- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
419-420

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltsjön ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ämnen. Men då i saltsleket det endast är koksaltet,
som för kreaturen är af nytta, kan denna
blandning ersättas genom stycken af stensalt,
sådant det brytes ur saltgrufvor, eller genom
tjärblandadt s. k. sillsalt. Äfven för hästar
och nötkreatur kan det, på ställen der dessa
djur visa begär efter koksalt, vara nyttigt att
fästa ett stycke stensalt vid djurens krubba,
för att de efter behag må kunna slicka derpå.
C. A. L.

Saltströmmen är den största och starkaste af de
norska malströmmarna. Den uppkommer derigenom att
Saltenfjords inre del, den s. k. Skjerstadfjord,
är tillstängd af öarna Strömö och Godö, hvarför
vid hafvets ebb och flod hela den inre bassängen
måste fyllas och tömmas genom de trånga sunden,
Sundströmmen, Storströmmen och Godöströmmen. Der,
förnämligast i Storströmmen, pressas då en stor
vattenmassa in, som bildar en ström, liknande en
fors, och hvilken, när den är som störst, går med en
utomordentlig våldsamhet. Y. N.

Saltsyra, kem., lösning af klorvätegas i vatten
(se Klor), erhålles som biprodukt vid beredning
af soda samt kommer i handeln i form af en
skarpt sur, rykande och af jernklorid vanligen
gulfärgad vätska. Saltsyran innehåller vanligen
30–35 proc. klorväte och är ofta förorenad af
arseniksyrlighet. Den användes till framställning
af klorgas, till rengöring af metallytor m. m.
P. T. C.

Saltverk l. Saliner kallas med ett gemensamt namn
de industriella anläggningar, som afse produktion
af koksalt. Denna vigtiga produkt erhålles dels ur
hafsvatten, dels ur jordens inre, der den förekommer
som bergsalt. De fasta beståndsdelar, hvilka
hafsvattnet innehåller, utgöras till största delen af
koksalt eller klornatrium. För att tillgodogöra sig
denna salthalt använda innevånarna i trakterna kring
Medelhafvet och på Frankrikes kuster s. k. saliner,
hvilka utgöras i sin enklaste form af stora dammar,
i hvilka hafsvatten inledes, och der det till följd af
solvärmen afdunstar. Nutidens saliner bestå vanligen
af flere mindre bassänger, sins emellan förenade
genom kanaler, samt en större reservoar, som ligger
närmare hafvet, och hvilken å ena sidan är medelst
en sluss förbunden med detta samt å den andra står
i kommunikation med de smärre bassängerna. Vanligen
börjar man intappa saltvatten i Mars månad. Alltefter
som vattnet afdunstar, insläpper man nya mängder,
så att bassängens innehåll blir allt rikare på salt,
och ett saltlager bildar sig på bottnen. När detta
blifvit tillräckligt tjockt, tappar man ut den
s. k. moderluten ur salinen och kastar medelst
spadar upp saltet i högar. Det sålunda erhållna
saltet är på många sätt förorenadt, hvarför det ofta
är färgadt, och måste derför renas i högre eller
ringare grad allt efter det ändamål, hvartill det
skall användas. Vid Cadiz och Figueras i Spanien,
Setúbal (S:t Ybes) i Portugal och vid Cagliari
(på Sardinien) m. fl. st. finnas stora saliner.

De i jordens inre befintliga saltlagren, hvilka ofta
förekomma i ganska stor utsträckning, t. ex.
i Österrike (Wieliczka, Bochriia), i Bajern och
Würtemberg, i Preussen (Stassfurt, Erfurt),
i Frankrike (Vie, Marennes), i England (Norwich)
och i Spanien, tillgodogöras antingen genom direkt
upptagning medelst grufdrift, eller ock så, att de
saltlösningar, hvartill saltlagren gifva upphof,
få afdunsta i särskilda apparater. Bergsaltet är
aldrig rent, utan städse bemängdt med klormagnesium,
klorkalcium, kopparsalt, jernsalter m. m. Bergsaltet
måste derför städse renas, innan det kan användas.

Ur jordens inre uppflyta ofta källor med salthaltigt
vatten. Detta härrör deraf att i jorden nedsipprande
regnvatten, som gifver upphof till källorna, flyter
öfver eller passerar genom ett saltlager. Stundom
borrar man djupa brunnar i jord, som man vet
innehålla salt, och upp-pumpar ur detta salthaltigt
vatten. Den sålunda, erhållna saltlösningen behandlas
på olika sätt, alltefter den koncentrering lösningen
har. Svagare lösningar behandlas i s. k.
gradérverk (sed. o.), hvilka hafva till syfte att genom
afdunstning i luften öka lösningens styrka. Är
deremot koncentreringen mera betydande, lönar
det sig att medelst kokning aflägsna så stor del
vatten, att koksaltet utkristalliserar. Moderluten
innehåller klormagnesium, klorkalcium, klorkalium och
bromsalter, och af densamma beredes glaubersalt,
bromkalium m. m. K. af G.

Saltvik, socken på Åland, Ålands domsaga och
härad, utgör ett imperielt pastorat af 2:dra
kl., Åbo ärkestift, Ålands kontrakt. Areal 134
qvkm. Befolkningen svensktalande, 2,194 personer
(1885). A. G. F.

Saltykov (Soltikoff), Michail Jevgrafovitj, rysk
författare, född den 27 Jan. 1826 i guvernementet
Tver, uppfostrades först i hemmet, sedan vid
det adliga institutet i Moskva och lycéet i
Zarskoje Selo. Derefter, 1844, fick han plats i
krigsministeriet och tillbragte några år med att
lefva friskt undan. 1847 debuterade han med en
novell i månadsskriften »Otetjestvennyja zapiski»,
hvilken novell ej röjde mycket af den blifvande store
satirikern och ej häller bemärktes af publiken,
men det oaktadt, tillsammans med en följande år
publicerad satirisk berättelse, gaf anledning till
att författaren 1848 afskedades ur ministeriet och
förvisades till guvernementet Vjatka. Ända till
1855 vistades S. i denna aflägsna landsdel, der han
användes i guvernementsstyrelsens tjenst. Sistnämnda
år beordrades han till tjenstgöring i Petersburg,
gifte sig följande år, blef sedan vice guvernör i
Kjazan och tog 1868 afsked från statstjensten. Hans
rykte som satiriker daterar sig från 1856, då
han med ens skaffade sig en stor popularitet
genom sina Guvernementsteckningar i tidskriften
»Russkij vjestnik». 1860 blef han tillsammans, med
Nekrasov utgifvare af tidskriften »Sovremennik», som
upphörde 1866, och 1868 inträdde han i redaktionen
af den ofvannämnda> »Otetjestvennyja zapiski»,
hvars ansvarige hufvudredaktör han var till 1884,
då denna tidskrift indrogs af censuren. I nämnda
tidskrifter, under psevdonymen Stjedrin
(Tschedrin), offentliggjorde S. en mängd noveller,
skisser och andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:49 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free