Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talleyrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i flere mineralvatten. Det enda mineral, i hvilket
tallium till någon betydande mängd ingår, är
crookesit, en sällsynt, vid Skrickerum i Småland
anträffad förening af silfver, koppar, tallium och
selen. Råämnet för tallium-extraktion utgöres af
det slam, hvilket i svafvelsyrefabrikerna afsätter
sig i blykamrarna (s. k. »flugstaub»). Metallen,
som lätt reduceras ur oxiderna, är blygrå, tung
(egentl. vigt 11,9) och mjuk samt oxiderar hastigt
i luften. Den smälter redan vid 290° och kan vid
rödglödgningstemperatur destilleras i syrefri
atmosfer. Upphettas metallens gas till glödgning,
utsänder den ett intensivt grönt ljus och gifver
ett af en grön linie utmärkt spektrum. Metallen,
hvars atomvigt är 203,7 och tecknas Tl, förekommer i
föreningar på två mättningsstadier, nämligen såsom
enatomigt och treatomigt tallium. Såsom enatomigt
liknar tallium alkalimetallerna af kaliumgruppen;
som treatomigt påminner det om vismut. Det
enatomiga tallium gifver med syre oxiden Tl2O,
som är röd och smälter lätt samt förflyktigas vid
upphettning. Hydratet Tl. OH, som är lättlösligt i
vatten, bildar blekt gula kristallnålar, hvilka i
lufttomt rum eller vid 100° genom förlust af vatten
öfvergå till talliumoxid. Hydratets lösning liknar de
kaustika alkaliernas. Talliumsalterna, som i regeln
äro färglösa, äro isomorfa med kaliumsalterna och
ganska giftiga. Talliumklorid är, liksom klorbly, en
hvit, i vatten svårlöslig fällning. Talliumjodid är
en gul, nästan olöslig fällning. Tallium-sesquioxid,
Tl2O3, erhålles genom metallens förbränning i
syrgas och är ett olösligt, mörkbrunt pulver, som vid
glödgning sönderdelas i syre och talliumoxid. P. T. C.
Tallkottkörteln. Se Hjernan, sp. 1304.
Tallmesen, en benämning på talltitan l. gråmesen
(se d. o.).
Tallmo. Se Mo 1, sp. 151.
Tallmätaren. Se Fidonia.
Tallofyter, Lat. thallophyta (af Grek. thallos,
grönq vist, skott, och fyton, växt). Se Alger,
Bålväxter och Protophyta.
Talloisguld [ta’llåa-]. Se Talmiguld.
Tallrikar (musikinstrument). Se Bäcken 2.
Tallriksis. Se Isläggning, sp. 858.
Tallrikskapitäl, en den tidigare gotiken tillhörande
kapitälform, som är sammansatt af flere öfver
hvarandra lagda rundstafvar af tilltagande storlek
och sålunda företer en viss likhet med en hög öfver
hvarandra lagda tallrikar, af hvilka den understa är
minst och den öfversta vidast. Tallrikskapitälet
förekommer egentligen i England.
Upk.
Tallspinnaren, Eutrichia pini, zool., en fjäril,
som tillhör afdelningen spinnarna, Bombyces, bland
nattfjärilarna. Man har velat antaga, att denna
skadeinsekt icke i norden skulle uppträda i sådana
massor och anställa så svåra härjningar som i Tyskland
och andra delar af Europa, men erfarenheten från Norge
visar, att äfven i Skandinavien vidsträckta förödelser
af tallskogen åstadkommas genom denna fjärils glupska
larver. Tallspinnarens kropp är stor, och vingbredden
uppgår vanligen till 6 cm. hos hannen och 8 cm. hos
honan. Vingarna äro
grågulbruna. I diskfältet finnes i en mörkare
skuggning en halfmånformig, hvit fläck. Larven
har olika färgteckning vid olika ålder, och äfven
larver af samma ålder förete olikheter i detta
hänseende. Grundfärgen vexlar sålunda mellan brun,
rödbrun eller askgrå, alltid med mörkare, nästan
hjertlika teckningar på ryggen och kroppsringarna,
från den fjerde ringen bakåt räknadt. Larven
är beklädd med långa, knippevis ställda, grå
hår. Pupporna äro omspunna med en stor kokong,
som är fastsatt vid grenar eller i barkspringor
å tallarna. Flygtiden infaller under högsommaren
(Juli), men redan före midten af Juni träffas
fjärilen i enstaka exemplar. Honan lägger 150–200 ägg
i oregelbundna hopar om 50 stycken å barken eller
de unga skotten. Äggen äro af ett mindre hampfrös
storlek, rundadt äggformiga, först blågröna, sedan
perlgrå. Inemot midten af Augusti utkläckas vanligen
larverna, som genast angripa barren af såväl vilda
som odlade tallarter. De förtära till en början hälst
årsskottens barr, men sedermera äfven föregående års
barr, hvilka föredragas af de äldre larverna. När
hösten kommer (i Oktober eller tidigare), krypa de
ned i mossan och gå der i vinterqvarter. Följande
vår, då tillräcklig värme kommit, krypa de åter upp
och börja på nytt angripa barren, som då förtäras med
strykande fart. Förpuppning sker alltefter som larven
hunnit fullt utväxa, och 20–30 dagar senare framkomma
fjärilarna ur pupporna. Mot dessa skadedjur hafva
många utrotningsförsök föreslagits. Att uppsöka
och förstöra larverna under hösten och pupporna
under sommaren synes vara den bästa metoden.
O. T. S.
Tallspinnarestekeln, Lyda stellata Christ.,
zool., är jämte två andra arter af samma slägte
(L. campestris L. och L. erythrocephala L.) en
bland tallens många fiender, ehuru väl icke bland de
svåraste. Den har svart grundfärg, med gula fläckar
å hufvud och mellankropp samt brunröda kanter på
bakkroppen. Vingarna äro genomskinliga, men hos hannen
mot spetsen liksom rökiga. De främre skenbenen äro
väpnade med en längre tagg på insidan. Den fullvuxna
larven är brungul, med grönaktig skiftning, samt
försedd med tre rödbruna eller mörkare ränder på rygg
och buk, hvarjämte två gula sidoränder finnas, en på
hvar sida. Larverna lefva endast på tall, vanligen
dock endast på sjuka eller svaga träd. Uppträda de i
större massor, angripa de äfven äldre träd. Barren
afätas först å skottens äldre del, och härjningen
fortskrider sedan uppåt, men vanligen lemnas
toppbarren orörda. Larverna omgifva sig med en finare
spånad, hvilken de icke nedsmutsa med sina exkrement,
såsom L. campestris, hvars larv är smutsigt grön,
med brunt hufvud och mörka rygglinier. Den tredje
arten, L. erythrocephala, afviker från de båda
föregående genom blå grundfärg, rödaktiga skenben
och rödt hufvud. Larvens färg är olika efter ålder,
men vanligen grågrön eller grönaktig, med mörka rygg-
och sidostreck. O. T. S.
Tallstekeln, Lophyrus pini. Se
Lophyrus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
