Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiernstolpe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhöra Skjalm Hvides ätt, ehuru hans plats på stamtaflan
icke kan utvisas. Om hans deltagande i konungamordet
hade sin grund i politiska åsigter, i det han häfdade
adelns och presternas sak gentemot konungen, eller i
personliga, som folkvisorna berätta, emedan konungen
skulle förfört hans hustru Ingeborg, en dotter af
Palne Litle, medan S. var frånvarande på krigståg
till Sverige, kan ej afgöras. En mängd folkvisor
(om »den unge hr Marstig») och folksägner knyter sig
till S. – 2. Stig Andersen, den föregåendes sonson,
var redan 1325 medlem af konung Kristofers råd,
men slöt sig sedan till grefve Gert, fick stora
gårdar i Nörrejylland och blef grefvens marsk. Efter
dennes dråp 1340 gick S. öfver till konung Valdemar
Atterdag, blef 1344 ståthållare i Estland och afslöt
1346 försäljningen af detta landskap. 1352 var han
en af rikets styresmän, då konungen var i Tyskland,
men kom snart i oenighet med honom och miste 1355
några socknar, som han egt i 20 år, men som konungen
lät tilldöma sig. Då hans son Ove Stigsen och hans
broder Peder Andersen i Jan. 1359 blefvo dräpta i
Middelfart, tillika med Nils Bugge, och konungen
ansågs medbrottslig, ställde S. sig i spetsen för den
jylländska adelns uppror, men ingick 1360 förlikning
och var med om att underskrifva handfästningen i
Kalundborg. 1363 omtalas han å nyo som konungens
marsk, men deltog 1368 i nytt uppror och dog 1369.
E. Ebg.
Stigare (T. steiger), bergsv., kallas vissa
arbetsförmän vid åtskilliga äldre grufvefält i
Sverige. Så finnas grufstigare, som sköta den
dagliga tillsynen öfver arbetet i sjelfva grufvorna,
konststigare, som sköta vattenuppfordringen,
lafstigare, som sköta skrädning m. m. i dagen. Vid
andra grufvefält kallas dessa förmän fogdar m. m.
Th. N-m.
Stigbygel, stapes, anat., det innersta, i ovala
fönstret rörligt stående hörselbenet i mellersta
örat. Se Hörselorgan. G. v. D.
Stigell, Robert, finsk bildhuggare, f. i Helsingfors
1852, studerade först i konstföreningens skola i
Helsingfors och hos Ruffinoni i Petersburg samt har
sedan utvecklat sig i England, Rom och Paris. Bland
hans arbeten kunna framhållas: Amor med rosen (1876),
Vellamo (1878), Slafvinna (andra statspriset 1883),
Bågskytt (första statspriset 1887) samt statyerna:
Väinämöinen spelande kantele och Ilmarinen
smidande Sampo (uppställda på studenthusets i
Helsingfors fasad). Han utför nu (1891) en större
grupp: Skeppsbrutna på en kringdrivande flotte.
H. af S.
Stig litsa (Steglitsa), Fringilla carduelis,
zool., art tillhörande fink-slägtet (Fringilla),
fam. finkar (Fringillidae), ordn. tättingar (Passeres)
bland foglarna. Stiglitsan är ofvan brunaktig,
har vingarna svarta med ett höggult band och de
undre kroppsdelarna hvitaktiga. Kroppslängden
är 13 cm. Hon förekommer i de flesta europeiska
land, äfvensom i Sibirien och Mindre Asien; inom
Sverige finnes hon företrädesvis i de södra och
mellersta provinserna. Endast under mycket kalla
vintrar flyttar hon
söderut. Frön af allahanda slag utgöra hennes föda. Efter
sin lockton har hon erhållit sitt namn. Hon bygger
sitt bo i parker eller löfskogar, på någon gren högt
uppe i ett träd. Äggen, 4–6, äro blågröna med små,
rödaktiga streck och fläckar. Som stiglitsan lätt
blifver tam, är hon en omtyckt burfogel. Hon
frambringar bastarder med kanariefogeln.
L-e.
Stigma, märke. Se Pistill och Stigmatisering.
Stigmaria Brongniart, bot., paleont., benämning
på rötterna af Sigillaria och Lepidodendron. Se
Sigillaria. A. G. N.
Stigmata Croci, Lat. Se Saffran.
Stigmatisering (af Grek. stigma, märke, brännmärke)
är en företeelse, som vetenskapen länge hänfört till
myternas område, men som många nyare vetenskapsmän
anse ega full verklighet. I den betydelse, hvari
ordet vanligen fattas, är Stigmatisering namn på
det underbara fenomen, som helgonlegender ofta
omtala, nämligen att personer, som varit särskildt
hängifna åt Gud, till följd af grubbel öfver Kristi
lidande erhållit på sin kropp sår, motsvarande dem,
som Kristus erhöll vid sin korsfästning. Dessa sår
skulle äfven på vissa tider hafva blödt. Hvad som
gjorde vetenskapsmännen misstrogna gent öfver dessa
berättelser var dels det underbara och från andra
kända fysiologiska och psykologiska fenomen afvikande
i denna företeelse, dels den omständigheten att de
personer, som erhållit dylika sårmärken, »stigmata»,
tydligen varit hysteriska, och för sådana är det
egendomligt att vara omedvetet lögnaktiga. Det
låg nära till hands att antaga, att i alla fall af
Stigmatisering s. k. simulation förelåg, då man med
allt skäl kunde tänka, att de hysteriskt religiöse
sjelfva (halft omedvetet) hade tillfogat sig de sår,
som de förevisade, och hvaröfver de voro stolta, då de
antogo dem vara tecken på Guds synnerliga nåd. Men
sedan de hypnotiska studierna börjat bedrifvas
med vetenskaplig noggranhet, har man iakttagit,
att man blott och bart genom suggestion kunnat
framkalla lokala rodnader, brännsår, blåsdragning
som af spansk fluga, lokal smärta m. m. Detta har
tydligen ådagalagt, att hvad en äldre fysiologi ansett
ligga utom möjlighetens gräns, nämligen att menniskans
tanke- och känslolif skulle genom nerverna så kunna
återverka på kroppen, att det uppstode lokal åverkan,
är att anse som ett fullt konstateradt faktum,
ehuru visserligen många fall af stigmatisering måste
förvisas till mytens område.
Det äldsta fall af stigmatisering, som
religionshistorien omtalar, är det, som inträffade
med den helige Frans af Assisi, grundläggaren af
franciskanorden. Då han efter grundläggandet af denna
orden dragit sig tillbaka till ödemarken för att
helt och hållet hängifva sig åt fromma betraktelser,
hände honom, enligt uppgift af hans biografer Thomas
af Celano och Bonaventura, att Herrens ängel visade
sig för honom, då han varit djupt försänkt i bön, och
tillfogade honom Kristi fem sår. Legenden berättar,
att detta inträffade efter en längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
