Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den menige soldaten, som sörja för allmän
säkerhet, representera hvar och en på sitt
sätt staten, när de handla å dess vägnar och i
öfverensstämmelse med lag och rätt, göra dess vilja
gällande, hvar och en inom sitt myndighetsområde. Men
det är ej denna statens omedelbara representation,
som afses. då man talar om den representativa
statsförfattningen. För den medverkan af
statsborgaren såsom sådan, hvilken erfordras för att
statsmakten må kunna göra statsviljan gällande,
och hvarförutan staten upplöser sig i en oorganisk
massa, erfordras representativa organ, som kunna
å folkets vägnar föra talan och, på samma gång de
pröfva huru långt statens makt bör sträcka sig och
den enskildes samhällspligt kan tagas i anspråk,
äfven bevaka folkets intressen och tillse, att
utöfningen af statsmakten ej öfverskrider de i lag
bestämda gränserna. Sådan representation framträder
inom rättskipningen i folkvald jury eller nämnd, inom
kommunalförvaltningen i valda nämnder och fullmäktige,
i delegationer, som representera särskilda
medborgareklasser eller stånd, och förnämligast i
den för folket såsom ett helt talande och handlande
folkrepresentationen. Folkrepresentationen,
hvilken företräder folket såsom en organisk enhet,
uppträder i vissa hänseenden såsom en särskild
konstitutionel makt i förhållande till regeringen,
som i egenskap af statsrepresentation gör statsviljan
gällande, och hon kallas derför äfven den andra
statsmakten. Men dessa båda representationer äro ej
från hvarandra skilda makter. Folkrepresentationen
tillsammans med regeringen bildar i en mängd frågor
gemensamt statsmakten. Konungen är medlem af det folk
representationen företräder, och ämbetsmän kunna
vanligen vara medlemmar af folkrepresentationen,
hvartill komma på sina ställen konungavalda medlemmar
af representationen. Vidare visar sig sambandet
mellan regering och representation i rättigheten
för regeringen att upplösa representantförsamlingen
med förordnande om nya val samt att uppskjuta dess
förhandlingar. – Folkrepresentationen i sin rätta
bemärkelse såsom en folkets intressen bevakande,
folkets önskningar uttalande representativ församling
har framträdt först i den moderna staten. Den var
okänd för den gamla tidens republiker och äfven
för medeltidens samhällen. Dessa hunno ej längre
än till framställning af ständerförsamlingar, som i
representationen inrymde hufvudsakligen sjelfskrifna
aristokratiska element, nämligen adel, prelater och
den högre borgareklassen. Dertill kom, att frågan
gällde att bevaka icke det allmännas intressen, utan
ståndens särskilda. Först sedan folkets förtroende,
hufvudsakligen uttryckt genom val, erkänts såsom grund
för representationen, och sedan representationen
tillika fått till uppgift att bevaka folkets, ej
särskilda stånds-, klass- eller ortintressen, kan man
anse det representativa statsskicket grundadt. Den
nyare statens representation skiljer sig från den
antika statens folkförsamlingar deruti att de
senare ej voro några folkorgan, som förmedlade
statens offentliga och medborgarens enskilda
intressen. Medeltidens ständer skilja sig från
den moderna statens representation deruti att denna har
sig uppdraget ålagdt såsom en offentlig pligt,
hvarvid hon måste hafva för ögonen folkets och
statens enhet och de gemensamma intressena,
och ej såsom ett mandat till bevakande af det
särskilda ståndsintresset. Medeltidens ständer
utgjorde emellertid den plantskola, hvarur det
representativa statsskicket utgick, förnämligast
genom den utbildning, som det erhöll i England
och, på republikansk grund, i Nord-Amerikas
förenta stater. Representationen såsom en gällande
konstitutionel princip, representativstatens begrepp
och representativförfattningens princip hafva först
genom Montesquieu blifvit införlifvade med det
politiska medvetandet. Visserligen uppträdde Rousseau
och förkastade hela principen, med uttalande af den
satsen att den folket tillkommande suveräniteten
ej kan representeras, lika litet som den kan
öfverlåtas. Suveränen är la volonté générale
(folkviljan) och viljan såsom sådan låter sig ej
representera, hvadan folkets deputerade äro blott
mandatarier, så att hvarje af dem antagen lag måste
af folket sjelf, såsom de deputerades principal,
gillas för att blifva gällande. Rousseaus åsigt har
emellertid icke vunnit mark. De i Frankrike förda
spegelfäkterier med densamma i form af plebiscit hafva
icke ledt till något resultat; folkomröstningarna
i Schweiz stå ej öppna för alla medborgare. Likasom
folket i massa ej kan utöfva styrelsen öfver en stat,
så ej häller folkrepresentationen. Dess hufvuduppgift
är icke att regera, ty dertill lämpar sig ej hennes
sammansättning eller verksamhetsordning. Detta visar
sig äfven i den representativa republiken, som har
sina från representationen skilda regeringsorgan. –
Representationens hufvuduppgifter äro: medverkan
med regeringsmakten vid lagstiftning samt kontroll
öfver regering och förvaltning. I afseende på
representationens sammansättning, verkningskrets och
arbetsordning hafva formerna gestaltat sig olika i
olika land, alltefter den utveckling samhällsskicket
erhållit, och dessa former böra vara afpassade efter
hvarje stats egna förhållanden och skaplynne. Något
allmängiltigt recept för fullt tillfredsställande
representativa former finnes ej. (Huruledes i de
olika landen dessa former äro på olika sätt danade se
de under hvarje land förekommande redogörelserna. Se
dessutom särskildt Parlament och Riksdag.) Det vanliga
förhållandet i land med ordnadt konstitutionelt
statsskick är att representationen är, efter
Englands förebild, fördelad på två »kamrar» eller
»hus», af hvilka den ena afdelningen innefattar
mera demokratiska, den andra mera aristokratiska
element. I flere stater har konungen i vidsträcktare
eller inskränktare mån ett bestämmande inflytande på
tillsättningen af representanter. H. L. R.
Representationsrätt, rätt att blifva representerad,
rätt att få skicka representanter. – 1. Civilr.,
detsamma som istadarätt. Se Arfsordning och
Arfsrätt. – 2. Folkr., den rätt, som tillkommer
ett lands regering att med alla andras uteslutande
representera staten i förhållande till andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
