Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roscius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvarsanstalterna derstädes. 1752 återvände han till
sin rådsstol i Stockholm, men i Dec. 1757 lät han,
nära sjuttioårig, förmå sig att efter den afsatte
fältmarskalken v. Ungern-Sternberg öfvertaga befälet i
Pommerska kriget, som i R. haft en af sina kraftigaste
befordrare. R. kunde emellertid ingenting uträtta
på krigsskådeplatsen, der han hölls blockerad af
preussarna i Stralsund och på Rügen till fram i
Juni 1758, utan tog i nämnda månad afsked, just
då regeringen stod i begrepp att fråntaga honom
befälet. Han invecklades sedermera i hattpartiets
fall, hvartill nämnda krig var en vigtig orsak, och
aflägsnades i Aug. 1765 ur rådet med pension. Vid
hattpartiets seger 1769 erbjöds honom att återinträda
i rådkammaren, hvilket han dock afslog på grund af
sin höga ålder. Död i Stockholm d. 17 Juni 1769. –
R. blef 1724 naturaliserad svensk adelsman, 1731
friherre och 1751 grefve. 1850 lät Sv. akad. prägla en
minnespenning öfver honom. Hans »Minne», tecknadt af
frih. B. von Beskow, finnes i nämnda akademis handl.,
del 25 (1852).
2. Rosen, Fredrik Ulrik von, grefve, riksråd, den
föregåendes son, f. 1731, gick vid unga år in vid
armén, men tog såsom stabskapten afsked 1762 för
att egna sig åt hoftjenst. Vid frihetstidens slut
hörde han till hattarna af hofpartiet, stod – såsom
fullmäktig i Jernkontoret – på kollegiernas sida
i deras kamp mot rådet 1768 och var vid Norrköpings
riksdag hofpartiets »högstbetrodde penningeutdelare».
Den franska bildning han i yngre år i fransk
krigstjenst inhemtat gaf honom en viss ställning
vid Gustaf III:s hof. Dock började han småningom
öfvergå till oppositionen. Åren 1776–81 var R.
landshöfding i Åbo och Björneborgs län, och
1788 kallades han till riksråd – af artighet mot
hans måg, friherre Ruuth, säges det. Redan följande
år entledigades R. i sammanhang med rådkammarens
upplösning och afled i Stockholm d. 23 April 1793.
Kj.
3. Rosen, Robert Magnus von, grefve, hofman,
den föregåendes son, född d.
7 Jan. 1762, gick i fransk sjötjenst, deltog i
nord-amerikanska frihetskriget och var med på ett
flytande batteri vid Gibraltars belägring 1782. Efter
bragder under finska kriget befordrades han till
öfverste i armén 1790. Under förmyndareregeringen
vistades han mest vid hertig Karls hof. År 1809
sändes han till Napoleon att underhandla rörande
svenska fredsverket. Han träffade kejsaren på
den bajerska krigsskådeplatsen, men uträttade
intet. I Aug. året derpå framförde han,
som 1809 utnämnts till generalmajor och
1810 till kaptenlöjtnant vid drabanterna,
till Napoleon underrättelsen om Bernadottes val
till Sveriges kronprins. R. deltog sedermera
i 1813–14 års krig, befordrades 1815 till
öfverhofjägmästare och dog i Stockholm d. 20 Maj 1825.
I drottning Hedvig Elisabet Charlottas salong var
han högt uppburen för sin ovanliga qvickhet, hvarpå
många exempel äro bevarade. Kj.
4. Rosen, Axel Pontus von, grefve, ämbetsman,
den föregåendes broder, född på
Bogesund i Roslagen d. 28 Jan. 1773, egnade
sig liksom brodern åt krigs- och hoftjenst samt
avancerade slutligen på den militära banan 1830 till
generalmajor i armén och erhöll s. å. gen.-löjtnants
titel. 1808 utnämndes han till landshöfding i
Karlstad, men flyttades året derpå i samma egenskap
till Göteborg. Genom sina kloka föreställningar
räddade han staden från blockad af den engelska
flotta, som ditsändts för att bestraffa Sveriges
anslutning till kontinentalsystemet. Efter Kielfreden
1814 utnämndes han till guvernör öfver Trondhjems
län, en plats, som han genom norrmännens resning
aldrig kom att tillträda, men sattes i stället
till guvernör öfver den af svenskarna ockuperade
sydliga delen. Vid årets slut återvände han till
sitt län, hvaråt han egnade ett varmt intresse. R.
dog i koleran d. 25 Okt. 1834. En del af R:s i
Engeströmska samlingen förvarade bref är aftryckt i
Ahnfelts »Ur svenska hofvets och aristokratiens lif»
(5:te d.). Kj.
5. Rosen, Adolf Eugène von, grefve,
mekaniker, »svenska jernvägarnas fader», son till den
föregåendes äldste broder, Gustaf Fredrik (f. 1758,
landshöfding i Malmöhus län 1794–1811, d. 1815),
föddes i Malmö d. 31 Dec. 1797. Han blef student
i Upsala 1812 och derefter kadett, deltog i norska
fälttåget 1814 såsom arklimästare vid amiralitetet,
ingick såsom underlöjtnant vid örlogsflottan,
var 1816–17 varfsadjutant i Karlskrona och
trädde 1820 i engelsk tjenst. Återkommen till
fäderneslandet 1822, blef han löjtnant, adjutant
hos riksståthållaren i Norge grefve Sandels och
1824 premierlöjtnant. S. å. idkade han med egen
brigg kofferdifart på spanska och syd-amerikariska
hamnar. Det var R., som vid denna tid i all välmening
gaf uppslaget till den beryktade »skeppshandeln»,
i det han föreslog regeringen att till republiken
Columbia sälja de fartyg, som utsynades ur svenska
flottan. Han fick sjelf i uppdrag att utrusta de
fartyg, som man beslöt afyttra till de
syd-amerikanska republikerna. 1826–28 företog R. studier i
London, hvarunder han med råd och dåd bistod sin unge
sedermera så ryktbare landsman John Ericsson. Sedan
R. 1829 haft anställning vid Göta kanalbyggnad och
följ. året såsom disponent för Motala mekaniska
verkstad, omskapade han Nyköpings mässingsbruk till
en mekanisk verkstad och förestod denna till 1833,
då han utnämndes till major vid Flottans mekaniska
kår. 1834–36 vistades han i Grekland, betrodd med
det hedrande uppdraget att organisera denna stats nya
sjöförsvar, och bar der titeln marinprefekt. Han
fann der en maka i skalden Rizos Rangabes’
dotter. Sedan R. efter ett för honom ogynsamt
ministerombyte tagit afsked, biträdde han någon tid,
på inbjudning från Österrike, »med uppgörande af plan
för nya försvarsverk vid Adriatiska hafvet och med
organiserandet af Donauflottiljen». Derefter arbetade
han i England 1837–39 med John Ericsson på propellerns
fullkomnande. För att få denna uppfinning antagen vid
engelska och franska marinen qvarstannade R. flere
år i utlandet, och i Frankrike byggde han den första
fregatt med propeller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
