Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tandrot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankelagarna äro sanningens »negativa probersten»,
d. v. s. allt, som strider mot tankelagarna,
är nödvändigt falskt, men allt, som ej befinnes
göra detta (det logiskt möjliga), är derför ej
nödvändigt sannt. För honom fick väl detta sin
särskilda motivering och betydelse i hans allmänna
uppfattning af menniskoförståndets väsende och
natur. Men det qvarstår dock, att menniskoförståndet
ej kan fatta verkligheten fullständigt, utan måste
stanna vid abstrakta bestämningar hos henne, en
omständighet, som väl motiverar den ifrågavarande
satsen om skilnaden mellan det logiskt möjliga
och det verkliga, ehuru väl förhållandet för
ett oändligt, allt omfattande förstånd skulle
framställa sig annorlunda. – Vanligen uppställer man
fyra tankelagar. Dessa äro dock egentligen endast
olika sidor af en och samma tankelag, som är ett
uttryck för tänkandets eget väsende. (När man talar
om de tre tankelagarna, betraktar man »principium
identitatis» och »pr. contradictionis» såsom en enda
lag.) – 1. Principium identitatis, tänkandets
fundamentallag, säger, att allt är hvad det är, eller
hvarje logiskt subjekt är sitt eget predikat (A är
A). Härvid är dock att märka, att predikatet måste
tagas i samma bemärkelse och tilläggas subjektet
i alldeles samma afseende. Sker ej detta, kunde
lagen tyckas sakna giltighet. En trettio års man
kan t. ex. sägas vara både gammal och ung: gammal i
förhållande till barnet, ung i förh. till åldringen. –
Se vidare Identitet. – 2. Principium contradictionis,
enligt hvilken lag ingenting kan vara hvad det icke
är, eller intet logiskt subjekt kan hafva sin egen
motsats till predikat, är i sjelfva verket endast
den negativa formen af den föregående lagen och
gäller följaktligen under samma förutsättningar. –
3. Principium rationis sufficientis:
hvarje följd förutsätter en grund, eller inom allt
verkligt finnes ett nödvändigt sammanhang mellan
grund och följd. Om derför något visar sig ej kunna
ur sig sjelf förklaras, men likväl dess grund ej kan
uppspåras, så innebär detta brist i vår uppfattning
eller i vår insigt, men ej att en grund öfver hufvud
skulle saknas. Att finna denna grund blir då en
uppgift för forskningen, och denna uppgift är ej
fullständigt fylld förr, än man gått tillbaka till
något, som ej förutsätter något annat, utan är sin
egen grund. Lagen är ett uttryck för det nödvändiga
sammanhanget inom tänkandet, enligt hvilket det ena
momentet inom detta utgör det andras förutsättning
o. s. v. Enär flere väsenden än ett enda omöjligen
kunna vara rent obetingade, så leder lagen med
nödvändighet tillbaka till en enda yttersta grund för
allt. Lagen kan bevisas ur principium identitatis och
pr. contradictionis, alldenstund det skulle innebära
en motsägelse, att ett betingadt eller en följd
funnes utan sin betingelse eller grund. – En speciel
tillämpning af denna lag är principium causalitatis
(se Principium). – 4. Principium exclusi
tertii, en tillämpning af principium contradictionis,
säger, att af två kontradiktoriska motsatser måste
den ena jakas, den andra nekas, d. v. s. allt verkligt
har antingen en viss egenskap eller saknar den (A är
antingen B eller icke B). Under förutsättning att
A är en fullt bestämd verklighet, gäller lagen
utan inskränkning. Hvarje bestämd triangel är
t. ex. antingen liksidig eller icke liksidig,
och triangelns begrepp har antingen liksidighet
till sin bestämning, eller har det icke detta,
hvilket senare naturligtvis är fallet med begreppet
triangel. Man har sökt drifva denna lag öfver i
paradoxer, men detta har tydligen berott på rena
missförstånd. Om man t. ex. säger: »denna stol är
antingen fixstjernan Sirius eller icke», så är den
satsen otvifvelaktigt sann, ehuru man icke gerna
uttalar den, enär det är sjelfklart, att stolen ej
är fixstjernan Sirius. Anmärkningen beror derpå att
man misskänt betydelsen af en kontradiktorisk motsats,
och underskjutit en konträr (i detta fall att under
egenskapen att icke vara fixstjernan Sirius skulle
förstås den att vara en annan himmelskropp eller
något dermed jämförligt). Se vidare Kontradiktorisk
och Konträr. L. H. Å.
Tankeläsning, ett på 1870-talet i Amerika
uppfunnet konststycke, som merendels tillgår så,
att »tankeläsaren», sedan han anmodat en bland
åskådarna utvald person (»medium») att tänka
intensivt på något i närheten befintligt föremål,
fattar denna person vid handen och (med förbundna
ögon) snabbt uppsöker ifrågavarande föremål samt
finner det. Tankeläsningen torde i grunden vara
helt enkelt ett fysiologiskt experiment. För
att ett tankeläsningsexperiment skall lyckas,
förutsättes, dels att mediet tänker på ett konkret
och i närheten befintligt föremål och tänker på det
med största möjliga energi, dels att tankeläsaren
skall stå i något slags kroppsligt samband med
försökspersonen, i det att han t. ex. håller dennes
hand. Den intensiva tankekoncentrationen åtföljes af
vissa ofrivilliga och omedvetna ryckningar i mediets
handmuskler (tankeläsningen kunde ock rättare kallas
»muskelläsning»), och dessa muskelrörelser tjena till
vägledning för tankeläsaren, som bör vara begåfrad
med fint nervsystem och skarp iakttagelseförmåga. I
alla händelser är det ett märkligt faktum, att han
icke kan angifva det påtänkta föremålet, förrän han
funnit detsamma. Flere professionella tankeläsare,
såsom amerikanen W. I. Bishop, engelsmannen
S. Cumberland och ryskan Lucy de Gentry, hafva
väckt mycket uppseende med sina omvexlande och högst
öfverraskande konststycken.
Tanklokomotiv (af Eng. tank, vattenbehållare). Se
Lokomotiv.
Tankred (Fr. Tancrède, Ital. Tancredo). 1. T. af
Hauteville, normandisk ädling i 11:te årh., blef
historiskt bekant genom sina söner, som utmärkte sig
för hjeltedater. De förnämste bland dem voro Vilhelm
Jernarm, Drogo och Humfrid, hvilka eröfrade Apulien,
Robert Guiscard, som vann Kalabrien, och Roger,
som gjorde sig till herre öfrer Sicilien. – 2. T.,
korsfarare, f. 1078, den förres dotterson, följde sin
kusin furst Boemund af Tarent i det första korståget
(1096–99) och utmärkte sig derunder för glänsande
tapperhet vid Doryheum, Tarsos (hvilken stad han med
svidande hjerta måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
