- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
487-488

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkista ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motarbetade förkunnarna af kristendomen, på samma
gång han med klokhet och fasthet viste stäfja
deras nit, der det visade sig alltför öfverdrifvit,
såsom då biskop Egino i Lund och Adalvard d. y. i
Sigtuna ville draga till Upsala och förstöra
afgudatemplet, men deri hindrades af S. Hans politik
var fredlig, och landet åtnjöt i det hela lugn,
om man undantager ett infall i Götaland af Harald
Hårdråde och några smärre oroligheter med Danmark,
hvilka dock voro af mindre betydenhet. S. dog
omkr. 1066 och efterlemnade sönerna Inge och
Hallsten, sedermera konungar i Sverige. Hans stoft
säges hvila i den s. k. Kungskullen i Viste härad,
omkr. 30 km. vester öm Skara. Hans död blef tecknet
till en långvarig fejd mellan de båda motsatserna
kristendom och hedendom, mellan götar och svear.
K. G. L.

Stenkista, byggnadsk., en med starka förbindningar
hoptimrad kista, som nedlastas med sten och
användes vid vattenbyggnader såsom landfäste
och stöd för broar, landningsbryggor o. d.
O. A. B.

Stenkjær, lastageplats i Nordre Trondhjems amt,
Norge, vid en arm af Trondhjemsfjorden. 1,775
innev. (1885). Jarlarna Erik och Sven försökte
efter år 1000 att anlägga en stad på detta ställe,
men det misslyckades, och Trondelagens första
handelsplats blef Nidaros, längre söder ut.
Y. N.

Stenknäck-slägtet, Coccothraustes, zool., tillhör
familjen finkartade foglar (Fringillidae),
tättingarnas ordning (Passeres) inom fogelklassen. Det
skiljer sig från öfriga finkar hufvudsakligen genom
sin synnerligen grofva näbb, nästan lika hög som
hufvudet, och genom sina korta tarser. Stenknäcken
(C. vulgaris) är ofvan brun, under askgrå med
rostbrun anstrykning, har stjerten och vingpennorna
svarta, den förra i spetsen, de senare i infanet
försedda med en hvit fläck. Kroppslängden är 18 cm. I
Sverige förekommer han blott i södra och mellersta
delen och äfven der ej allmänt. Om sommaren vistas
han och fortplantar sig i skogarna, och mot hösten,
då körsbären mogna, besöker han i flockar för dessas
skull trädgårdarna. Sjelfva bären, det s. k. köttet,
låter han falla och behåller endast stenen, hvilken
han med sin starka näbb skickligt klyfver för att
uttaga och förtära kärnan; dessutom förtär han
kärnor af rönnbär, oxelbär o. d. samt hvarjehanda
frön. Boet bygges i en klyka mellan några grenar
och är konstigt sammanflätadt af risqvistar samt
invändigt fodradt med fina rötter, ull och hår.
L-e.

Stenkol. 1. Geol., ett i naturen förekommande,
svart, sprödt, brännbart ämne, som består af 75–90
proc. rent kol samt några procent flyktiga bituminösa
ämnen jämte en del jordartade eller askbeståndsdelar.
Stenkolen hafva mussligt eller splittrigt brott och
glas- eller fettartad glans, gifva brunsvart eller
svart streck och pulver samt åstadkomma ringa eller
ingen färgning å kokande kalilut, hvilket deremot
s. k. brunkol göra. Egentl. vigten är 1,2–1,5. I
afseende på struktur och glans m. m. skiljes
mellan glanskol, grofkol, skifferkol o. s. v.;
med afseende på halten af bitumen benämnas de feta,
kol och magra. Smälta stenkolen och baka tillsammans
vid upphettning, kallas de bak-kol; om de endast
sintra tillhopa, få de namn af sinterkol; falla
de vid förbränningen sönder och qvarlemna en lös,
lucker aska, kallas de sandkol. – Stenkolen utgöras
af växtlemningar, som vid luftfrånvaro och under
starkt tryck förmultnat och kolats. De förekomma
som mer eller mindre mäktiga (0,3–flere m.) lager,
s. k. stenkolsflötser, inom flere sedimentära
formationer. Af största mäktighet och utbredning
finnas de i den egentliga stenkolsformationen,
som lemnar material till Englands och Nord-Amerikas
ofantliga stenkolsproduktion. De stenkol, som vinnas
i Sverige; inom Skåne, tillhöra en mycket yngre
geologisk period, den s. k. Rät-Lias-tiden. Se Skånes
stenkolsförande formation
och Stenkolsformationen. Jfr
Antracit och Brunkol.

2. Tekn. Stenkolen användas först och främst till
brännmaterial. Denna deras användning betingas
af deras stora halt af lätt brännbara ämnen. De
enkla ämnen, hvaraf stenkolen bestå, äro kol (75–93
proc.), väte (4–5,5 proc.), syre (19,5–3 proc.) samt
något qväfve och svafvel. Härtill komma jordartade
beståndsdelar, skiffer m. m., som än kunna vara
insprängda i större stycken, än infiltrade som ett
fint pulver. Vid förbränning af kol qvarstanna dessa
senare delar som aska i eldstaden. I en stenkolseld
försiggå tvänne skilda processer. Den första innebär
en torrdestillering af kolen och kräfver ringare
hetta än den fullständiga förbränningen. Vid den förra
försiggår en omsättning af kolets beståndsdelar,
hvarvid följande ämnen bildas: 1:o väte, koloxid,
sumpgas, kolväten af flere slag samt vattenånga,
hvilka ämnen alla äro gasformiga och (med undantag af
vattenångan) brännbara; 2:o ammoniak och några andra
qväfveföreningar samt flere svafvelföreningar, hvilka
äfven äro gasformiga och brännbara; samt 3:o koks
(jämte aska), som är brännbar. Det är dessa produkter
af det torrdestillerade stenkolet, icke detta sjelf,
som förbrinner. Om förbränningen vore fullständig,
skulle vid densamma bildas blott följande ämnen:
vattenånga, kolsyra, qväfve och svafvelsyrlighet,
men i vanliga fall kan icke lufttillförseln afpassas
tillräckligt noggrant, hvarför de genom skorstenen
bortgående förbränningsprodukterna äfven innehålla:
väte, kolväten, koloxid samt fint fördeladt kol
(sot). – Antraciten, som vid förbränning åstadkommer
ingen rök, i det att den ger upphof endast till blåa
koloxidlågor, användes med fördel i hushåll till
att elda i kaminer m. m. Den är svårantändlig
och förbrinner med sådan värmeutveckling, att
roststänger derigenom lätt taga skada. Som af analysen
framgår, har antraciten mycket obetydlig halt af
svafvel, något som föranledt dess användning för
smidesändamåi. Bakkolen föredragas i allmänhet
fram-för sandkol och sinterkol, emedan de äro
lättare antändiiga och gifva den längsta lågan. De
kallas ofta smideskol, emedan de äro mest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:39 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free