Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reunionskamrar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlingar inom Skandinavien, sedermera på allt
rikare materiel, hvilket han dels sjelf
hopbragt på en resa 1876 till Skotland, Orken- och
Shetlands-öarna, dels studerat 1880–81 vid mellersta
Europas förnämsta museer, dels från olika delar
af verlden fått emottaga till bearbetning. Hans
förnämsta arbeten äro Revisio critica Capsinarum
praecipue Scandinaviae et Fenniae (akad. afh. 1875),
Hemiptera Gymnocerata Europae (I–III, 1878–84,
oafsl.), Études sur les Collemboles (I–III, 1880),
Ad cognitionem Reduviidarum mundi antiqui (1881),
Monographia generis Oncocephalus (1882), Monographia
Anthocoridarum orbis terrestris (1884) och Revisio
synonymica Heteropterorum palaearcticorum (1888),
alla, utom det första, offentliggjorda i Finska
Vet. Soc:s »Acta». Dessutom har R. författat något
öfver hundra mer eller mindre vidlyftiga afhandlingar
och uppsatser i lärda sällskaps handlingar och i
entomologiska tidskrifter i de flesta af Europas
land. R. har inlagt förtjenst om riaturalhistorien
äfven genom sina lättlästa populära framställningar
af dess spörsmål, såsom De lägre djurens själslif
(I–III, i »Ur vår tids forskning», 1886–88) samt
uppsatser i »Finsk tidskrift», hvars redaktion han
tillhört. Äfven som vitter författare har R. gjort sig
känd genom åtskilliga dikter och smärre berättelser,
såsom diktcykeln Karin Månsdotters saga (1880). R. är
ledamot af Finska vetenskaps-societeten och flere
utländska lärda samfund samt en af stiftarena af
»Société entomologique française». F. E.
Reuterdahl [röj-], Henrik, ärkebiskop, teologisk
och kyrkohistorisk skriftställare, föddes d. 10
Sept. 1795 i Malmö, der fadern var hårfrisör. Redan
tidigt förlorade han sina föräldrar. Genom barmhertiga
menniskors understöd och särskildt genom skolrektorn
professor G. R. Ahlmans faderliga välvilja lyckades
han dock fortsätta sina studier vid lärdomsskolan
i Malmö, men måste redan under skoltiden såsom
informator sjelf bidraga till sitt uppehälle. Student
vid Lunds universitet år 1811, bedref han vid sidan
af enskild lärareverksamhet sina gradualstudier med
sådan framgång att han efter utmärkta lärdomsprof
1817 promoverades till filos. magister. Utan att vara
utrustad med något öfverlägset snille, men i stället
så mycket mera begåfvad med ett redigt förstånd
och framförallt med fast och okuflig viljekraft,
ådrog han sig snart sina lärares uppmärksamhet och
anställdes redan på hösten 1817 som docent vid det
presterliga seminariet i Lund. År 1821 uppfördes
han på förslag till adjunktur i österländska språk
samt utnämndes 1824 till e. o. adjunkt i teologiska
fakulteten, 1826 till seminarieprefekt med Kärrstorps
och Glostorps pastorat såsom prebende och 1830,
vid jubelfesten, till teol. doktor. Han befordrades
1833 till förste teol. adjunkt och kyrkoherde i
Uppåkra och Flackarp samt förordnades samtidigt
till universitetets bibliotekarie, till hvilken
befattning han utnämndes 5 år senare. Från den store
Berlin-teologen Schleiermacher och den från honom
utgångna reaktionen mot upplysningstidehvarfvets
abstrakta rationalism hade K. mottagit kraftiga impulser och blef
såsom teolog Schleiermachers förste, mera betydande
lärjunge i vårt land, ehuru han aldrig slafviskt
tillegnade sig sin tyske mästares läromeningar. Af
många samtida i Lund blef R. förkättrad för »den
schleiermacherska subjektivismen», men om han
än till följd af de rådande tidsförhållandena
kom att företrädesvis accentuera den kristliga
subjektivitetens rätt gentemot en stel och
ofruktbar dogmatism, har han dock i högre grad än
Schleiermacher fulltonigt uttalat sin objektivt
kristliga åskådning. På den teologiska vetenskapens
område utvecklade R. en synnerligen omfattande
skriftställareverksamhet, som gjort hans namn
ansedt äfven utom fäderneslandets gränser. Åren
1828–32 och 1836–40 utgaf han i förening med
J. H. Thomander »Theologisk Qvartalsskrift», och
det är företrädesvis hans i denna offentliggjorda
uppsatser, som röja de schleiermacherska åsigternas
inflytande på hans religiösa åskådning. I anslutning
till Schleiermachers betydelsefulla arbete »Kurze
darstellung des theologischen studiums» lemnade
R. i sin Inledning till theologien (1837) en
historisk-systematisk framställning af teologiens
begrepp och indelning (filosofisk, historisk
och praktisk teologi) jämte anvisningar rörande
metoden för det teologiska studiet, hvilket arbete
visserligen på sin tid möttes med gensägelse,
men likväl sedermera länge nyttjades vid de svenska
universiteten såsom lärobok i teologisk encyklopedi
och metodologi. En teologisk professur erhöll R. först
1844 vid 49 års ålder, då han utnämndes till professor
i dogmatik och moralteologi vid Lunds universitet,
hvilka ämnen han dock följande år, då han befordrades
till förste teol. professor och domprost, utbytte
mot kyrkohistorien. På grund af sitt anseende för
praktisk duglighet kallades R. 1852 till statsråd
och chef för ecklesiastikdepartementet, hvilken
plats han 1855 utbytte mot biskopsstolen i Lund,
hvarifrån han 1856 flyttades till Upsala såsom
ärkebiskop. Omutligt samvetsgrann och pligttrogen,
förstod han att såsom stiftschef vinna presterskapets
tillgifvenhet och förtroende. Han dog i Upsala d. 28
Juni 1870. – På den politiska banan verkade R. äfven
på annat sätt än såsom ecklesiastikminister. Såsom
ombud för Lunds stifts presterskap bevistade han
ståndsriksdagarna 1844–51 och satt de derefter
följande, utom riksdagen 1853–54, såsom sjelfskrifven
ledamot af presteståndet. Vid de fyra sista var
han ståndets talman. I politiken intog han alltid
en mycket konservativ ståndpunkt och sörjde djupt
öfver ståndsförfattningens afskaffande 1865. Vidare
må nämnas, att han ledde förhandlingarna vid det
första allmänna kyrkomötet 1868. – Kyrkohistorien var
R:s hufvuddisciplin. Redan genom sin afhandling De
fontibus historiae ecclesiasticae eusebianae (1828)
hade han, äfven i utlandet, väckt uppmärksamhet
som en framstående kyrkohistoriker. 1833 vann han
Vitt. hist. och ant. akad:s högsta pris för sin
afhandling Öfversigt af den behandling, som det
hedniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
