Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saabye, August Vilhelm - Saa (Sà) de Miranda, Francisco de ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dansar med den lille Bacchus (1859) och Silen på
sin åsna (1863). Med understöd från Reiersenska
fonden och inrikesministeriet reste han 1855
öfver Paris till Rom. Der erhöll han för nämnda
arbeten akademiens resestipendium för åren 1859 och
1860, men stannade qvar i Rom till 1865. Senare
har han tillbragt vintern 1869–70 i Paris, med
understöd från det Ankerska legatet. Genom en lugn
utveckling med ett bestämdt mål för ögonen hade S. nu
uppnått ett ovanligt herravälde öfver den tekniska
framställningen i sin konst. Med Adam och Eva (1866)
inträder han i en ny föreställningskrets, i det
han derefter hälst sysselsätter sig med religiösa
ämnen. Han utställde sålunda 1872 en Kain, 1815
David med slungan, 1884 Susanna inför rådet, hvilka
arbeten hedrades med den Eibeschützska premien. För
utställningskomiténs räkning utförde han 1868 en
bildstod i kroppsstorlek af Agildgaard och efter
en täflan 1877 H. K. Andersens bildstod i brons i
mer än naturlig storlek, uppställd i Rosenborgs
slottsträdgård. S. blef 1871 medlem af danska
konstakademien och 1888 professor vid konstskolan
för qvinnor. Ph. W.
Saa (Sà) de Miranda, Francisco de, spansk-portugisisk
skald, f. 1495 i Coimbra, innehade några år en
juridisk lärostol, men lemnade den efter faderns
död och lefde sedermera på sitt landtgods, efter
att först hafva genomrest Spanien och Italien samt
en kortare tid beklädt en syssla vid portugisiska
hofvet. Han dog på sitt gods, i närheten af Ponte
de Lima, 1558. S. var en af koryféerna i den
s. k. Coimbra-skolan, hvilken genom att sluta sig
till italienska och gammalklassiska mönster gaf den
inhemska diktningen en antikiserande riktning. Men han
förblef det oaktadt fullt naitionel, företrädesvis
i sina idyller och sina i folkvisans ton hållna
»cantigas». Hans poetiska epistlar, »cartas», de
första i sitt slag i den portugisiska literaturen,
utmärka sig genom sin hjertlighet i uppfattningen och
sin realistiska naturtrohet i skildringen. Hans språk
(han skref både på spanska och på portugisiska)
är klassiskt. Utom den poetiska episteln införde
han i den portugisiska literaturen äfven sonetten,
terzinen och canzonen. Med honom börjar äfven den
portugisiska teaterns historia. Han författade
nämligen ett par lustspel, som dock endast äro
imitationer efter italienska mönster. Hans poetiska
verk utkommo 1595 (bästa uppl. 1784). En kritisk och
med biografi åtföljd upplaga af lustspelen utgafs af
Vasconcellos 1855.
Saadi (Moslih-ed-din), sjeich, persisk skald, f. 1184 i
Sjiraz (derför kallad »el sjirazi»), gjorde långvariga
resor, under hvilka han genomvandrade större delen af
den då bekanta verlden, samt lefde derefter vid det
persiska hofvet eller i största tillbakadragenhet i
sin födelseort, sysselsatt med att skrifva poetiska
arbeten. Han dog 1292, i en ovanligt hög ålder. S. är
Persiens berömdaste didaktiske skald. Hans arbeten,
som äro affattade i ett vackert, men enkelt språk,
utgöras af: Gulistân (Rosengården), en samling
moraliska berättelser på prosa,
Bustán (Fruktträdgården), en liknande samling på vers,
samt lyriska dikter (han är särskildt berömd för sina
ghaseler), fabler och andra berättelser. Hans samlade
verk utgåfvos i Kalkutta 1791–95 (af Harington) och i
Teheran 1852. »Gulistân» har på tyska öfversatts af
Graf (1846) och Nesselmann (1864), »Bustân» af Graf
(1850) och Rückert (utg. 1882), en samling aforismer
och reflexionspoesi af Bacher (1879). Graf har ock
skrifvit en afhandling om »Die moral des Saadi». Se
vidare Bacher, »Saadi-studien» (i »Zeitschrift der
deutschen morgenländischen gesellschaft», bd 30).
Saadja [sa-] l. Saadia ben Josef (Arab. Saîd), berömd
judisk teolog, f. 892 i Fajum i Egypten, valdes 928
till gaon, d. v. s. styresman för judiska akademien
i Sura vid Babylon och dog 942. Utrustad med ett
mångsidigt vetande, sökte han bringa öfverensstämmelse
mellan Gamla testamentet, den judiska traditionen och
förnuftet samt försona de med hvarandra på hans tid
kämpande riktningarna inom judendomen. Hans förnämsta
verk äro: ett stort, på arabiska författadt arbete
om trosläror och dogmer, kalladt Emunot ve-deoth, en
kommentar till de bibliska böckerna samt en arabisk
bibelöfversättning. Han skref äfven grammatiska
arbeten m. m.
Saadullah Bej [sad-], turkisk statsman, född den 7
Juli 1838, blef 1877 turkiskt sändebud i Berlin och
utnämndes 1883 till samma befattning i Wien. Han
var Turkiets ombud vid den märkliga kongressen i
Berlin 1878.
Saal [sal], Georg, tysk landskapsmålare, född 1818
i Koblenz, studerade i Düsseldorf, lefde sedan
omvexlande i Heidelberg, Paris och Baden-Baden
eller på resor samt dog i Baden-Baden 1870, som
badensisk hofmålare med professors titel. Han
målade företrädesvis nordiska landskap: Skandinavisk
begrafning i Mejico, Vattenfall i Trondhjems stift,
Midnattsscen i Lappland m. fl. Ett af honom måladt
Schwarzwaldslandskap finnes i Louvre.
Saale. 1. (Frankiska S. l. Saal), flod i bajerska
regeringsområdet Unterfranken, upprinner vid
den meiningenska gränsen samt flyter i vestlig
och sydvestlig riktning, tills den faller ut i
Main. Längd 111 km. Bifloder fr. h.: Streu och Sinn
m. fl. – 2. (Sachsiska l. Thüringska S.), flod i
mellersta Tyskland, upprinner på Fichtelgebirge,
i bajerska regeringsområdet Oberfranken, flyter
sedan (hufvudsakligen i nordlig riktning)
företrädesvis genom de sachsiska landskapen (Reuss,
Schwarzburg-Rudolstadt, Meiningen, Altenburg, Weimar,
preussiska prov. Sachsen och Anhalt) samt faller ut
i Elbe. Längd 442 km. Floden, som är ganska fiskrik,
upptager fr. h.: Rippach, Weisse, Elster och Fuhne
samt fr. v.: Schwarza, Ilm, Unstrut, Wipper och Bode. –
3. (Salzburgska S. l. Saal l. Sala, vanligen kallad
Saalach), liten flod i södra Tyskland, upprinner i
hertigdömet Salzburg, på tyrolska gränsen, flyter in
i Bajern och faller ut i Salza.
Saalfeld. 1. Fordom ett sjeifständigt furstendöme,
sedan 1826 en krets af Sachsen-Meiningen. – 2. Stad
i nämnda krets (fordom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
