Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism (af Lat. socius, bundsförvandt, kamrat), den ekonomiska teori, som utgår derifrån, att den nu pågående privatkapitalistiska, storindustriella utvecklingen alltmera skiljer arbetaren från arbetsmedlen, derigenom skapar ett egendomslöst proletariat och i stället hopar arbetets afkastning hos en icke arbetande samhällsklass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den socialistiska jäsningen. 1839 utgaf Louis
Blanc sin »Organisation du travail»; 1840 kom
Proudhons bok om egendomen. Februarirevolutionen
1848 förde Louis Blanc och arbetaren A. M. Albert
in i provisoriska regeringen, men de kunde der föga
uträtta; för att visa de halfsocialistiska förslagens
ogenomförbarhet upprättades af motståndarna till
Louis Blanc de bekanta »nationalverkstäderna», hvilkas
sedan följande plötsliga stängning bragte arbetarnas
missnöje att slå ut i öppen låga. Juni-insurrektionen
1848, som af Cavaignac nedslogs med blodig
stränghet, var den första stora proletariska,
socialistiska resningen i detta århundrade. Efter
detta blodbad låg socialismen i Frankrike nere i ett
par årtionden; arbetarnas massa rörde sig icke, när
Napoleon III gjorde sitt statsstreck, och först mot
slutet af kejsaredömet hopa sig åter brännämnena
till en social katastrof.
I England kom genom 1832 års parlamentsreform
likaledes bourgeoisien till fullständigt herravälde,
och en hotande arbetarerörelse dröjde då ej häller
länge att der visa sig. Den är känd under namn af
chartism, och starkt socialistiska toner klingade
med bland dess rent politiska fordringar. Rörelsens
styrka bröts dock genom det kolossala uppsvinget
i Englands industriella utveckling, hvilket följde
efter spannmålstullarnas upphäfvande, och hvarigenom
den engelska arbetareklassen fick en i viss mån
privilegierad ställning framför kontinentens,
hvarjämte bakslaget från misslyckandet af 1848
års folkrörelser gjorde sig känbart. Ända till
1880-talet har sedan England varit så godt som utan
någon inhemsk socialistisk rörelse, och det
oaktadt London var Internationalens hufvudsäte och
uppehållsort för revolutionära flyktingar från snart
sagdt alla Europas land.
Då den franska socialismen sålunda blodigt slagits
ned och den engelska så att säga lupit ut i sanden,
kom från Tyskland ett nytt uppslag, som gaf den
proletariska rörelsen såväl en teoretisk-vetenskaplig
grundval som en praktisk-politisk styrka. Den
centrala gestalten i den egentliga moderna
socialismens historia är utan gensägelse Karl Marx
(1818–83). Redan 1847 framlade han i det ryktbara
»Kommunistiska manifestet», som af honom jämte hans
vän och stridskamrat Friedrich Engels utarbetades som
program för en i London bildad arbetareklubb, i alla
väsentliga drag den åskådning, som ännu ligger till
grund för den egentliga, internationella socialistiska
arbetarerörelsen. (Det torde här lämpligen kunna
anmärkas, att mellan kommunism och socialism oftast
icke göres någon skilnad; det förra namnet har dock
alltmera undanträngts af det senare, hvartill nog i
sin mån bidragit den vid begreppet kommunism häftande
föreställningen om en långt utsträckt gemensamhet
i konsumtion, hvaremot socialismen nu för tiden
lägger hufvudvigten derpå att produktionsmedlen
blifva gemensam egendom och sedan lemnar fältet
ganska öppet för mer eller mindre individualistiskt
tillgodogörande af hvad det gemensamma arbetet
frambragt; socialdemokrater blifva socialisterna
såsom proletariskt folk- och arbetareparti, hvilket
väntar sitt sociala programs förverkligande genom
samhällets fortgående demokratisering, som till
sist måste bringa den politiska makten fullständigt
i de arbetande massornas händer.)
All historia, så förkunnar det »Kommunistiska manifestet»,
har hittills varit en historia om klass-strider.
Klassmotsatserna hafva ingalunda fallit med det
feodala samhällets undergång, de hafva blott antagit
andra former och förenklas alltmera till blott
en enda: mellan bourgeoisi och proletariat. De
ekonomiska förutsättningar, på hvilka bourgeoisiens
välde nu hvilar, började skapas redan i det
feodala samhället, som sprängdes sönder, då dess
organisation icke längre motsvarade de alltmera
sig utvecklande produktivkrafterna. I dess
ställe kom den fria konkurrensen, bourgeoisien
steg upp till makten och ombildade samhälle
och stat efter sina intressen. Nu försiggår
inför våra ögon en alldeles liknande hvälfning.
Det borgerliga samhället liknar hexmästaren,
som icke längre kan bemästra de väldiga krafter det
sjelf uppbesvurit. De nutida produktivkrafterna äro
ej längre förenliga med de borgerliga produktions-
och egendomsförhållandena. Och det borgerliga
samhället har samtidigt skapat sina egna dödgräfvare,
den moderna arbetareklassen, hvilken genom sjelfva
utvecklingens gång frigjord från alla band, som kunnat
fästa den vid det bestående, skall resa sig
i sin ordning, expropriera expropriatörerna och
spränga hela det borgerliga samhällets öfverbyggnad.
»Proletariatet har intet att förlora annat
än sina kedjor, men det har en verld att vinna.
Proletärer i alla land, förenen er!» – så slutar
det »Kommunistiska manifestet».
Ett karakteristiskt drag i den uppfattning,
som Marx och Engels här utvecklat och som för
en rätt förståelse af den nutida socialismen
bör särskildt uppmärksammas, är materialismens
tillämpning på historien. För den materialistiska
historieuppfattningen bestämmes ett samhälles
utveckling ytterst och djupast af de naturligt
försiggående ändringarna i samhällets ekonomiska
lif. »Det omedelbara lifvets produktion och
reproduktion», säger Engels, »är det bestämmande
momentet i historien»; man erinras ovilkorligen om
det bekanta schillerska ordet om hunger och kärlek
som mensklighetens driffjädrar. Det är sålunda icke
de nya idéerna som skapa samhällsförhållandena,
utan samhällstillståndet återspeglar sig tvärtom
med nödvändighet i deremot svarande idéer. Hela
beskaffenheten af »samhällets öfverbyggnad», dess
religion, moral, filosofi, politik, rättsbegrepp,
alltsammans bestämmes ytterst af den ekonomiska
basis, hvarpå det hela hvilar. Revolutioner
i produktionssättet kunna derför enligt denna
uppfattning spåras som de djupaste orsakerna till
alla stora politiska och sociala hvälfningar.
I sitt stora förnämsta verk, »Das kapital», sökte
Marx att utforska lagarna för den nutida ekonomiska
rörelsen och på samma gång visa tecknen, som tyda
på att den kapitalistiska ordningen börjar blifva
otillfredsställande för samhället och en ny sakernas
ordning förberedas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
