Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 1529-1530 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism (af Lat. socius, bundsförvandt, kamrat), den ekonomiska teori, som utgår derifrån, att den nu pågående privatkapitalistiska, storindustriella utvecklingen alltmera skiljer arbetaren från arbetsmedlen, derigenom skapar ett egendomslöst proletariat och i stället hopar arbetets afkastning hos en icke arbetande samhällsklass

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

socialdemokratien åtminstone var »moraliskt» ansvarig för
hvad som händt. Den under sådan stämning nyvalda
riksdagen antog i Okt. 1878 »undantagslagen mot
socialdemokratiens samhällsvådliga sträfvanden»,
som sedan flere gånger förlängts och upphäfdes först
d. 30 Sept. 1890, sedan dess overksamhet afgörande
framträdt i socialdemokratiens valseger 1890 och
sedan Bismarck fallit. Denna lag innehöll förbud
mot socialistiska möten, föreningar, tryckskrifter
och penningeinsamlingar samt rätt för polisen
att fängsla och från orten utvisa personer, som
söka sprida socialistiska idéer. Den handhades i
synnerhet i början med skoningslös stränghet; 1886
hade med dess hjelp förbjudits 957 tryckskrifter –
deribland 124 tidningar – samt 251 föreningar i 145
olika orter. Antalet utvisningar uppgick sannolikt
till ett par tusen, och de ådömda fängelsestraffen
voro – tusen år! »Det lilla belägringstillståndet»
(betydande nästan obegränsad frihet för polisen
att arrestera, utvisa, anställa husundersökningar,
upplösa föreningar, förbjuda eller upplösa möten och
beslaglägga tryckskrifter) hade införts i ett halft
dussin af Tysklands största städer; och i Maj 1886
utfärdade ministern von Puttkamer sin nya »strejk- och
församlingsordning», hvarigenom icke blott ytterligare
massor af arbetareföreningar tillintetgjordes,
utan också nästan all sammanslutningsfrihet
för arbetare, som ej ville segla i regeringens
kölvatten. T. o. m. vid riksdagsvalen förbjödos
otaliga af arbetarnas valmöten, ehuru sådant då var
alldeles olagligt.

Allt detta förmådde dock icke mer än en helt kort tid
hämma socialdemokratiens tillväxt; tvärtom ökades
i vida kretsar förbittringen mot det bestående,
och förföljelsen gaf den tyska socialdemokratien en
enighet och disciplin, som kanske annars icke lika
lätt vidmakthållits. 1879 grundades i Zürich »Der
sozialdemokrat» som partiets centralorgan. 1880
rekonstituerade sig partiet på kongressen i Wyden
(Schweiz), och de följande kongresserna, i Köpenhamn
1883 och i S:t Gallen 1888, befäste ytterligare dess
position. Som det framgår af riksdagsmannavalen
var socialdemokraternas antal

i hela Tyskland:				i Berlin:
1878	(efter attentaten)	437.158	(9)	56,147
1881		311,961	(12)	30,178
1884		549,990	(24)	68,535
1887		764,000	(11)	94,338
1890	1,400,000	(35)	128,000

(De inom parenteserna stående siffrorna beteckna
antalet socialistiska riksdagsmän.)

Bland partiets ledare märkas fortfarande i främsta
rummet Bebel och Liebknecht; vidare Singer,
Auer, Vollmar m. fl. På partikongressen i Halle i
Okt. 1890 organiserades partiet på nytt, med hänsyn
till de förändrade förhållanden dess seger öfver
undantagslagen medfört.

Sedan chartismens dagar förblef England under flere
årtionden nästan alldeles oberördt af socialistiska
idéer. Dess arbetarearistokrati, skilled labour,
nöjde sig med sina fackföreningsorganisationers
utbildning och agitation för
fabrikslagstiftningens förbättrande, i hvilka
bägge afseenden de småningom lyckades drifva det
ganska långt. De stora massorna, unskilled labour,
lefde i fruktansvärdt elände ur hand i mun, som
det tycktes oåtkomliga för alla tankar, som gingo
längre än till brödbiten för dagen. De senaste åren
hafva dock deri gjort en bestämd förändring. Sedan
början af 1880-talet bearbeta socialistiska
propagandaföreningar flitigt och ej utan resultat
proletärmassorna i Englands stora städer. En grupp,
som nämner sig »Social democratic federation», ledes
af skriftställaren Hyndman och räknar numera bland
sina medlemmar den vida kända fru Annie Besant;
en annan »Socialist league», med mera anarkistisk
färg, räknar bland sig skalden William Morris och,
innan den anarkistiska riktningen vann öfverhand,
voro bland dess främste äfven d:r Aveling och
hans hustru, en dotter till Karl Marx. En tredje
grupp, »Fabian society», som icke fastslagit något
bestämdt skolprogram, utan lemnar den engelska
individualismen ett vidt spelrum, har derigenom
lyckats ur de bildade klasserna vinna en mängd
framstående krafter, som i skrifter, föredrag och
diskussioner söka sprida sina starkt socialistiskt
färgade nationalekonomiska åsigter. De nyare engelske
socialisterna hafva i allmänhet anslutit sig till
den Jevon’ska värdeteorien, som åter binder samman
det af Marx skarpt skilda bruks- och bytesvärdet
samt i gränsnyttan, icke i arbetet söker den
värdebildande substansen; men ehuru de sålunda
anse Marx’ värdeteori som ett öfvervunnet stadium,
finna de hans slutsatser och historiska betraktelser
ovederläggliga, och då deras åskådning utgår från
konsumtionens, icke som hos Marx från produktionens
faktum, blir deras kritik af kapitalismens samhälle
långt ifrån svagare, tvärtom på visst sätt ännu
skarpare än den Marx formulerat, och deras socialism
bryter än mera radikalt med lönesystemet än hvad en
del marxister gjort (dock icke Marx sjelf). I och
under påverkan af dessa organisationer hafva skolats
ledarna för de stora engelska strejker, hvilka 1889
tilldrogo sig hela verldens uppmärksamhet och flyttade
tyngdpunkten för den engelska arbetarerörelsen ner
från arbetarearistokratien. Det bestående resultatet
af dessa förändringar bland de djupaste lagren
har blifvit den s. k. »nya fackföreningsrörelsen»,
som hvars främste män stå socialisterna John Burns,
Tom Mann m. fl.; denna fackföreningsrörelsens
starkt socialistiskt färgade venster fordrar
arbetarnas organisation till sjelfständigt
klassparti, närmast för genomdrifvande af den
lagstadgade 8-timmarsdagen. Men äfven inom de gamla
fackföreningarna har socialismen på senaste åren fått
fotfäste, och på fackföreningskongressen i Liverpool i
Sept. 1890, representerande 1 1/2 million organiserade
engelska arbetare, lyckades den nya riktningen vinna
majoritet; den lagstadgade 8-timmarsdagen upptogs
på det parlamentariska programmet, och internationel
samverkan med fastlandets arbetare beslöts.

Schweiz med sina demokratiska institutioner och
högt stående arbetareskyddslagstiftning har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>