Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergel, Johan Tobias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarest han under en tre månaders vistelse lyckades
eröfra en konstakademiens medalj. Återkommen,
antogs han 1759 af slottsbyggnads-deputationen till
bildhuggare, men biträdde fortfarande sin lärare,
jämte det han flitigt öfvade sig vid akademien,
der han erhöll flere belöningar och omsider (1761)
den stora medaljen. För Larchevesque utförde han
utkasten och grofarbetet till mästarens förnämsta
verk: de allegoriska figurerna i rikssalen, Gustaf
I:s och Gustaf II Adolfs stoder, fortsättningen af
altardekorationen i slottskapellet, minnesvårdarna
öfver direktörerna Campbell och Sahlgren i Göteborg
m. m. Hans egen alstring under de första tio åren
efter hemkomsten inskränkte sig, så vidt man känner,
till några medaljonger (C. R. Berch, A. v. Dalin,
S. Klingenstierna, A. von Swab och J. G. Wallerius)
samt ett par försök i radering. Hur han sjelf senare
bedömde denna långa lärotid framgår af ett hans
yttrande i bref till Byström: »Larchevesque, min
lärare, lät mig förlora tolf år med ett afskyvärdt
franskt manér. Jag blef i Rom tvungen att lägga
bort alltsammans och lära allt på nytt». Genom
ett årsanslag af slottsbyggnadsfonden och af
Konstakademien, hvilket han sedan i elfva år
uppbar, sattes S. äntligen 1767 i tillfälle att
begifva sig till Italien. I Rom insåg han snart,
att ingen annan läromästare borde följas än antiken
och naturen. »Jag var då», säger han sjelf, »så långt
kommen, att jag märkte att jag kunde intet, och att
jag måste begynna mina studier på samma sätt som ett
barn undervisas. Striden emellan min egenkärlek och
beslutet att lägga mig på så svåra studier varade
fyra månader; men sedan min plan blef fastställd,
har jag intet ändrat deraf: antikerna om dagen och
om aftnarna naturen.» Han berättar derjämte att han
i fyra år studerade modeller vid franska akademien i
sistnämnda stad samt att han tecknade efter Rafael
och Ann. Caracci. Det är otvifvelaktigt, att S. i
hufvudsak hade sitt eget snilles ingifvelser att tacka
för denna fullständiga förändring i konstuppfattning
och konstutöfning. Men derjämte hade på flere håll,
särskildt i Winckelmanns skrifter, vid samma tid
yrkanden och åsigter framställts, hvilka stodo i
nära frändskap till hans och således väl i någon
mån inverkade på hans åskådningssätt. Det första
verket från detta nya skede af hans konstnärsbana är
en 1770 modellerad Faun, ett arbete, som betecknar
ett nytt tidehvarf äfven inom plastikens konst. Det
skaffade med ens sin mästare ett så berömdt namn, att
Björnståhl i Maj 1771 kan berätta att »han hålles för
den förnämste skulptör, som nu finnes i Rom». Verket,
i ungefär 1/3 af naturliga storleken, utfördes 1774 i
marmor i två exemplar, af hvilka det ena, utfördt för
Gustaf III, tillhör Nationalmuseum, som jämväl eger
en modell i bränd lera, och det andra, ursprungligen
bestäldt af franske ambassadören, de Bretuil, omsider
(1875) stannade i Helsingfors’ konstförenings
ego. Hvad som gör faunen så framstående, är dels
den »fullkomliga naiveté, den djupa fond af äkta
naturlighet», som detta verk eger, dels den
»oöfverträffliga grundlighet, kärlek och
innehållsrikedom, med hvilka den nakna formen
behandlats», dels och framförallt att figuren
är »uppfattad med stor plastisk bestämdhet i en
genomförd karakter, som harmoniskt framträder i alla
enskildheter och bildar en totalform af en och samma
gjutning» (Lange). Nu följde en del betydande verk,
af hvilka, enligt S:s egen uppgift, flere stannat i
Italien och Frankrike. De mest bekanta äro Diomedes,
Amor och Psyke, Apollo (nu i Nationalmuseum) och Venus
(kopior utförda för hertig Fredrik Adolf). »Diomedes»
(påbörjad 1772) i 1/3-dels storlek) höggs i marmor
för en lord Talbot i England. I Nationalmuseum
fins modeller i bränd lera, i konstakademien en
gipsafgjutning, som troligen är tagen af det
fulländade arbetet. I sin helhet ej alldeles
lyckad, är denna stod dock märkvärdig såsom den
första länken i den kedja hjeltegestalter, som den
nyare plastiken härledt ur Apollo di Belvedere såsom
urbild. »Amor och Psyke» var ursprungligen beställd
för madame Du Barry, »men Ludvig XV:s död hindrade
det projektet», som S. sjelf säger. Beställningen
upptogs 1776 af Gustaf III, men fullbordades först
1787 (Nationalmuseum). Utom hufvudexemplaret, i
naturlig storlek, modellerade S. sedermera ett mindre,
som tre gånger utfördes i marmor och äfven förekommer
i gipsafgjutningar. Motivet, hemtadt från Apulejus’
bekanta saga, har, såsom skisser visa, behandlats
af konstnären på tvänne sätt, och antagligen är det
nu bekanta det, som senast tillkommit. Trots sina
stora skönheter är detta verk bland alla det, som
mest påminner om den franska konst, med hvilken
S. sjelf så fullständigt och medvetet bröt. Hertig
Fredrik Adolfs byst och Björnståhls medaljong (1772)
voro inledningen till S:s många förträffliga arbeten
i porträttväg. I Rom skulle S. utan tvifvel, om han
stannat qvar derstädes, hafva blifvit banérföraren
för den nyare plastiken, liksom han redan var en
banbrytare, och sålunda intagit den plats Canova
och Thorvaldsen längre fram eröfrade. För honom sjelf
var det således en oneklig uppoffring i konstnärligt
hänseende, när han till följd af Gustaf III:s enträgna
önskan återvände till Sverige för att blifva sin
forne lärares efterträdare. Men i yttre måtto blef
hans följande lif en enda följd af framgångar, och
hans inflytande på den svenska konsten kunde väl
i någon mån ersätta hvad han förlorat i inflytande
på den moderna plastikens utveckling. På hemvägen
från Rom 1778 uppehöll S. sig en längre tid i Paris
och modellerade derunder, för att blifva agré i
franska konstakademien, sin Othryades, som döende
på slagfältet inristar i skölden underrättelsen om
seger. Arbetet (modellen i Nationalmuseum) synes
utfördt med tanken på den franska konstsmakens begär
efter det dramatiskt rörliga och det förfinade i
ställningar, något som för öfrigt ej alldeles stred
mot hans egen uppfattning. Utom en förträfflig
behandling af formerna eger detta verk inga af de
företräden, som utmärka konstnärens romerska arbeten:
»det är egentligen blott ett examensprof och smakar
mer af modern akademi än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
