- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
971-972

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gaf honom i uppdrag att biträda Polhem vid byggandet
af Trollhätte kanal och skeppsdockan i Karlskrona. Vid
Frederikshalds belägring 1718 förde han medelst en
af honom uppfunnen rullmaskin svenska örlogsfartyg
landvägen från Strömstad till Iddefjord. Efter
konungens död reste han till Sachsen och Ungern för
att taga kännedom om bergverken derstädes. Först efter
sin återkomst tillträdde han (1722) sin befattning
i Bergskollegium, der han redan 1724 blef ordinarie
assessor. 1719 hade han jämte sina syskon blifvit
adlad med namnet Swedenborg. Han afböjde den honom år
1724 erbjudna matematiska professuren i Upsala. Under
de följande åren delade han sin tid mellan sina
ämbetsgöromål och vetenskaplig forskning. 1734 utgaf
han sina Opera philosophica et mineralia i 3 stora
folioband. I 1:sta bandet (Principia) framställde
S. sin naturfilosofiska grundåskådning. I sitt
stora anatomisk-fysiologiska arbete Regnum animale
(tr. 1744) tillämpar han på den organiska naturen
samma grundåskådning. Enligt densamma bestå alla
kroppar i naturen af små sferiska blåsor (bullae)
af olika storlek och specifik vigt och skilda genom
mellanrum, som äro fyllda af ett finare slags blåsor
(eterpartiklar). Såväl de förra som de senare äro
stadda i en oupphörlig, spiralformig rörelse. Denna
rörelse har sin grund i ett primum mobile. Dallringen
(tremulatio) blåsorna emellan förorsakar vågrörelser,
som förmedla alla sinnesintryck. Såsom varande
omklädd med en oändligt fin materia är äfven själen
i viss mån underkastad de matematiska lagarna, och
äfven hennes verksamhet är en vågrörelse. Naturen
är sig lik i det minsta som i det största. Samma
grundtankar upprepas på olika stadier i mineral-,
växt- och djurriket, så att allt och hvarje ting i
det närmast högre af dessa riken motsvarar någonting i
det närmast lägre. Menniskan är en verld i smått, en
sammanfattning af hela skapelsen. Allt i denna lilla
verld (mikrokosmos) motsvarar någonting i den stora
verlden (makrokosmos). Äfven de olika organsystemen
i menniskokroppen – blodcirkulationsorganens och
respirationsorganens system samt hjernan och
nervsystemet – äro bildade efter en och samma
grundtyp, och derför motsvarar hvarje ting i det
ena någonting i det andra. Öfverallt fanns sålunda
ett lägre område i naturen vara underlaget för ett
deremot svarande högre, och i sökandet af denna
»konstabilierade harmoni» sträfvade han att komma
allt högre, till dess han slutligen med sitt arbete
om hjernan (De cerebro) hunnit till gränsen för den
sinliga verkligheten. Der låg det nära till hands att
tänka, att kedjan af analogier eller motsvarigheter
måste sträcka sig ända in i en öfversinlig verld,
vida mera konkret än menniskan vanligen föreställer
sig. Härmed hafva vi kommit till den afgörande
vändpunkten i S:s lif, der den riktning till mystik,
som röjt sig i hans barnaår, kom till genombrott.

Öfvergången från hans naturvetenskapliga till hans
mystiska författareverksamhet bildas af hans år 1745
från trycket utgifna lärodikt De
cultu et amore Dei,
i hvilken i ett poetiskt språk
skildras jordens upprinnelse från solen, hennes
utveckling till en bostad för förnuftbegåfvade
varelser och menniskoslägtets begynnelse. Samma år
hade han i London sin första vision. Han berättar,
att Kristus då uppenbarade sig för honom och sade:
»Jag är Gud, Herren, verldens skapare och återlösare;
jag har utvalt dig att för menniskorna utlägga den
heliga skrifts inre andliga mening», och att samma
natt himlen, andarnas verld och helvetet upplätos för
honom. På sommaren s. å. återvände S. till Sverige och
egnade sig då åt bibelns studium på grundspråken. 1747
begärde och erhöll han afsked från sitt ämbete med
bibehållande af lönen. Från denna tid sysselsatte
han sig med författandet af sina teologiska arbeten,
allesammans på latin, och reste tid efter annan
till London eller Amsterdam för att låta trycka
dem, alldenstund de – med sitt från den lutherska
ortodoxien afvikande innehåll – icke kunde tryckas
i Sverige under den då bestående censuren öfver
andliga skrifter. S. indelade sina syner i tre slag:
1) då man är frigjord från kroppen (hvilket händt
honom blott 3 eller 4 gånger), 2) då man till själen
blifvit bortförd utan att störas i sina kroppsliga
förrättningar, och 3) det vanliga slaget af syner,
som han dagligen hade i fullt vaket tillstånd,
och från hvilka han hemtat »minnesvärdigheterna»
(memorabilia) i sina skrifter.

Enligt S. stå alla menniskor i ett sådant samband
med andeverlden. De äro endast ej medvetna
deraf. Skilnaden mellan honom och andra var
blott att hans innersta var öppnadt, d. v. s. att
han blef medveten af de föreställningar, hvilka
menniskosjälen erhåller genom sin ständiga förbindelse
med andeverlden, men som i hennes vanliga, normala
tillstånd äro omedvetna. Menniskan har ett yttre
och ett inre minne. I det inre minnet förvaras allt
hvad som försvunnit ur det yttre, så att intet går
förloradt af menniskans alla föreställningar. Efter
döden utgör erinringen om allt, som någonsin
kommit i menniskans själ, hennes lifs bok. Andarnas
närvaro verkar blott på menniskans inre sinne, men
detta intryck gör, att hon tycker sig se dem utom
sig. Andarnas språk är ett omedelbart meddelande af
idéer, men har en skenbarhet af det språk menniskan
vanligen talar och uppfattas såsom varande utom
henne. Andarna stå i den närmaste förbindelse med
i kroppen lefvande menniskors själar, men detta
förhållande är på båda sidor omedvetet, utom i de
fall, der en menniskas inre sinne blifvit öppnadt,
Redan i detta lifvet har hvarje menniska sin plats
i andeverlden, beroende af hennes förstånds och
viljas inre tillstånd. Andarnas inbördes ställning
har ingenting gemensamt med rummet i den materiella
verlden, men antager dock en skenbarhet af rum, så att
deras inre öfverensstämmelser te sig såsom närhet,
deras inre skiljaktigheter såsom afstånd. Afståndet
mellan verldens förnuftiga innevånare, är med afseende
på den andliga verlden att räkna för intet. Att tala
med en Saturnus’ innevånare var för S. lika så lätt
som att tala med en afliden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:39 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free