Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landet är uppfyldt af Alpernas förgreningar och
genomflutet af Adda, hvars dalgång ned till Como-sjön
bildar det fruktbara Valtellina (se Veltlin). Den
bördiga jordmånen frambringar i synnerhet vin, säd
och frukt. Boskapsskötseln är betydande. Handeln samt
siden- och bomullsindustrierna äro af vigt. Utmärkta
mineralkällor finnas vid Bormio. – 2. Hufvudstad
i nämnda provins, belägen 365 m. öfver hafvet, vid
ingången till Malenco-dalen och nära Maleros utflöde
i Adda. Staden egde 1881 som kommun en folkmängd
af 6,990 pers. Bland dess offentliga byggnader
märkas ett gammalt kastell och en katedral med goda
målningar. Sidenindustri och vinodling.
Sone. Se Söne.
Sonen i Örnskog, psevdonym för A. I: Arvidsson.
Sonett (Ital. sonetto, af Lat. sonare, ljuda,
klinga), »klingdikt». Inom den fornfranska och den
provençalska literaturen betydde »sonet» endast
den melodi, på hvilken en visa sjöngs. Äfven inom
den äldsta italienska poesien bibehölls denna
betydelse, men inom kort utbildades inom den
s. k. sicilianska skaldeskolan – som blomstrade
under 1200-talets förra hälft – en speciel versform,
för hvilken snart benämningen sonett uteslutande
användes. Denna versform antages af den italienske
literaturhistorikern d’Ancona hafva uppstått
ur den sicilianska folkpoesien. I hvarje fall är
sonetten en ursprungligen italiensk företeelse,
hvilken icke – såsom man förut antagit – uppstått
i Provence; de provençalska sonetter man anfört
äro senare förfalskningar; några äkta finnas
visserligen, men dessa äro diktade af italienare
(Dante da Majano och Lanfranchi), som understundom
skrefvo på Provensalska. Ehuru sonetten redan från
början framträdde i en mångfald vexlande former, kan
den i allmänhet kännetecknas på följande sätt. En
»sonetto» består af fjorton elfvastafviga verser
(s. k. endecasillabi), fördelade i fyra strofer,
af hvilka de två första (de s. k. quadernarerna)
innehålla hvardera fyra verser, de båda senare (de
s. k. terzetterna) endast tre hvardera. Rimflätningen
synes äldst hafva varit abababab: cdcdcd. Genom
inflytande från den mera konstlade trubadurpoesien
upphörde sonettens karakter af sångbar visa. Den
blef reflexionspoesi. Särskildt ansågs den lämpad
att uttrycka den skolastiska kärleksfilosofi,
hvilken blomstrade i Nord-Italien. Till följd
deraf erhöll sonetten äfven en mindre folklig
form. I quadernarerna blef rimflätningen abba abba,
i terzetterna tillkom ett nytt rim, men schemat
blef ganska varierande. Vanligast torde cdecde hafva
varit. Berömda sonettdiktare från denna tid äro Pier
dalle Vigne (måhända den äldste till namnet kände
sonettskalden), Fra Guittone från Arezzo, hvilken
utbildade sonetten i en mångfald af konstlade,
snart dock öfvergifna former, Guido Guinicelli,
Guido de’ Cavalcanti samt framförallt Dante och
Petrarca, hvilken senare under århundraden blef alla
sonettskalders mönster. På 1500-talet erhöll sonetten
en egendomlig utbildning, beroende på inflytande från
den klassiska
smakriktningen. I tidehvarfvets poetiker började man jämföra
sonetten med det romerska epigrammet, och en följd
deraf blef, att äfven sonetten ansågs böra sluta i
en »spets». Derigenom blef dess byggnad ännu mera
konstfull. Quadernarerna sattes i bestämd motsats mot
terzetterna. »Sonetten»– yttrar en författare –» blef
ej längre en konstnärlig framställning af en känsla
eller tanke, som harmoniskt förtonade i terzetten,
utan större delen deraf fick nu endast tjena till
att framkalla en konstlad spänning, hvilken i den
eller de sista verserna tillfredsställdes med ett mer
eller mindre sinnrikt infall, med en concetto eller
pointe». Sonetten gjordes samtidigt till uttryck för
stämningar af alla slag. Vittoria Colonna diktade
religiösa sonetter, och Pietro Aretino skref sina
sedeslösa »sorietti lussuriosi». På 1500-talet
öfverfördes sonetten från Italien till Europas
öfriga kulturland. Redan Santillana (d. 1458)
hade efter Guido de’ Cavalcantis mönster skrifvit
en mängd spanska sonetter, men först genom Boscan i
början af 16:de århundradet blef sonetten verkligt
populär på den pyreneiska halfön. I England infördes
sonetten af Wyatt (d. 1542) och Surrey (d. 1547),
hvilka efterföljdes af Sidney, Spenser, Daniel,
Shakspere m. fl. Ehuru den regelbundna, italienska
sonettformen är mycket vanlig i England, visar
sig tidigt en tendens att spränga diktens fasta
byggnad. Redan Surrey har t. ex. rimföljder som
ababababababcc eller ababcdcdefefgg, hvarigenom
strofbyggnaden ändras till tre quadernarer och en
kuplett. Denna form (tre quadernarer och en kuplett)
är känd såsom den engelska formen och har särskildt
genom Shakspere vunnit stor ryktbarhet. Milton,
den engelska renaissancens siste sonettskald,
begagnade likväl den regelbundna formen. I Frankrike
voro Clément Marot och Mélin de Saint-Gelais de
förste sonettskalderna. Likväl var det först
genom Joachim de Bellays 1549 utgifna samling
»Olive», som sonettdiktningen på allvar infördes i
Frankrike. Bland hans efterföljare märkas Ronsard,
Baïf m. fl. Tidigast voro de franska sonetterna
vanligen affattade på tiostafvig vers (motsvarande
de italienska endecasillabi), men redan före 1560
började det blifva öfligt att i stället använda den
tolfstafviga alexandrinen. Detta har sedermera
blifvit en nästan undantagslös regel inom den
franska poesien. Den första tyska sonetten trycktes
1556, men fullt införd blef denna versform först
genom skalderna i början af nästa århundrade,
Weckherlin, Opitz m. fl. De flesta af Opitz’
sonetter äro efter franskt mönster affattade på
alexandriner. Bekanta sonettskalder i senare tid äro
Göthe, A. W. Schlegel, Rückert, Platen m. fl. Opitz
och hans samtida tyckas hafva varit förebild för de
äldste svenske sonettisterna, hvilka likaledes skrefvo
på alexandriner. Den förste är säkerligen Stiernhielm,
af hvilken två sonetter trycktes redan 1644. Sonetten
a– efter tyskarnas föredöme kallad klingdicht –
var under 1600-talet ett ganska omtyckt diktslag,
som odlades af Rosenhane, Wennaesius m. fl. Under
upplysningstidehvarfvet råkade sonetten i glömska,
men återupplifvades af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
