Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
densamma kommo tid efter annan öfver till Sverige, der en
gren 1626 introducerades som adlig på riddarhuset och
en annan 1664 vann svensk adlig värdighet samt blef
friherrlig 1714. Båda äro nu utgångna i Sverige. En
tredje gren upphöjdes i svenskt adligt stånd 1726,
i friherrligt 1727 och i grefligt 1763. Medlemmar
af slägten S. finnas äfven i Östersjöprovinserna,
särskildt på Ösel, der denna slägt från urminnes tid
haft sina stamgods.
1. Stackelberg, Berndt Otto, friherre,
krigare, född 1662 i Livland, var generaladjutant
vid Nordiska krigets utbrott (1700) och befordrades
1702 till öfverste för Björneborgs regemente.
1703 slog han en afdelning polacker vid Janitzsky
äfvensom kort derefter en del af Oginskis trupper.
1704 intog han staden och fästningen Birsen.
Generalmajor sedan 1706, kommenderade han 1708
den venstra flygeln i slaget vid Ljesna och hade
s. å. en lycklig träffning med ryssarna vid
Desna-strömmen. Tillfångatagen vid Poltava (1709),
måste han deltaga i tsar Peters segerintåg i Moskva
och återkom först 1721 till Sverige. S. utnämndes
1722 till general, 1727 till fältmarskalk,
befälhafvare öfver finska armén och chef för Åbo
läns regemente samt upphöjdes äfven sistnämnda
år i friherrligt stånd. Död d. 29 Aug. 1734 i Åbo.
2. Stackelberg, Karl Adam, friherre,
krigare, född omkr. 1670 på Ösel, blef 1687
fänrik vid Österbottens regemente och följde år
1700 Karl XII till Livland som öfverstelöjtnant
för en bataljon värfvadt infanteri. Med ovanlig
tapperhet deltog han sedermera i en mängd fältslag
och belägringar samt blef 1703 öfverste för ett
värfvadt regemente, 1710 generalmajor och 1712
öfverkommendant i Stade, hvilken fästning han efter
ett hjeltemodigt försvar måste uppgifva åt
danskarna. Friherre sedan 1714, utnämndes S.
1715 till generallöjtnant och 1719 till guvernör
på Ösel, men kom, till följd af ryssarnas infall,
icke att mottaga sistnämnda ämbete. Efter att 1723
hafva tagit afsked ur svenska krigstjensten
flyttade han till Estland, der han dog 1749.
3. Stackelberg, Otto Magnus, friherre, rysk
arkeolog och målare, föddes i Reval d. 6 Aug. 1787.
Efter att hafva studerat målarekonsten i Dresden och
Rom företog han 1810 en arkeologisk forskningsresa
i Grekland, der han 1812 ledde utgräfningen af
Apollo-templet vid Figalia. Öfver detta fynd
utgaf han 1826 en beskrifning tillegnad kejsar
Nikolaus, som med 18,000 piaster lösköpt honom
från turkiska pirater. Dessutom skref S. Costumes
et usages des peuples de la Grèce moderne
(1825), La Grèce (1834) och Die gräber der
hellenen (1837). Död i Petersburg d. 8 Juni 1837.
Han efterlemnade betydande konstsamlingar.
4. Stackelberg, Berndt Oskar, friherre, sjöofficer,
riksdagsman, vitter författare, sonsons sonson af
S. 2, föddes i Helsingborg d. 12 Dec. 1824.
Efter att hafva genomgått krigsskolan, utnämndes
han 1845 till sekundlöjtnant i kungl. flottan,
blef 1853 premierlöjtnant, sedan han förut under ett
par år haft anställning
på handelsfartyg, och 1858 kaptenlöjtnant. 1854–56
tjenstgjorde haft som adjutant i
sjöförsvars-departementets kommando-expedition. 1866
utnämndes han till öfverstelöjtnant vid
skärgårdsartilleriet, 1869 till chef för nämnda
kommando-expedition, hvilken befattning han
lemnade 1874, för att i stället 1875 inträda som
militärledamot i förvaltningen af sjöärendena,
1877 till kommendörkapten, 1878 till kommendör,
1882 till chef för marin-förvaltningens militära
afdelning och till ledamot af krigshofrätten,
1883 till chef för marinförvaltningen och 1886
till kontre-amiral. 1887 tog han afsked från sin
militära befattning. S. kallades till ledamot i
åtskilliga af regeringen tillsatta komitéer: 1867
i krigsundervisningskommissionen, 1871 i komitén
för organisering af sjöförsvarets militärpersonal,
1873 (som ordförande) i komitéerna för uppgörande
af förslag till sjötjenstgöringsreglemente och
för granskning af nytt härordningsförslag, 1874 i
komitén för ordnande af sjöförsvaret på grundvalen
af utsträckt allmän värnpligt, s. å. i komitén
för granskning af förslag till ny värnpligtslag,
1879 i komitén för uppgörande af förslag till
fartygstyper och 1880 (som ordförande) i komitén
för sjöförsvarets ordnande. Hans ovanliga duglighet
och hans nitälskan för allmänna angelägenheter
förskaffade honom 1878 inträde i riksdagens Andra
kammare, och der qvarstod han sedan som hufvudstadens
representant ända till och med 1887, då såväl hans
som de öfrige Stockholms-representanternas val på
grund af ett formfel förklarades ogiltigt. Inom
riksdagen gjorde han sig mycket bemärkt genom sitt
intresse för humanitetsfrågor, särskildt för frågan
om förbättringen i qvinnans rättsliga ställning. För
qvinnans rättigheter arbetade han för öfrigt äfven
som ledamot (och från 1886 som ordförande) i styrelsen
för »Föreningen for gift qvinnas eganderätt». För
samma sak kämpade han äfven i en stor dikt, Träkol
af Olof Stig (1870, 2:dra uppl. 1872), ett under
påverkan af Paludan Müllers »Adam Homo» gjordt
satiriskt angrepp på den rådande uppfattningen af
mannens och qvinnans pligter och rättigheter. S. dog,
efter en långvarig sjukdom, d. 4 Sept. 1888 i närheten
af Södertelge, och med honom utgick den friherrliga
ätten S. på svärdsidan.
Stackmoln, meteor. Se Cumuli och Moln.
Stad (Fornsv. köpstaþer), jur., ett i administrativt
och enligt regeln äfven i judicielt hänseende från
landsbygden afskildt område med mera sammansluten
befolkning, hvilket område regeringsmyndigheten
tillerkänt sådan egenskap och dermed förbundna
rättigheter. I motsats mot antikens folk, som
företrädesvis koncentrerade sig i stora städer,
bildade germanerna först långsamt särskilda
stadssamhällen. I den skandinaviska norden voro
dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga,
tills konungarna började främja deras uppkomst och
utveckling. De svenska städerna började redan under
folkungaregenterna att erhålla privilegier. Och då
städerna efter hand erhållit egen rättsordning (se
Bjärköa-rätten och Nordisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
