannolikt yngre, samt »Roman de Merlin»
(tryckt 1498), en af Artursagorna, författad af Robert
de Borron, som lefde vid Henrik II:s af England
hof. Deri skildras huru M:s älskade, fén Viviana,
då hon nyfiket vill pröfva en trollkonst, som han
i en förtrolig stund lärt henne, fasthexar honom
för alltid maktlös nära skogskällan Brocéliande. En
hagtornshäck växer upp kring honom, och derur ljuder
stundom hans stämma fram. Sägnerna om M. äro kritiskt
behandlade bl. a. i flere arbeten af La Villemarqué.
– M. är hjelten i ett mysteriedrama af Immermann,
en allegorisk roman af E. Quinet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:16:46 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0705.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free