Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svett (Lat. sudor), sekret från hudens körtlar - Svettdrifvande medel, sudorifica, med., användas i huskurer mot s. k. »förkylningar» - Svettfux. Se Fux - Svetthunden. Se Hunden - Svettkörtlar, anat., kallas de rörformiga körtlar i huden, hvilka afsöndra svett - Svettningssystemet (Eng. the sweating system) är det ganska betecknande namn man i England gifvit åt det arbetssystem, der mellanhänder söka afpressa arbetarna mesta möjliga arbete mot minsta möjliga lön - Svever (suever), en mäktig germansk folkstam, som vid tiden för Kristi födelse bodde i östra Germanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man iakttagit blå svett. Dess färg härrör af
indigoblått; men i vissa fall tyckes färgen hafva
berott på närvaron af blåa bakterier. Äfven röd svett
är iakttagen. Många ämnen stegra svettafsöndringen,
t. ex. alkaloider och pilokarpin. Jfr
Svettdrifvande medel och Svettkörtlar.
P. T. C.
Svettdrifvande medel, sudorifica, med., användas i
huskurer mot s. k. »förkylningar», d. v. s. då någon
känner sig allmänt illamående med frysningar och
hetta i kroppen (feber). Erfarenheten har lärt, att
genom svettning feberhettan minskas eller alldeles
upphör. Emellertid missbrukas dylika svettdrifvande
medel ofta af menige man, om äfven mindre nu än
förr. Såsom svettdrifvande begagnas oftast fläderte
– icke sällan med ett s. k. kamferpulver (0,10
kamfer, 0,60 salpeter, 1,10 socker) dertill –,
och fläderblommornas flyktiga olja, som ingår
i fläderteet, eger verkligen svettdrifvande
egenskap, hvilket framgår deraf att äfven kallt
fläderte kan framkalla svettning. Det kraftigaste
medel till inverkan på hudens svettkörtlar och på
spottkörtlarna, så att deras verksamhet stegras,
förekommer i folia Jaborandi (se Jaborandi),
genom den i dem befintliga alkaloiden pilokarpin.
O. T. S.
Svettfux. Se Fux.
Svetthunden. Se Hunden.
Svettkörtlar, anat., kallas de rörformiga körtlar i
huden, hvilka afsöndra svett jämte något fett. Sådana
körtlar finnas i mycket stort antal hos menniskan;
man har beräknat å ryggen 400, å bröstet 1,100 samt
i hand- och fotflatorna 2,700 stycken på hvarje
qvadrattum, och på hela kroppen 2,38 mill. De äro
följaktligen ganska små, men å fingerblommorna kan
man dock med blotta ögat se deras mynningar, emedan
dessa der äro trattformigt vidgade. Sjelfva körteln
ligger i underhudsfettet och utgör ett slingradt
nystan af rörets slutna ände eller ändar. Derifrån
stiger röret i svaga krökningar ut genom corum till
öfverhuden, hvilken det genomgår spiralvridet; i
denna saknar det egen vägg och fortsättes blott som
en tunnel mellan cellerna. Körtlarna äro af ganska
olika storlek, deras lumen likaså, och väggarna
än tunna, än tjocka; i axelhålan, der de största
finnas, kan en och annan nå en storlek af 5 mm.,
rörets lumen få en diameter af 0,2 mm. Jfr Svett.
G. v. D.
Svettningssystemet (Eng. the sweating system) är
det ganska betecknande namn man i England gifvit åt
det arbetssystem, der mellanhänder söka afpressa
arbetarna mesta möjliga arbete mot minsta möjliga
lön. Detta system, hvarpå den allmänna uppmärksamheten
fästes först vintern 1847–48, förekommer numera i de
flesta land och de flesta arbetsfack samt är i vissa
brancher, t. ex. skrädderi- och sömnadsbranchen,
synnerligen utveckladt. Det grundar sig derpå att den
store arbetsgifvaren (fabrikanten, handtverkaren),
när han ackorderar bort arbeten, vanligen anser som
en fördel, ju större partier han kan lemna bort
på en enda hand. Då arbetsmottagaren ej sjelf
kan verkställa allt arbetet, utan i sin ordning
öfverlemnar en del åt andra, på
hvilka han vill göra sig en förtjenst, ger detta
upphof till mellanhänder eller s. k. basar mellan
de egentlige arbetsgifvarna och arbetarna, så att
man ibland påträffar hela kedjor af menniskor –
alla eftertraktande att göra sig en förtjenst –
mellan de egentlige arbetsgifvarna och de egentlige
arbetarna. Alla dessa mellanhänder och äfven den
öfverste arbetsgifvaren uppe i toppen hafva sin del
i skulden för att den sista mellanhanden söker pressa
eller utsvetta sina arbetare till det yttersta. Namnet
utsvettare (sweater) brukas dock företrädesvis
om denna sista mellanhand, som omedelbart lemnar
kroppsarbetarna sysselsättning i beräkning att derpå
göra sig en så stor vinst som möjligt. På den sista
tiden har likväl begreppet svettnings-system börjat
utvidgas särskildt inom den engelska arbetareverlden,
der man börjar kalla »svettare» en hvar, som icke
betalar de af fackföreningarna fordrade minimilönerna.
Det svettningssystem, som hittills blifvit mest
sjtuderadt, är svettningen genom mellanhänder. År
1888 var en af det engelska öfverhuset särskildt
tillsatt komité under lång tid sysselsatt med
att undersöka detta system och dess verkningar
i östra London (Eastend), hvilken stadsdel är
en riktig utsvettningshärd. Resultaten af denna
komités arbeten föreligga i en väldig blå bok
på 1,048 sidor. En särdeles god, ehuru mindre
omfattande undersökning är förut verkställd
inom samma område af John Burnett, korrespondent
i arbetarefrågor (labour correspondent) i det
britiska handelsdepartementet. Dessa undersökningar
gifva en gripande bild af allt det elände, som kan
medfölja mellanhandssystemet. I fråga t. ex. om
skrädderibranschen, gifves det gator i Whitechapel
och andra delar af London, der det nästan i hvart
enda hus finnes en svettningsverkstad. Tillgången på
billig arbetskraft har varit oerhörd under de senaste
åren, på grund särskildt deraf att invandrande
utländingar stått att få för ren hungerlön.
D. B.
Svever (suever), en mäktig germansk folkstam,
som vid tiden för Kristi födelse bodde i östra
Germanien. Mäktiga redan på Caesars tid, uppgifvas
de af honom årligen hafva ombytt bostäder, hvarmed
sannolikt åsyftas årliga skiften af jorden mellan
byalagens medlemmar, på sätt ännu är öfligt i en del
slaviska land. Åtskilliga forskare hafva äfven, ehuru
på svaga skäl, velat anse sveverna som slaver. Mot
romarna under Augustus bildade en af deras stammar,
markomannerna (se d. o.), under sin konung Marbod
ett folkförbund, som en kort tid var stort och
mäktigt. Tacitus för till sveverna alla Öst- och
nordgermanska folk till och med svionerna samt nämner
såsom deras förnämsta stammar semnoner och langobarder
(se d. o.). Sveviska stammar togo framför andra del
i den folkrörelse mot romarerikets gränser, som i
senare hälften af andra årh. egde rum under namn
af det markomanniska kriget. Två hundra år senare
rycktes de med af folkvandringens ström, uppträda i
början af femte århundradet i Gallien och gå år 409
jämte alaner och vandaler öfver Pyrenéerna. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
