Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år senare slöto de sju norra provinserna det förbund,
som ledde till grundande af Förenade Nederländernas
republik. Mordet på deras ledare Vilhelm af Oranien
1584, på jesuiternas tillskyndelse och troligen ej
utan Filips vetskap, mäktade ej hindra frihetsverket,
och sannolikt skulle äfven de södra landskapen slutit
sig till resningen, om de ej hållits i tygeln genom
det rika Antverpens eröfring af Filips fältherre
Alexander Farnese. Då kriget alltmera drog ut på
längden och holländarnas vaknade nationalkänsla ledde
till en väldig kraftutveckling på hafvet, blefvo
de i stånd att träffa S. i dess ömtåligaste punkt,
dess kolonialvälde, på samma gång de för egen del på
otroligt kort tid grundade ett stormaktsvälde bortom
verldshafven. De kännbaraste förlusterna drabbade
dock S. i kriget mot England. Filips plan att vinna
detta rike genom giftermål med dess drottning,
Henrik VIII:s dotter Maria, hans like i blodtörstig
trosfanatism, blef om intet genom Marias död, och då
han mot hennes protestantiska halfsyster Elisabet
understödde hennes katolska franka Maria Stuart,
lät Elisabet dennas hufvud falla under bilan. Detta
blodiga trots mot den katolska reaktionen uppkallade
Filip att samla sitt rikes hela kraft i ett
fruktansvärdt hämdetåg, der den stora armadan hotade den
engelska protestantismen. Men den oöfvervinneliga
armadan förstördes af stormar, och dess spillror
vräktes kring de nordliga hafvens aflägsnaste
kuster. S:s sjömakt var dermed en gång för alla bruten
(1588). Denna sjömakt skulle dock varit kristenheten
till stort gagn, om den användts mot dess arffiende
turkarna, men Filip var för mycket förblindad
af sitt hat till reformationen att tillbörligt
fullfölja den lysande segern vid Lepanto 1571, der
hans tappre halfbroder don Juan d’Austria i grund
förstört sultanens flotta; och i stället att lägga
det moriska Nord-Afrikas kust under sitt välde,
lät han der barbareskstaterna ostörda växa upp
till det kristna Europas gissel. – En vinning, som
under en vis styrelse kunnat blifva af omätlig vigt,
gjorde Filip, då han 1580 lade Portugal till sitt
rike. Hans arfsanspråk efter den utgångna konungaätten
bestriddes af portugiserna, men genomdrefvos med
vapenmakt. Halföns så ytterst naturliga förening
till ett helt skulle dermed varit slutgiltigt
genomförd, om han förstått göra ett klokt bruk af
sin fördel. Alltifrån de stora upptäckternas tid hade
båda makterna varit medtäflare bortom hafven, ehuru
de svåraste slitningarna varit någorlunda förebyggda
genom påfven Alexander VI:s bulla af 1494. De nya
landen delades der dem emellan efter en meridian,
godtyckligt dragen på verldskartan från pol till pol,
i afsigt att lemna åt S. allt nyupptäckt land vester
om Atlanten och åt Portugal allt dylikt öster om Goda
Hoppsudden; men till följd af bristande geografisk
insigt kom linien att falla så, att Brasilien i östra
Syd-Amerika lemnades åt Portugal, medan Filippinerna i
östra Asien tillföllo S. Genom halförikenas förening
skulle nu båda Indierna samlats under ett välde,
som med sina
omätliga hjelpkällor borde tagit försteget framför hvarje
annat på jorden. Men Filip vanvårdade sina riken
under den aldrig slutande kättarejagten och var
dertill ovis nog att icke likställa Portugal med det
öfriga S., utan behandla det såsom eröfradt land. Ej
minst väcktes ond blod deraf att Portugal indrogs i
Filips strid med Nederländerna, som ryckte till sig
det ena stycket efter det andra af dess öfversjövälde
och snart intog dess nyss så lysande maktställning
såsom herskande på hafven.
Den statsbyggnad Filip
mottagit såsom den mäktigaste i Europa lemnade han i
bofälligt skick efter sig åt sin son Filip III
(1598–1621). Folkets krafter och tillgångar voro uttömda,
endast konungamakten var stark och inqvisitionen
blomstrande. Den djupt ingripande del, som S. en
tid tagit i verldens öden, hade väl väckt mäktiga
andliga krafter till lifs, och diktarenamnen Lope
de Vega, Calderon och Cervantes höra hvar på sitt
område till verldsliteraturens yppersta. Men denna
blomstring aftog snart, och med förfärande hastighet
inträdde förfallet på alla områden. Af det slags
storhet, som utmärkt hans föregångare, ägde Filip
III blott den blinda trosfanatismen qvar. Då 1609 ett
tolfårigt stillestånd afslöts med Nederländerna, som
derigenom fick sin sjelfständighet faktiskt erkänd,
vände sig hans nit mot morernas i Spanien qvarboende
ättlingar, de kristnade moriskerna. Deras kristendom
var dem påtvungen och dess uppriktighet med skäl
misstänkt. Ständigt hatade och misshandlade, hade de
1568 låtit drifva sig till ett uppror, som med blodig
grymhet qväfdes; och ren sjelfbevarelsedrift hade
sedan gång efter annan inledt dem i förbindelser
med sina landsmän i Afrika och andra rikets
fiender, hvilket ej bidrog att göra deras lott
drägligare. Folket, i hög grad förvildadt af
föregående hetsjagter på morer och judar ej mindre
än af inqvisitionens ständigt rykande kättarebål,
fordrade högljudt deras förjagande, och efter en
tids tvekan om ej rätteligen moriskerna samt och
synnerligen borde slås ihjäl, då i allt fall himlen ej
skulle underlåta att belöna de få, hvilkas kristna
tro kunde vara uppriktig, påbjöd konungen 1609,
att alla morisker skulle drifvas ut ur S. Minst
en million fredliga och nyttiga medborgare blefvo
sålunda under barbariska grym-meter jagade från sina
sköflade hem. Illa mottagna i Afrika, der de utarmade
flyktingarna blefvo en börda för sina stamfränder,
förlorade de der snart intill sista spåret af sin en
gång så blomstrande kultur; men än i dag förvarar
en del af deras ättlingar med sorgfällig trohet
nycklarna till sina forna hus i S. Så miste detta land
sin idogaste och dugligaste befolkning, sina bäste
åkerbrukare och så godt som ende industriidkare. Många
af deras gamla boningsorter sjönko ned till ödemarker,
hvilka under det tilltagande ekonomiska betrycket
blefvo tillhåll för röfvareband, som i sin ordning
gjorde såväl jordbruk som andra fredliga näringar
osäkra och endast tilläto fårherdarnas med deras
eget lätt förenliga yrke att trifvas. Den enda fördel
S. skördade af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
