- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1173-1174

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksgeograf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Karlson) rikshöfvitsmän. Den siste var Gustaf
Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521,
der han blef riksföreståndare, kallade sig
»höfvitsman öfver Sveriges allmoge» eller »utvald
höfvitsman till Sverige». (Jfr Riksföreståndare.)
K.B-n.

Riksinsignier. Se Riksregalier.

Riksjägmästare. Se Riksämbetsmän.

Rikskammarrätten (T. reichskammergericht),
jämte Rikshofrådet (se d. o.) högsta domstolen
i det forna Tyska riket, inrättades 1495 och
bestod af en af kejsaren utnämnd »kammerrichter»
(furste eller grefve), 2 presidenter och ett antal
assessorer. Efter reformationen voro bisittarna
dels katoliker, dels evangeliska; de tillsattes och
aflönades af riksständerna. Rikskammarrätten hade
sedan 1693 stadigt sitt säte i Wetzlar. Den dömde i
alla mål, som rörde riksomedelbara, och var högsta
instans i civilsaker för riksmedelbara, utom när
privilegiet »de non appellando» var något riksstånd
tillförsäkradt. Rättens arkiv har efter det gamla
Tyska rikets upplösning (1806) fördelats på de olika
tyska staterna.

Rikskansler (se Kansler) var i Sverige under
1600-talet den till rangen fjerde af de fem höge
riksämbetsmännen. Under medeltiden, från 1200-talet,
var »konungens kansler» titeln på en person,
vanligen en högre kyrklig funktionär, hvilken i
egenskap af skrifkunnigt biträde gick konungen
tillhanda vid utfärdandet af förordningar och
underhandlingar med främmande makter. Under Gustaf
I:s tid kallades han öfverstekansler och sedan 1561
rikskansler. Rikskansleren skulle expediera konungens
(regeringens) befallningar och vaka öfver deras
efterlefnad samt föredraga ärendena till afgörande hos
konungen. Han utnämndes af konungen. Under Kristinas
minderårighet brukade rådet utse innehafvare af de
höga riksämbetena. I 1660 års R. F. stadgas, att de
skulle tillsättas »med ständernas kommunikation och
antagne betänkande». Med tiden uppväxte omkring
honom till följd af göromålens ökning ett helt
ämbetsverk, kansliet eller kanslikollegium,
hvars chef han blef. Då regeringsärendena genom
detta skulle föredragas och expedieras, blef det
rikets förnämsta ämbetsverk och dess chef den mest
betydande mannen i rådet, ehuru ej till rangen
den förste. Enligt 1634 års regeringsform var han
en af rikets styresmän i konungens omyndiga år
eller under hans oförmåga att regera, hvarjämte
det stadgades, att alla ordinarie rådssammanträden
skulle anställas af honom. Genom kansliordningen af
1661 fick han rätt att å konungens vägnar föra ordet
och framställa propositionerna i rådet, hvarigenom
han blef ett slags premierminister. Han var dock på
samma gång en förvaltande ämbetsman. Han ledde hela
utrikespolitiken, och under honom sorterade dessutom
flere grenar af den inre förvaltningen (se vidare
Kansli). Ämbetet afskaffades 1680, och chefskapet i
kanslikollegium ofvergick då till en kanslipresident
(se d. o.). År 1792 upplifvade hertig Karl såsom
riksförmyndare det gamla rikskanslersämbetet, men
det indrogs åter 1799. De,
som förvaltat detta ämbete, hafva varit: Konrad
von Pyhy (»öfverstekansler» l. »Sveriges rikes
ärkekansler», 1538–43), Nils Gyllenstierna (1560–90),
Erik Sparre (1593–1600), Svante Bielke (1602–09),
Axel Oxenstierna (1612–54), hans son Erik Oxenstierna
(1654–56), Magnus Gabriel De la Gardie (1660–80)
och Fredrik Sparre (1792–97).

I Danmark var konungens kansler likasom i Sverige
under medeltiden nästan alltid en andlig och hade
samma befogenhet som i Sverige samt dessutom att å
konungens vägnar öfvervaka rättskipningen. Sedan
konungens domsrätt i slutet af det 13:de och
början af det 14:de årh. betydligt utvidgats,
öfverlemnades rättskipningen åt en särskild kansler,
som till skilnad från den kunglige kallades »rikets
kansler» och alltid var en lekman. Han räknades till
riksämbetsmännen, men hans tjenst omnämnes ej i
handfästningarna bland dem, som alltid skulle vara
besatta. Han utnämndes till en början af konungen
ensam, men i Fredrik III:s försäkran (1648) föreskrefs,
att vid hvarje inträffande ledighet skulle konungen
taga en af de tre, som rådet satte på förslag. Genom
1660 års statshvälfning upphörde rikskanslers
värdigheten i dess gamla form. De senare kanslererna,
såsom Peder Griffenfeld, voro rikets första ministrar.
– Äfven Norge hade sin kansler från ungefär
samma tid och med samma befogenheter som i
Danmark. Kanslersämbetet bekläddes vanligen af
prosten vid Mariakyrkan i Oslo. Ämbetet synes
äfven i Norge hafva upphört efter 1660. – I det gamla
Tyska riket förde ärkebiskopen af Mainz titeln af
riksärkekansler (T. reich-erzkanzler). Han företräddes
af en riksvicekansler vid det kejserliga hofvet.
Äfven i det nuv. Tyska riket kallas den högste
ämbetsmannen rikskansler (T. reichskanzler).
Om hans myndighet se vidare Tyska riket
(Författning och förvaltning).
– I den Österrikisk-ungerska monarkien förde grefve
Beust i egenskap af den förnämste gemensamme
riksministern 1867–71 titeln rikskansler.
Samma värdighet innehades i Ryssland af furst
Gortjakov såsom ledare af utrikespolitiken 1863–82.
K. B-n.

Rikskansliråd. Se Kansli.

Riksklämma (D. rigets klemme) kallades i äldre tider
i Skandinavien rikets stora sigill efter den stamp,
hvarmed sigillet påtrycktes. Jfr Klemme.

Rikskonsistorium. Se Ecklesiastikdepartementet och
Prestestånd, sp. 195.

Riksland (T. reichsland) kallades fordom allt
till Tyska riket hörande område. Utom de egentliga
tyska landen räknades dit äfven Böhmen, Mähren och
Schlesien. I nyare tid hafva de 1871 med Tyska riket
förenade Elsass och Lothringen, i hvilka kejsaren
utöfvar högsta makten, erhållit benämningen riksland.

Rikslikare. Enligt k. förordn. d. 31 Jan. 1855 och
d. 10 Nov. 1865 skulle till yttersta efterrättelse
i afseende på storleken af då gällande grundenheter
för längd och vigt, nämligen foten och skålpundet,
finnas två rikslikare, en för längdmåttet och en
för vigten. (Om deras utseende och sättet för deras
förfärdigande se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:42:02 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free