Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 939-940 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svampdjur ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och simma en kort tid fritt omkring; sedan fästa
de sig på något föremål i vattnet och utveckla sig
till svampdjur.

Med undantag af ett slägte (Spongilla) tillhöra alla
svampdjur hafvet, der de äro fästa på hvarjehanda
föremål. Talrikast förekomma de inom tropikerna. Man
har funnit många fossila svampdjur; de uppträdde redan
under silurperioden, med former, hvilka i motsats till
de nu lefvande ej voro fastvuxna (Astylospongia),
Svampdjuren indelas i 5 ordningar:

1. Gelésvampar (Myxospongia): mjuka svampdjur
utan några skelettdelar; bilda öfverdrag öfver
stenar, alger och dyl. Ett slägte (Halisarca)
lefver i Medelhafvet, Nord- och Östersjön.

2. Hornsvampar (Ceratospongia): oftast greniga
eller mossformiga svampkolonier med ett skelett
af horntrådar. Dit hör Euspongia, badsvampen
(se d. o.).

3. Kiselhornsvampar (Halichondriae): af vexlande
form med enaxiga kiselnålar, hvilka kunna vara
inneslutna i horntrådar. Slägtena Suberites,
sötvattenssvampen Spongilla m. fl.


4. Glassvampar (Hyalospongia): karakteriseras
genom ett fast, ofta genomskinligt nätverk af
kiselnålar; vanligen fästa å hafsbottnen
genom isolerade kiselnålar eller hårlika knippen af
kiselnålar. De lefva på stora djup. Slägtena
Euplectella, Hyalonema m. fl.

5. Kalksvampar, Calcispongia (se fig.): enkla eller
sammansatta svampdjur, hvilkas skelett består af
kalknålar. Slägtena Grantia, Leuconia, Sycon m. fl.
L-e.

Svampkorall, Fungia, zool., ett slägte, som tillhör
de s. k. stenkorallernas (Madreporaria) grupp
(se Koraller). Detta slägte är ej kolonibildande,
utan den stora, isolerade polypcellen bildar en
halfklotrund eller skifformig, fri stam. Många
skiljeväggar finnas. Omkring 20 arter lefva i
tropiska haf. L-e.

Svampsjukdom, Mycosis, med., i vidsträckt bemärkelse
hvarje sjukdom, som orsakas af mikroskopiska svampar,
i inskränkt mening särskildt sådan sjukdom, som
uppträder i naglarna, i hornhinnan och i trumhinnan
o. d. Svampsjukdom i naglarna förorsakas enligt
uppgift vanligast af antingen den svamp, Achorion
Schoenleinii, som är orsaken till ondskorfven
(Favus), genom hvilken sjukdom nageln splittras
sönder i lameller och förstöres af svarapmyceliet,
eller ock af den svamp, Trichophyton tonsurans,
som bildar bara fläckar å hufvudet, emedan svampen
förstör håret. Svampsjukdom i ögats hornhinna
(Keratomycosis aspergillina) eller i örats
trumhinna (Myringomycosis aspergillina) orsakas af
patogena arter af mögelsvampslägtet Aspergillus.
O. T. S.

1. Svanberg, Jöns, astronom, matematiker, född i
Neder-Kalix kyrkoby i Norrbotten d. 6 Juli 1771, blef
student i Upsala 1787 och filosofie magister ultimus
derstädes 1794 samt docent i matematik s. å. Kallad
till vice sekreterare hos Vetenskapsakademien
i Stockholm 1796, blef han akademiens astronom 1803 och dess
ordinarie sekreterare 1809 samt tjenstgjorde från
1806 såsom professor vid fältmätningskåren,
men återvände 1811 till Upsala såsom utnämnd
till professor i matematik. Från denna befattning
erhöll han 1841 afsked såsom emeritus och afled
i Upsala d. 15 Januari 1851. S. blef ledamot af
Vetenskapsakademien 1798, Vetenskapssocieteten
i Upsala s. å. (dess sekreterare 1829),
Krigsvetenskapsakademien 1802, Vetenskapsakademien
i Amsterdam 1809, Franska institutet 1815,
Landtbruksakademien 1815, Vetenskapssocieteten i
Filadelfia 1823, Vetenskapssällskapet i Trondhjem
1831 och Finska Vetenskapssocieteten 1843.

Bland S:s vetenskapliga arbeten bör i främsta rummet
nämnas hans Exposition des opérations faites en
Lapponie, pour la détermination d’un arc du méridien,
en 1801, 1802 et 1803 (Stockholm 1805, med företal
af Melanderhjelm). De gradmätningar, hvilka 1736
under Maupertuis’ ledning anställdes i Lappland,
hade gifvit ett resultat, hvilket vid jämförelse med
andra samtidiga eller föregående mätningar visade
sig oförenligt med antagandet att jorden vore en
mot polerna afplattad sferoid; det var således för
bestämmande af jordens figur af stor vigt att genom
nya mätningar på samma ställe konstatera huruvida
några felaktigheter insmugit sig vid Maupertuis’
undersökningar. Till detta uppdrag utsågs S.,
hvilken, efter på ort och ställe 1799 gjorda
förberedande undersökningar, öfvertog ledningen
af den nya gradmätningen i Lappland, hvilken med
biträde af Öfverbom, Holmqvist och Palander utfördes
1801–03. Sedan mätningen med mycken noggranhet blifvit
utförd, bearbetades de gjorda observationerna med
stor skarpsinnighet af S., och resultaten framlades
i det ofvan nämnda arbetet, hvarigenom ådagalades,
att Maupertuis’ mätningar voro felaktiga, och att
observationerna verkligen gåfvo åt jorden samma form,
som den enligt Newtons teori borde ega. Oafsedt
detta vigtiga praktiska resultat, är S: s arbete i
rent teoretiskt hänseende af stort intresse genom den
metod för beräkning af observationers sannolika fel,
som der härledes, en metod, som nära liknar minsta
qvadratmetodens.

Äfven bland S:s andra vetenskapliga arbeten
finnas sådana, där han på ett lyckligt sätt
förenade observationer eller experiment med
rent teoretiska undersökningar. Så utförde han
t. ex. år 1825 pendelförsök, hvilka användes för
den vidlyftiga afhandlingen: Berättelse öfver
försök till bestämmande af sekundpendelns längd
och vattnets tyngd (Vet. Akad:s Handl., 1825), och
1832–33 åtskilliga metrologiska experiment. Äfven
problemet att med ledning af observationer och derpå
grundade hypoteser bestämma verldsrymdens temperatur
behandlade han dels i afhandlingen In temperaturam
atmosphaerae disquisitiones (1827), dels i en först
af Berzelius (1829) offentliggjord liten uppsats,
hvilken sedermera flere gånger blifvit i fransk eller
engelsk öfversättning reproducerad; S. angifver der
verldsrymdens temperatur vara omkring - 50°.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>