- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
963-964

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Restantier ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1852 gjorde en andra resa till Italien, visade sig
spår af den själssjukdom, som sedan förde honom i
grafven. Han dog i Düsseldorf 1859.
– R:s broder, Otto R., f. 1822, är en framstående
porträttmålare. C. R. N.

Reticulum, Lat., nät. 1. Anat. Se Nätmage. –
2. Astron. Se Romboidiska nätet.

Rétif de la Bretonne l. Eestif d. l. B. [reti’f dö
labrötå’n], Nicolas Edme, fransk romanförfattare,
f. 1734, d. 1806, var till yrket typograf och skref
inemot 200 bd romaner, hvilka han sjelf till stor del
satte, efter ett besynnerligt typografiskt system. De
utmärka sig för skarp iakttagelseförmåga och kännedom
om menniskonaturen, stundom äfven för intagande
behag, men innehållet utgör oftast en i skamlöst
grofva färger hållen afmålning af tidehvarfvets
liderliga seder. På samma gång var R. bisarr och
öfverspänd: han trodde sig genom sina romaner lägga
grunden till en ny epok för naturvetenskapen,
religionen och samhällslifvet. Socialisternas
läror anteciperas af honom. Bland hans berättelser
förtjena nämnas La famille vertueuse (1767; »Den
dygdiga slägten», 1780–83), Le pornographe (1769,
med plan till reglementering af prostitutionen),
Le ménage parisien (1773), Le paysan perverti, ou
les dangers de la ville
(1775–76), i hvilken hans
egenskaper nå sin höjdpunkt, La vie de mon père
(1778, 4:de uppl. 1853), hans anständigaste bok,
novellsamlingarna Les contemporaines (42 bd, 1780–85;
ett urval i 3 bd, 1875) och Les nuits de Paris (8 bd,
1788–94) samt den sjelfbiografiska Monsieur Nicolas
(16 bd, 1794–97; ny uppl. i 14 bd 1883–84). R:s
biografi är tecknad af bl. a. Ch. Monselet (1853)
och P. Lacroix (1875).

Retina, Lat., näthinnan (se d. o.).

Retinit, miner., kallas flere gula till bruna,
bernstenen i afseende på sammansättningen närstående
hartser, som mest förekomma i brunkol, men ofta äfven
i leror och mergel. Ant. Sj.

Retiolites, paleont. Se Graptoliter.

Retirera (Fr. se retirer), draga sig tillbaka, fly
undan, anträda återtåget, taga sin tillflykt.
Retiré, som lefver indraget (i stillhet, för sig
sjelf); tillbakadragen, blyg.

Retor (Grek. rhetor), hos forntidens greker dels
talare, dels lärare, teoretiker i vältalighetens
konst (se Retorik). I den senare betydelsen
har ordet öfvergått först till romarna (hos hvilka
den praktiskt uppträdande talaren benämndes med det
rent latinska ordet orator) och sedermera till nyare
tidens språkbruk. Då retoriken hos grekerna mestadels
idkades af sofisterna, blef »retor» ofta liktydigt
med »sofist». A. M. A.

Retorik (Grek. rhetorike), vältalighet, talarekonst,
i synnerhet den systematiskt utbildade teorien för
talarekonsten. I vidsträcktare mening sträcker sig
retoriken till alla slag af konstnärligt utbildad
prosastil och bildar sålunda ett motstycke till
poetiken eller teorien för skaldekonsten. Det
offentliga ordets stora betydelse i de grekiska
fristaterna i förening med grekernas fina formsinne
kallade tidigt till lif en efter teoretiska grunder
inrättad vältalighet.
Ingen, som önskade vinna politiskt inflytande, fick
försumma inhemtandet af denna den mest praktiska bland
alla vetenskaper, och besökandet af retorskolorna var
oundgängligt för hvarje till högre bildning sträfvande
yngling. Med hänsyn till de olika områdena för den
praktiske talarens verksamhet sönderföll retoriken i
två hufvudafdelningar, af hvilka den ena afsåg de vid
domstolarna förekommande anklagelse- och försvarstalen
(genos dikanikon, Lat. genus judiciale), den andra
tal, som hållas inför rådplägande församlingar (genos
symbulevtikon,
Lat. genus deliberativum), hvartill
sedermera lades en tredje afdelning beträffande dels
högtids- och åminnelsetal, dels sådana tal, hvilka,
utan att tjena något yttre syftemål, blott afsågo
att såsom retoriska mästerstycken skänka njutning
och tillvinna sig beundran (genos epideiktikon,
Lat. genus demonstrativum). För hvar och en bland
dessa tre hufvudarter af vältalighet gåfvos särskilda
föreskrifter beträffande ämnets eller innehållets
uppfinning (hevresis; Lat. inventio), anordning
(taxis; Lat. dispositio), stilen eller den språkliga
formen (lexis; Lat. elocutio), det utarbetade talets
inlärande och bevarande i minnet (mneme; Lat. memoria)
och slutligen utförandet (hypokrisis; Lat. actio,
pronuntiatio
). Stor vigt lades i synnerhet vid
den språkliga formen och dess smyckande medelst väl
afpassad periodbyggnad, antitetiska vändningar och
andra s. k. retoriska figurer. De första försöken
till uppställande af en retorisk teori synas hafva
gjorts på Sicilien af Korax och Tisias, och
derifrån öfverfördes denna nya konst af Gorgias
till Athen, som sedermera länge var hufvudort för
de retoriska studierna. Vid sidan af denna attiska
talareskola, hvilken företrädesvis beflitade sig om
ett måttfullt och enkelt framställningssätt, uppstod i
Mindre Asiens kuststäder den s. k. asiatiska skolan,
som utmärkte sig genom en patetisk och svulstigt
praktfull stil. En förmedlande ställning intog den
likaledes berömda talareskolan på ön Rhodos. Det
äldsta bibehållna arbete i retorik är författadt af
Anaximenes (4:de årh. f. Kr.). En mera vetenskaplig
behandling fick retoriken genom Aristoteles, hvars
retoriska system länge var normgifvande. Berömda
såsom lärare och författare i vältalighetskonst voro
för öfrigt Isokrates, Apollonios, Dionysios från
Halikarnassos, Aftonios, Hermagoras, Hermogenes,
Aristeides
m. fl. Deras i behåll varande skrifter äro
under titeln »Rhetores graeci» utgifna af Walz (1832)
och Spengel (1853). Till Rom spriddes kännedomen
om den grekiska retoriken genom de tre filosoferna
Kritolaos, Diogenes och Karneades, hvilka år 156
f. Kr. kommo dit i en politisk beskickning. Den
tillvann sig äfven der många anhängare, oaktadt
den af de styrande länge betraktades såsom en
farlig konst, hvars idkare derför mer än en gång
utvisades. Inom den romerska literaturen är retoriken
representerad hufvudsakligen genom Ciceros välbekanta
arbeten »De inventione», »De oratore», »Brutus»,
»Orator» m. fl. och genom Quintilianus’ »Institutio
oratoria». Bland nyare systematiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free