Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Okeghem ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
majestätiskt utan att blanda sina böljor med hafvets,
ehuru såväl detta som alla floder och källor från
honom hade sitt ursprung. Ur O:s böljor tänktes solen,
månen och stjernorna uppstiga för att åter sänka
sig i dem. I den fjärran vestern, vid O:s strand,
låg Elysion, de saliges boningsort, och ännu längre
mot vester, bortom O., i kimmeriernas af solen aldrig
belysta land, var förgården till underjorden. Redan
Herodotos opponerar sig likväl mot föreställningen
om O. såsom en verldsström, förklarande detta
vara en dikt af Homeros eller andra skalder, och
från Aristoteles’ tid gäller O. alldeles bestämdt
såsom sjelfva det stora verldshafvet till skilnad
från Medelhafvet. – I likhet med andra naturmakter
räknades O. såsom ett personligt gudaväsende. Hos
Homeros säges han t. o. m. vara alla de öfrige
gudarnas stamfader. Enligt Hesiodos är han en son af
Uranos (himlen) och Gaia (jorden), den äldste bland
titanerna. Till Zevs och det yngre gudaslägtet står
han i ett fredligt förhållande, men utan att taga del
i deras lag. I stilla tillbakadragenhet lefver han
med sin gemål, den ärevördiga Tethys, och sina många
döttrar (oceanider l. oceaniner), hvilkas antal på
ett ställe uppgifves till 4,000. Alla floder på
jorden gälla såsom hans söner. A. M. A.
Okeghem (Ockenheim), Johannes, grundläggaren af
den andra nederländska musikskolan (Josquin, de la
Rue, Compère m. fl.), under hvilken den imiterande
kontrapunktiska konsten nådde sin höjd (jfr Imitation
och Kontrapunkt). Om hans födelseår vet man ingenting
med säkerhet, om dödsåret endast, att det måste ligga
mellan 1512 och 1525. Enligt Tinctoris skall O. hafva
varit elev af Binchois. 1461 finna vi honom såsom
förste kapellsångare hos Karl VII i Frankrike. 1484
var han skattmästare vid kyrkan S:t Martin i Tours,
och 1498 synes han hafva blifvit pensionerad. Af hans
verk är ej mycket kändt och ännu mindre tryckt. En
enda mässa (Missa cujusvis toni) offentliggjordes
af Petrejus 1538, några motetter af Petrucci
1503. I samlingsverk förekomma bitar ur en Missa
prolationum samt en berömd gåtkanon, hvilken lockat
många uttydare. Manuskript finnas i Rom, Bruxelles,
Florens och Dijon. Sin egentliga betydelse tyckes
O. hafva haft såsom lärare. A. L.
Okella (Arab. wakkâle) är bland européerna i Egypten
en beteckning för i de större städerna, i synnerhet
i Kairo och Alexandria, till varunederlag använda,
väldiga, fyrkantiga byggnader. I den sistnämnda
staden bildar en dylik okella vanligen ett helt
qvarter. Byggnaden omsluter en öppen gård, som är
omgifven af arkader, ledande till de olika magasinen,
hvilkas lager förvaras en trappa upp. Kairo har
åtskilliga arkitektoniskt vackra okellor att framvisa.
K. P.
Oken [ak-], Lorenz, tysk naturfilosof och
naturhistoriker, f. 1779, blef 1807 e. o. professor
i medicin i Jena och 1812 ordin. professor i
naturvetenskap derstädes. Han började der äfven
utgifva en encyklopedisk tidskrift, »Isis» (1816–48),
hvilken särskildt blef
ett centralorgan för många grenar af
naturvetenskaperna och i likhet med de möten
för tyska naturforskare och läkare, till hvilka
O. 1822 tog initiativet, kraftigt främjade det
vetenskapliga lifvet i allmänhet. Emellertid råkade
O. i misshällighet med inflytelserika män, såsom
Göthe, och detta jämte de sympatier han visade
för det tyska enhetssträfvandet vållade, att han
1819 af weimarska regeringen fick sig förelagdt
att välja mellan att nedlägga sitt ämbete eller
upphöra med sin tidskrift. Han valde då det förra
alternativet. 1827 utnämndes han till professor i
fysiologi i München, måste 1832 till följd af sitt
oresonliga lynne afgå äfven från denna plats, men
blef snart, i början af 1833, kallad till professor
i naturalhistoria vid det nygrundade universitetet i
Zürich. Död 1851. O:s starkaste intresse var riktadt
på naturfilosofien, hvarvid han i det väsentliga
slöt sig till den schellingska skolan. Sitt system
framställde han teoretiskt i Lehrbuch des systems
der naturphilosophie (1809–11; 3:dje uppl., Lehrbuch
der naturphilosophie, 1843) och praktiskt i Lehrbuch
der naturgeschichte (3 bd, 1812–26). Han bragte
dervid naturfilosofien i stark misskredit genom
sitt deduktiva tillvägagående samt ett hejdlöst
analogiserande. Rörande organismernas utveckling
uttalar O. samma grundtanke om deras successiva
genomlöpande af lägre klassers karakterer, som
återkommer hos Haeckel. Om kropparnas sammansättning
hyste han åsigter, som visa sig vara föregångare till
den nuvarande läran om cellen. Men äfven på detta
speciella område förirrade han sig i fantastiska
parallelismer, likaså i en af honom framställd märklig
teori om ryggradens byggnad. O. företog sig slutligen
att likasom samla sitt vetande och sina åsigter
i ett stort arbete, Allgemeine naturgeschichte
für alle stände (13 delar, 1833–41, åtföljda af en
atlas).
Okinawa. Se Lu-lsju-öarna.
Okka, en arabisk vigt = 1,237 kg.
Oklokrati (Grek. ochlokratia,
af ochlos, folkmassa, den råa hopen, och kratein,
herska), pöbelvälde, de fattigaste och minst upplysta
folkklassernas (proletärernas) öfvermäktiga inflytande
i ett samhälle. Jfr Demokrati.
Okna, tvänne städer i Rumänien, hvilka uppstått
omkring de två största rumänska saltverken. Det ena
ligger i Valakiet, distriktet Valcea (omkr. 4,000
innev.), det andra i Moldau, distriktet Bacau
(omkr. 10,000 innev.).
Okoine, Nord. mytol., ett i Valans spådom omtaladt
ställe, hvarest en sal, tillhörig jätten Brime
är belägen. Th. W.
Okome, socken i Hallands län, Faurås härad. Areal
6,127 har. 1,033 innev. (1886). O. bildar med
Köinge och Svartrå ett regalt pastorat af 2:dra kl.,
Göteborgs stift, Falkenbergs kontrakt.
Okrida (Turk. Okri), stad i turkiska vilajetet
Janina (Albanien), vid Okrida-sjön och den från
Adriatiska hafvet till Saloniki strykande härvägen
(romarnas via egnatia). Omkr. 12,000 innev. O. hette i
forntiden Lychnidos och var dassareternas i Illyrien
hufvudort. Under medeltiden kallades det Achris, Achridas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
