Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordförande i nummerlotteridirektionen (1805)
m. m. Han medverkade kraftigt vid utarbetandet eller
verkställandet af flere vid denna tid vidtagna nyttiga
förordningar, såsom rörande enskiftet, storskiftet
i Dalarna, smidets utvidgning, myntrealisationen
m. m. Men R. saknade tillräcklig fasthet i
karakteren, och det hände, att han kontrasignerade
beslut, som han måste antagas hafva principielt
ogillat; det anmärktes ock, såsom det vill synas
ej utan skäl, att han af månhet att behålla en
inflytelserik ställning ej tvekade att följa den, som
för tillfället hade makten. Så framhöll t. ex. L. von
Engeström, att R. vid 1800 års riksdag lät nyttja
sig till verktyg för förklenande af den regering,
hvaraf han såsom inrikes-statssekreterare varit
en verksam medlem, och betecknande är att samme
man, som d. 12 Mars 1809 kontrasignerade Gustaf
IV Adolfs hotfulla proklamation med anledning
af vestra arméns »högst straffbara uppror», kort
efter det revolutionen lyckats närmade sig Georg
Adlersparre och genom dennes inflytande d. 9 Juni
1809 utnämndes till statsråd. Denna hans gåfva
att under alla hvälfningar och förändringar hålla
sig uppe ingaf allmänheten det begrepp, att han
kunde för bibehållandet af sitt ämbete uppoffra sin
öfvertygelse, och denna omständighet jämte åsigten
om hans fallenhet för nepotism framhölls såsom skäl
emot hans utnämning till justitiestatsminister efter
K. A. Wachtmeisters död (1810). Han blef i stället
s. å. En af rikets herrar samt 1813 ordförande i
Generaltulldirektionen. Af kronprinsen Karl Johan
förordnades R. å K. M:ts vägnar i Sept. 1814 att
jämte andra statsrådets ledamöter afgifva utlåtande
öfver de jämkningar och förändringar i norska
grundlagen, som blefve en följd af Norges förening med
Sverige. Det förslag till norsk grundlag, som sålunda
uppgjordes, utgjorde grundvalen för det förslag, som
i Okt. s. å. af svenska regeringens kommissarier
framlades för norska storthinget. Bland dessa
kommissarier var R. en. Han var tillika kommissionens
ordförande, men, såsom han också sjelf har intygat,
det hufvudsakliga arbetet å svenska sidan utfördes
af Wetterstedt och Wirsén. Såsom belöning för sina
tjenster såsom kommissionens ordförande erhöll R. 1815
greflig värdighet (han hade 1805 blifvit friherre). En
del af år 1824 var R. tillf. riksmarskalk och en del
af 1826–27 tillf. generaltulldirektör. 1829 kallades
han till justitiestatsministersämbetet, från hvilket
han tog afsked 1840. Betraktad såsom det förnämsta
stödet för Karl Johans strängt konservativa politik,
hade han då länge varit ett mål för oppositionens
angrepp, och dennas afsigt var vid början af 1840
års riksdag att genom anlitande af opinionsnämnden
aflägsna honom ur Högsta domstolen och dermed skilja
honom från justitiestatsministersämbetet. För att
bespara sin trogne tjenare denna skymf lät Karl
Johan honom erhålla afsked. R. lefde sedan till d. 4
Sept. 1847, då han afled på Stafsund å Ekerön i
Mälaren. Af en politisk motståndare erhöll han vid
sin död det
erkännandet, att han såsom ämbetsman var »en öfverlägsenhet
af första ordningen», fylld af en verksamhetsdrift,
»som ingen möda kunnat afskräcka, intet arbete
trötta», utmärkt af »ordningssinne utan pedanteri
i de största angelägenheter som i de ringaste» och
vägledd af ett aldrig svikande minne »af allt hvad som
under loppet af tre fjerdedels sekel tilldragit sig
i regeringsbestyrens alla grenar». – R. hade ärft sin
slägts smak för studier och vetenskapligt arbete samt
var ledamot eller hedersledamot af nästan alla våra
lärda samfund samt af Musikaliska akademien. I tryck
finnas af honom ämbetsberättelser i hans egenskap af
justitiestatsminister, åtskilliga tal, bl. a. Tal om
juridisk statistik och grunderne för lagstiftningen
(presidietal i Vet. akad. 1840), samt Upplysningar
om rikets styrelse från år 1810 till konung Carl
XIV Johans dödliga frånfälle (1845). R. var en af
stiftarna af Svenska bibelsällskapet (1815) och
Svenska missionssällskapet (1835).
3. Rosenblad, Bernhard Emanuel, finansman,
den föregåendes brorson, född d. 10 Maj 1796,
blef student i Lund, bevistade såsom fänrik vid
Lifgrenadierregementet 1814 års fälttåg i Norge,
aflade 1819 kansliexamen i Upsala ock utnämndes 1823
till kammarherre. 1825–31 var han legationssekreterare
i Berlin och förestod under denna tid flere gånger
beskickningen. Han inträdde 1831 såsom ordförande
i banko-diskont-direktionen och utnämndes 1837 till
kommerseråd. I sådan egenskap utredde han bl. a. de
statsrättsliga förhållandena med Öresunds-tullen. Han
var medlem af den s. k. unionskomitén 1843–44
(för ordnandet af vissa svensk-norska unionella
förhållanden). Som medlem af ridderskapet och adeln
deltog R. i alla riksdagarna 1823–53 och utmärkte sig
såsom talare på den konservativa sidan; han uppträdde
hälst i bank-, tull- och statsregleringsfrågor samt
stred från början för en myntrealisation. R. var
bankofullmäktig 1833–48. Han fick 1852 i uppdrag
att verkställa en af ständerna begärd fullständig
utredning af alla det svenska folkets skattebördor,
men måste efter ett år för sjuklighets skull afsäga
sig detta värf. Död i Stockholm d. 16 Jan. 1855. R.
utgaf Några ord om publicitetens uppkomst och öden i
Sverige, i synnerhet emellan 1719 och 1772; jemte en
blick på detta tidehvarf (1824; anonymt) och Tankar i
afseende på ordnandet af Rikets mynt-, bank-, skuld-
och kreditväsende (1829).
Rosenblüt (Rosenplüt), Hans, tysk medeltidsskald,
verksam omkr. 1430–60, uppehöll sig mest i sin
födelsestad, Nürnberg, och sökte tidtals sin
utkomst såsom »vapendiktare» vid torneringar. I
krigen mot husiterna deltog han såsom frivillig. R.
är den förste namngifne författare af fastlagsspel
(se d. o.) och genom dem sin tids alsterrikaste
dramatiker i Tyskland. Mognad i lifsuppfattningen,
borgerlig ton och en grofkornig qvickhet utmärka
hans skämtberättelser på vers. Verkligt poetisk är
han i sina smådikter med rubrikerna Weingrüsse och
Weinsegen. Alla kända arbeten af R. äro inryckta i
H. A. v. Kellers edition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
