- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
273-274

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opitz, Martin - Opium, farmak., med., den intorkade mjölksaften af vallmo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pesten i Danzig d. 20 Aug. 1639. – Af sina samtida
och de närmast följande generationerna firades
O. i öfversvinneliga ordalag, men annorlunda
har efterverlden dömt. Det är såsom vers- och
språkrensare, som O. har sin egentliga betydelse. I
sin ofvannämnda poetik, som hufvudsakligen är stödd på
satser ur Horatius, Scaliger och Ronsard, ifrar han
bl. a. för den rena högtyskans bruk i skaldekonsten,
stränga studier för vitterlekaren, antikhärmning,
rimmens renhet, alexandrinen såsom ledande versform
samt en fast versbyggnad med regelmässig vexling af
betonade och obetonade stafvelser. Genom sistnämnda
yrkande och sitt eget föredöme fastställde O. den
prosodi, som än i dag gäller. Han höjde den inhemska
diktningen i de lärdes och de franskt bildade hofvens
aktning. I korrekta och oftast smakfulla visor,
sonetter, epigram och andliga dikter (n:r 426 i
sv. psalmboken är af O.) efterbildade han Anakreon,
Propertius, Petrarca, nylatinska skalder, Ronsard,
holländaren Heinsius och psalmisterna. Sjelf klent
utrustad å känslans och fantasiens vägnar, var han
till sin allmänna hållning sedelärande. Visserligen
finnes det i åtskilliga af hans smådikter både
hjertlighet och behag (t. ex. i Segen der einfalt,
hvars svenska version med omqvädet »Hvar må följa
sitt egit sinn’; kär håller jag min herdarinn’»
länge troddes vara ett originalpoem af Erik XIV),
men i de flesta har lärdomstyngden eller den nyktra
förståndigheten tagit öfverhand. Bäst bland hans
större alster är Trostgedicht in widerwärtigkeit des
krieges
(skrifven 1621). Vidare märkas dikterna Zlatna
(1623) och Vielgut (1629), som prisa landtlifvet,
Vesuvius (1633; den första beskrifvande dikt på
tyska), herderomanen Schäfferei von der nymphen
Hercynie
(1630) samt operatexterna Laphne (efter
Rinuccini; den tidigaste tyska, 1627) och Judith
(1635). O. öfversatte bl. a. Psaltaren, Jeremias
klagovisor, Höga visan samt dramer af Sofokles och
Seneca, hvarjämte han f. f. g. utgaf den forntyska
dikten »Annolied» (1639). O:s »Werke» utgåfvos flere
gånger under 1600- och 1700-talen.

Opium (Lat.; Grek. opion, dimin. af opos,
mjölksaft), farmak., med., den intorkade mjölksaften
af vallmo, Papaver somniferum L. Den redan af de
gamle åt sömnens gudom helgade vallmon är sannolikt
ursprunglig i Persien och möjligen äfven i de östra
Medelhafstrakterna. Såsom prydnadsväxt är vallmon
utbredd öfver större delen af jorden. För skörd af
opium odlas den i stor skala i Mindre Asien, Persien,
Indien, Kina och Egypten samt, i mindre omfång, äfven
å spridda orter i Algeriet, Europa, Nord-Amerika
och Australien. Af den för opiumberedning odlade
vallmon finnas många varieteter, hvilka kunna
sammanföras under två hufvudformer: a) med hvita
blommor och hvita frön i kapslar, som icke öppna
sig med porer eller hål under märkets flikar, och b)
med mörkt purpurfärgade kronblad och blå eller svarta
frön, hvilka utsläppas ur kapslarna genom hål under
märkeflikarna. En mellanform har röda blommor och
gulaktiga frön. Hos nästan alla
afarterna hafva kronbladen en mer eller mindre mörk
violett fläck vid basen. Fruktkapslarna, som till
formen kunna vara mycket olika, äro under namn af
capita papaveris, »vallmohufvud», ännu officinella
i några farmakopéer, men utmönstrade ur den senaste
svenska. Deras halt af verksamma ämnen är mycket
omvexlande; och verkan af den på dessa vallmohufvud
beredda s. k. syrupus diacodii är derför i hög grad
osäker, stundom farlig, om fruktkapslarnas morfinhalt
varit för stor. Ur de fullt mogna kapslarna är
morfinet försvunnet. Hvitfröig vallmo ger ymnigare,
men mindre kraftig mjölksaft än den blåfröiga. I
Juni–Augusti blommar vallmon. Redan några dagar efter
kronbladens affallande hafva kapslarna uppnått sin
fulla storlek. När deras färg börjar blekna, är tiden
inne för insamlandet af mjölksaften, d. v. s. för
opiumskörden. Dröjsmål då vållar mindre mängd och
sämre vara. Opiumskörden tillgår inom det turkiska
riket i Asien på följande sätt. Under eftermiddagens
senare timmar göres kring fruktkapslarna en på tvären
gående ristning eller skåra, som får genomtränga
endast den yttre kapselväggen och måste lemna
den inre orörd, ty i annat fall förloras en del
af mjölksaften, som utsipprar i kapselns inre,
och fröna mogna icke. Genom ristningen öppnas
de längs efter kapselväggens parenkym löpande
mjölksaftkärlen, och deras hvitaktiga saft
utqväller samt bildar droppar å vallmohufvudets
yta, stelnar under natten och antager derunder en
brungul färg. Tidigt följande morgon uppsamlas med
en trubbig knif dessa opiumdroppar och sammanknådas
med hvarandra å vissnade vallmoblad. Ibland göres
en ny ristning om morgnarna. En kapsel ger från 2
till 8 cg. intorkad mjölksaft l. opium. Af dessa
sammanknådade droppar bildas sedan tjocka kakor
eller tillplattade bållar af 300–800 grams vigt,
hvilka vanligen beklädas med vallmoblad, stundom
omvecklade efter bestämda regler. Bållarna packas
sedan i kistor, och mellanrummen fyllas med frukter
(»frön») af en Rumex-art, hvarefter varan sändes
ut i handeln öfver Smyrna eller Konstantinopel
under namn af turkiskt eller levantiskt opium
(O. turcicum l. levanticum). Skörden uppgår
under goda år till omkr. 4,000 kistor, hvar och
en innehållande omkr. 60–70 kg. opium. Det ar
hufvudsakligen detta slags opium, som förbrukas i
Europa. Färska opiumbållar eller kakor äro ännu mjuka
och genom trycket mot hvarandra i kistorna vanligen
något trubbkantiga. De äro sega, kunna dragas isär
och böra hafva inuti en ren, brungul färg. De bestå
af en likartad, liksom tradig massa utan inblandning
af främmande ämnen, om icke möjligen små, delar af
vallmokapslarnas yttre hinna. Gammal drog är hård,
ej brytbar och alltigenom mörkbrun. Förfalskning
af opium förekommer icke sällan, t. ex. genom
inknådning af gips, kalk, små stenar, stärkelse,
gummi, ja hästgödsel. Ett godt opium har en döfvande,
för mången liksom berusande lukt. Smaken är bitter,
något äcklig och efteråt skarp. Saliven färgas gul
under tuggning af opium. Intill 80 proc. af drogen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free