Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schaffner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Scharnhorst, Gerhard Johann David von, preussisk
militär, f. 1755 i Bordenau i Hannover, tjenade
först i den hannovoranska armen, der han
avancerade till öfverstelöjtnant, men öfvertalades
1801 att gå i preussisk tjenst samt utnämndes
till direktör för den preussiska infanteri- och
kavalleri-officersskolan. Hans undervisningsreformer
förskaffade honom emellertid så många fiender,
att han sjelf anhöll om förflyttning till
annan befattning, och 1803 insattes han som
generalqvartermästare-löjtnant i generalstaben. Som
hertigens af Braunschweig generalstabschef deltog
han sedan i kriget mot Napoleon. Efter freden i
Tilsit chef för krigsdepartementet och ordförande
i militär-reorganisations-kommissionen 1807–10,
inlade han stor förtjenst om det preussiska försvarsväsendet,
särskildt genom att åvägabringa en härordning,
som genom deri korta tjenstetiden
möjliggjorde utbildningen af ett jämförelsevis talrikt
manskap under den tid, då Preussen traktatsenligt ej
fick hålla mer än en fåtalig styrka under vapen (se
Krümper-system). I befrielsekriget 1813, der
värdet af denna hans förberedande verksamhet kraftigt
ådagalades, tjenstgjorde han som generallöjtnant
och som Blüchers stabschef, tills han redan i
den första större slagtningen, vid Grossgörschen
s. å., dödligt sårades. S. är för öfrigt märklig
såsom militärskriftställare och såsom stiftare af
militärsällskapet i Berlin (1802).
Scharpi. Se Charpi.
1. Schartau, Henrik, prest, teolog, föddes d. 27
Sept. 1757 i Malmö, der fadern var rådman. Han
blef student i Lund 1771, filos. kandidat 1774 och
magister 1778 samt prestvigdes 1780. År 1783 utnämndes
han till pastorsadjunkt i Söfde och Blentarp, 1785
till andre stadskomminister i Lund och 1793 till
förste stadskomminister derstädes, med St. Råby
och Bjellerup såsom prebende. Han blef prost 1800,
deltog såsom ombud för Lunds stifts presterskap
i valriksdagen i Örebro 1810, blef kontraktsprost i
Torna härad 1813 och dog i Lund d. 3 Febr. 1825. Sjelf
hade han ej utgifvit någonting på trycket, men han
efterlemnade ett stort antal skrifter, som efter hans
död vunno vidsträckt spridning, utgifna till största
delen af K. J. Schlyter. Bland dessa skrifter märkas:
Försök att ... föreställa den evangelisk-lutherska
församlingens lära om nådavalet (1825), Utkast
till predikningar (1827–28), Bref i andeliga ämnen
(1828–30), Predikningar (4 bd 1830–43, flere nya
uppl.), Utkast till skriftermål och veckopredikningar
(2 bd 1832–47, 3:dje uppl. 1861), Undervisning i
christendomskunskapen för barn (1833, en mängd
uppl.), Undervisning i Christendomskunskapen,
tvänne utförligare äldre arbeten (1835, många uppl.),
Postilla (1865) m. fl.
I början af sin presterliga verksamhet omfattade S,
den herrnhutiska, väsentligen till känslan vädjande
uppfattningen af kristendomen. Men snart blef han
i stället en strängt ortodox luthersk teolog och
bekämpade såväl herrnhutismen som neologien. Medan
sistnämnda riktnings anhängare hufvudsakligen predikade om skapelsen
och försynen, herrnhutismens om försoningen i
Kristi blod, framhöll S. förnämligast det andliga
lifvets utveckling hos menniskan – nådens eller
salighetens ordning. I motsats till den herrnhutiska
antinomismen betonade han eftertryckligt lagen
»såsom en tuktomästare till Kristum». Upptagen af
trägna ämbetsgöromål, såsom ham alltid var, gaf
han sig sällan tid att skriftligen utarbeta sina
predikningar, men nedskref alltid ett väl genomtänkt
utkast, som han först i sjelfva föredraget i detalj
genomförde. Läggande hela, vigten på innehållet,
försmådde han formens skönhet, men sökte genom
tankarnas klarhet och uttryckens precision hålla
sina åhörare skadeslösa för det något torra och
kärfva framställningssättet. I sitt föredrag
bestämdes han af den grundsatsen att omvändelsens
både början och fortgång bero af ordets förstående,
af förståndets upplysning. »Emedan menniskan är
en förnuftig varelse och nåden icke upphäfver
naturen, utan endast förbättrar den, så börjas all
ändelig förkofran i menniskans förstånd, så att den
omvända menniskan måste hafva begrepp om en sak,
innan hon kan verkställa den.» Ända in i de minsta
enskildheter sökte derför S. utreda och tydliggöra den
kristliga salighetssaken. Också har man betecknat hans
lärosätt såsom ett slags »kristlig rationalism». Men
visserligen var denna rationalism hufvudsakligen
af en blott formel art, då ju S. icke utsträckte
förnuftsverksamheten till en kritik af den kyrkliga
bekännelsen.
Ännu mera framstående än såsom predikant var S. såsom
kateket. Den betydande plats katekisationen i
hans presterliga verksamhet intog sammanhängde
på det närmaste med den stora vigt han fäste
vid det förståndsmässiga inskärpandet af
troslärorna. Hvarje fredagsmorgon höll han i Lunds
domkyrka katekesförhör, hvilka för de troende,
som slöto sig till honom, blefvo en ersättning för
konventiklar från hvilkas besökande han med sin
strängt kyrkliga riktning afrådde alla, emedan han
ansåg dem stridande mot kyrklig ordning och ledande
till sektbildning. Dessa i sitt slag allenastående
katekesförhör besöktes i början nästan uteslutande
af personer ur småborgare- och arbetsklasserna,
men under den sista perioden af hans lif äfven af
universitetslärare och studenter. Särskildt funno de
stor anslutning bland qvinnorna.
En tredje vigtig sida af hans verksamhet var den
enskilda själavården. S. höll strängt på »löse-
och bindenyckeln» och blef allas deras biktfader,
som kände behof att för en själasörjare yppa
sitt själstillstånd och mottaga en ovilkorlig
absolution. Han öfverhopades med besök och
bref i samvetsmål af personer från vidt skilda
orter. Menniskovänlig och ömsint, som han var, sökte
han – så vidt på honom, ankom
– skydda den ångerfulle brottslingen från lagens
straff, stundom t. o. m. på sanningens bekostnad.
– S. hyllade den gamla, kyrkliga uppfattningen
om husfaders-, föräldra- och husbondeväldet,
men uppställde regler, som skulle göra äfven dessa
välden lagbundna. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
