Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Rudbeck, Ture Gustaf - 6. Rudbeck, Oskar Ture Gustaf Alexander Fredrik - Rudbeck, Erik - 1. Rudbeckius, Johannes Johannis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvers. på tyska). Vidare skref han reseskildringar:
Strödda anteckningar under en resa i Sverige år
1831 (1833), Resebilder samlade i Tyskland år 1839
(1841), Från Frankrike, Belgien och Holland (1843),
barnböcker, bidrag till kalendrar o. s. v. Af hans
senare arbeten märkas Försök till beskrifning öfver
Sveriges städer (3 dlr, 1855–60), Forssell, den
siste kopparstickaren (1861; se Forssell, sp. 75)
och Femtiofyra minnen (2 dlr, 1864). -rn.
6. Rudbeck, Oskar Ture Gustaf Alexander Fredrik,
friherr, genremålare, sonsons son af R. 3, född
1829, har studerat i Stockholm, Düsseldorf och
Paris samt utställt dels i Konstakademien, dels
i flere konstföreningar. Han blef 1871 agré af
konstakademien. En altartafla i Grödinge, Kristus
och äktenskapsbryterskan, torde vara hans största
arbete. Af hans öfriga taflor märkas Toaletten,
Bondfolk i en kyrka, Flicka i Normandie. -rn.
Rudbeck, Erik, finsk sagosamlare, f. 1833 i
Idensalmi socken, d. 1867 såsom gymnasieadjunkt
i Kuopio, samlade och utgaf de finska folksagorna
(4 häften 1852–66), affattade sådana de utgått ur
folkets mun, dock så, att språket är befriadt från
dialektegenheter. Äfven andra folks sagor studerade
R., hvarför han vid hvarje af honom utgifven
finsk saga kunde angifva liknande hos andra, äfven
långt aflägsna folk. En frukt af dessa jämförelser
är äfven en artikel i »Literaturblad för allmän
medborgerlig bildning» 1854 med titeln »Försök att
utreda folkäfventyrets egendomliga karakter». Den
folkliga, poetiska stil, som R. tillegnat sig ur
folksagorna, återfinnes i hans andra arbeten, bland
hvilka särskildt märkas flere skrifter för barn. Såsom
författare nyttjade han psevdonymen Eero Salmelainen.
O. G.
1. Rudbeckius, Johannes Johannis, biskop, en af
den svenska kyrkans mest lysande styresmän, född d. 3
April 1581 i Ormesta, Almby socken, nära Örebro, var
son af stadsskrifvåren i Örebro Johan Pedersson
Rudbeck (född å godset Rudbeck i Holstein), som
inflyttat till Sverige. Efter att hafva studerat
i Örebro och Strengnäs skolor samt sedan 1598
vid Upsala och 1601 vid Wittenbergs universitet
promoverades han vid det sistnämnda till filos.
magister 1603. Året derefter utnämndes han till
professor i matematik vid Upsala universitet. 1607
begaf han sig å nyo till Tyskland för idkande af
teologiska studier och erhöll vid sin återkomst,
1609, den hebreiska professuren i Upsala, hvilken
beställning han dock 1611 utbytte mot professuren i
teologi. Vid sidan af sin offentliga verksamhet såsom
akademisk lärare egnade han sig med outtröttlig ifver
åt den studerande ungdomens enskilda undervisning. Så
t. ex. inrättade han en enskild skola för meddelande
af de förberedande insigter, som voro nödvändiga
för ett rätt tillgodogörande af de akademiska
föreläsningarna. Till följd af de förargelseväckande
stridigheter, hvilka uppkommo emellan R. och Johan
Messenius (se denne, sp. 1430), kallades R. 1613 af
Gustaf II Adolf från Upsala och utnämndes
till konungens hofpredikant och biktfader. I dessa
egenskaper var han 1614–16 konungen följaktig under
fälttågen i Ryssland och Östersjöprovinserna samt
utöfvade på honom ett mycket stort inflytande. Han
åtnjöt äfven konungens synnerliga förtroende. På
konungens uppdrag utarbetade han i förening först
med Johannes Bothvidi, sedan med Johannes Lenseus
en reviderad upplaga af den svenska bibeln, som
utkom 1618 (den s. k. Gustaf II Adolfs bibel). Vid
kröningen 1617 var R. en af de fyra, som hugnades
med teol. doktorsvärdigheten. 1619 kallades han
till biskop i Vesterås. I detta ämbete verkade
han med sällspord kraft och välsignelse till både
stiftets och stadens fromma. Sålunda grundade han
år 1623 Vesterås gymnasium, det första i Sverige,
och försåg detsamma med framstående och skickliga
lärare samt gjorde det till en bildningsanstalt,
som täflade med universiteten. Han inrättade äfven
ett rikhaltigt gymnasiebibliotek samt en botanisk
trädgård, som ännu uppehälles. Boktryckeri och
bokhandel kommo äfven till stånd genom hans
försorg. Den mycket förfallna domkyrkan blef
ock på hans föranstaltande med betydlig kostnad
iordningställd och försedd med ny inredning. Äfven
hospitalsväsendet och fattigvården försattes af honom
i ett utmärkt skick, hvarjämte han lät inköpa en gård
i Vesterås till ett hem för fattiga prestenkor och
skapade flere andra välgörenhetsinrättningar. För
prestbildningen inom stiftet sörjde R. genom
inrättande af ett prestseminarium i Vesterås
samt genom täta visitationer och prestmöten. Han
utgaf äfven en kyrkoordning till efterrättelse
inom stiftet. Ännu brukliga kyrkoböcker,
inventarieförteckningar m. m. härleda sig äfven från
honom. Utom sitt stift fick R. en stor uppgift, då
han d. 27 April 1627 förordnades att inspektera den
est-liv-ingermanländska kyrkan, och han förrättade
denna inspektion så, att den blef en betydelsefull
tilldragelse i Östersjöprovinsernas kyrkohistoria
(jfr T. Christiani: »Bischof Dr J. R. und die
erste estländische provinzialsynode» i »Baltische
monatsschrift», bd 34, 1887). – Vid alla sina större
reorganisationsförslag understöddes R. på det
kraftigaste af Gustaf II Adolf, som viste att rätt
uppskatta hans ovanliga duglighet. Men under drottning
Kristinas förmyndarestyrelse inträdde ett mindre godt
förhållande mellan honom och regeringen. Missnöjd
med regeringsärendenas skötsel och särskildt med det
vid riksdagen 1636 å nyo framlagda förslaget till ett
s. k. Consistorium generale, uttalade han vid flere
tillfällen på ett oförsigtigt sätt sitt klander samt
utgaf äfven af trycket en för regeringen misshaglig
bok om presterskapets privilegier (Privilegia quaeddam
doctorum etc., 1636), hvarför han vid nyss nämnda
riksdag ställdes till ansvar och äfven måste göra
ett slags afbön. Hans enskilda lif var stämpladt
af en djup och allvarlig gudsfruktan, hvilken han i
synnerhet lade i dagen under de senare åren af sin
lefnad, då sjuklighet och svåra plågor nödgade honom
att för det mesta intaga sängen. Derunder sysselsatte
han sig nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
