Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnesång (T. minnesang, af Medelhögt. minne, kärlek, af Fornhögt. minna, egentl. minne, hågkomst), benämning på den tyska konstlyriken under 1100- och 1200-talet - Minniskiöld, Magnus. Se Folkungaätten - Miño. Se Minho 1. - Minorat (af Lat. minor, yngre), jur., »sistfödslorätt» - Minorca. Se Menorca - Minore (Ital.; Fr. mineur), musikt., moll. Se Maggiore - Minorennitet (af Lat. minor annos, yngre). Se Majorennitet och Minderårig - Minores ordines (Lat., »ringare klasser») i katolska kyrkan de fyra lägsta ranggraderna - Minoriter (Lat. Minores fratres, »de mindre l. ringare bröderna») kallade sig af ödmjukhet medlemmarna af franciskan-orden - Minoritet (af Lat. minor, mindre), mindretal, en i mängd eller röstantal underlägsen meningsflock. Jfr Majoritet - Minoritetsval. Se Val - Minos, sagokung på Kreta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skalderna satte nämligen en ära i att till hvarje
ny dikt uppfinna en strof med ny byggnad och
rimslingning jämte tillhörande melodi; att låna
förut brukade former ansågs då som en literär
stöld. Alltså ställdes ganska stora kraf på den
konstnärliga utbildningen. Denna vanns genom
undervisning, som de unge ädlingarna fingo sig
meddelad af någon andlig eller spelman. Dikterna
sjöngos af författarna sjelfva till strängaspel
(vanligen giga) och utlärdes till vandrande
spelmän. Småningom begynte dessa samt förnäma
damer att teckna upp dem – sjelfva kunde de fleste
minnesångare hvarken skrifva eller läsa. Sångerna
förekomma i 3 olika former: lied (en följd lika,
vanligen tredelade strofer till samma melodi), leich
(genomkomponerad, med olikformiga strofer) och spruch
(didaktisk smådikt i en enda strof, som icke sjöngs,
utan framsades). Med afseende på innehållet skilde
man mellan taglieder (i hvilka väktaren varskor de
älskande vid morgongryningen), botenlieder (i hvilka
längtan tolkas), kreuzlieder (korsfararesånger),
leisen (af »Kyrie eleison»; religiösa sånger),
mailieder, erntelieder (skördevisor), vexelsånger
mellan älskande samt lofsånger eller nidvisor öfver
höga herrar, alltefter graden af desses frikostighet
emot de lycksökande poeterna, o. s. v. Dikter af
omkr. 160 minnesångare finnas bevarade. De sistnämnde
tillhörde mest den lägre adeln, men äfven furstar,
t. o. m. några hohenstaufenske kejsare, uppträdde
såsom vitterlekare. Bland det äldre, folkligare
skedets skalder framstå Kürenberger, Dietmar von
Ast och Spervogel (kärnfulla »sprüche»). Till
blomstringstiden (1180–1240) höra framför andra
Heinrich von Veldeke, Friedrich von Hansen (ädel
korsfarare), Heinrich von Mohrungen, Reinmar von
Hagenau (R. der alte), Walther von der Vogehveide
(den snillrikaste och mångsidigaste; äfven politisk
lyriker) samt de tre episke mästarna Hartmann von Aue,
Wolfram von Eschenbach (»taglieders» utbildare) och
Gottfried von Strassburg. Under urartningsperioden
uppträdde Neidhart von Reuenthal, som införde
»höfische dorfpoesie» med ofta grofva skildringar af
allmogens fester, samt hans efterföljare Gottfried
von Neifen, schweizaren Johannes Hadlaub och
Steinmar. Vidare märkas Ulrich von Lichtenstein,
som i sitt lif framställde en karrikatur på det
qvinnohyllande riddarelifvet, Konrad von Würzburg
samt spruchdiktarna Reinmar von Zweter och Konrad
Marner. Genom desse bereddes minnesångens öfvergång
i mästersång (se d. o.). Den värdefullaste samling
af minnesånger är den s. k. »Manessiska handskriften»
(se d. o.).
Minniskiöld, Magnus. Se Folkungaätten.
Miño [mi’njå]. Se Minho 1.
Minorat (af Lat. minor, yngre), jur.,
»sistfödslorätt», benämnes i motsats till majorat
(se d. o.) den mera sällan förekommande arfsföljd,
enligt hvilken en egendom tillfaller familjens
yngste medlem eller en medlem af slägtens yngsta
gren. Särskildt vid åtskilliga tyska bondegods
gäller ett minorat i den form, att yngste sonen har
företrädesrätt till egendomens
öfvertagande efter fadern, hvarvid han må ur egendomen
utlösa syskonen. Liknande är förhållandet å Bornholm
för manliga medarfvingar, hvaremot af qvinliga
den äldre eger utlösa de yngre (k. förordn. d. 14
Okt. 1773).
Minorca Se Menorca.
Minore (Ital.; Fr. mineur), musikt., moll. Se
Maggiore.
Minorennitet (af Lat. minor annos, yngre). Se
Majorennitet och Minderårig.
Minores ordines (Lat., »ringare klasser»),
i katolska kyrkan de fyra lägsta ranggraderna,
hvilkas innehafvare (minorister) bereda sig till
prestvigningen och, om de afstå från denna, ega rätt
att gifta sig.
Minoriter (Lat. Minores fratres, »de mindre l. ringare
bröderna») kallade sig af ödmjukhet medlemmarna af
franciskan-orden, som äfven benämndes den serafiska
orden, sedan man börjat kalla ordensstiftaren,
Frans af Assisi, »den serafiske fadren». För att
inom orden bibehålla den ursprungliga strängheten
bildades en mängd föreningar, af hvilka följande äro
de vigtigaste. I Italien stiftade Celestin-eremiternas
orden (ej att förvexla med »Celestinorden», se
d. o.), som upphäfdes af Bonifacius VIII 1302,
hvilket blef en af anledningarna till bildandet
af den mot kyrkan fientliga riktning, som fick sitt
uttryck i Fraticellerna (se dessa), vidare Soccolanti
(Fr. cordeliers), »sandalbärare», äfven kallade
Observantiner, som gåfvo sitt namn åt hela den
strängare riktningen (stiftaren var Paolucci från
Foligno, 1368). I Spanien uppstodo Barfotamunkarnas
kongregation, hvars medlemmar i början också kallades
Evangeliibröder (1496), och Alcantarinernas
förening (uppkallad efter Petrus af Alcantara,
1540), den strängaste af alla föreningarna. I
Frankrike framträdde de på grund af sitt indragna
lefnadssätt s. k. Recollets (1592). Äfven inom
ordens qvinliga afdelning, Klarissinnornas orden,
bildades flere mer och mindre stränga riktningar,
såsom Damianistinnor (efter kyrkan S:t Damian),
Urbanistinnor (efter Urban IV) och Coleterinnor
(efter Coleta från Corbie). – Kapucinerna och
Minimerna härstammade ock från Minoriterna,
men erhöllo en sjelfständig ställning. Se i öfrigt
Franciskan-orden 1. K. H.
Minoritet (af Lat. minor, mindre), mindretal, en i
mängd eller röstantal underlägsen meningsflock. Jfr
Majoritet.
Minoritetsval. Se Val.
Minos, sagokonung på Kreta, till hvilken man hänförde
allt hvad man hade sig bekant om denna ö från tiden
före trojanska kriget. Han betecknas såsom en son af
Zevs, broder till Rhadamantys, förmäld med Pasifaë
(eller Krete) och fader till Deukalion, Katreus,
Glaukos, Androgeos, Ariadne, Faidra m. fl. Han gällde
som grundare ej mindre af Kretas urgamla lagstiftning
än af dess öfver hela östra delen af Medelhafvet
utbredda sjövälde. Senare sagor fördela detta stoff
emellan två konungar med namnet M., af hvilka den
senare varit den förres sonson. Till Athen företog
M. ett härnadståg för att der hämnas mordet på sin
son Androgeos, och han utkräfde af den attiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
