Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Topolias ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flottan. Senare på året fick han befäl öfver
Nordsjö-eskadern (2 linieskepp, 5 fregatter, 2 smärre
örlogsfartyg och 36 skärgårdsfartyg). Hans hastiga
lycka, öfvermod och hänsynslöshet hade emellertid
skaffat honom många fiender, som sökte nedsätta honom
hos konungen. För att tysta dem försökte T. genom
ett ytterligt vågsamt anfall 1717 eröfra Göteborg,
men misslyckades trots utomordentlig tapperhet. Han
beslöt då förstöra svenskarnas befästningar vid
Strömstad. Med 17 fartyg (3 linieskepp, 2 skottpråmar,
resten galérer och halfgalérer), förande omkr. 250
kanoner, visade han sig d. 15 Juli 1717 utanför
inloppet till Strömstad. Till stadens och dess bägge
hamnars försvar hade den svenske befälhafvaren, den
tappre karolinen Johan Hiertta (sedermera friherre
Giertta), låtit uppföra 4 batterier (det största,
»Carolus», på Laholmen), bestyckade med 20 dels
18-pundiga, dels 24-pundiga kanoner och ett antal
mörsare. Till sitt förfogande hade han en truppstyrka
af 1,800 man (Hallands och Vesterbottens regementen
och den s. k. grenadierbataljonen). Klockan 1
natten till d. 19 Juli började T. sitt anfall. Hans
ursprungliga plan var att attackera batteriet vid
norra hamnen, afskära Laholmen från all förbindelse
med fastlandet, tysta kanonerna på »Carolus’»
batteri och der landsätta trupper, men af åtskilliga
skäl måste han inskränka sig till att anfalla södra
hamnen och batteriet »Carolus». Medan den väldiga
skottpråmen »Arken Nore», om 42 kanoner, besköt
»Carolus», varpade T. sig fram mot Laholmen med sina
3 linieskepp under en så mördande eld från svenskarnas
sida, att han snart stod endast sjelf tredje på däcket
af sitt flaggskepp, »Laaland». Omkr. kl. 4 på morgonen
var »Arken Nose» genom svenskarnas korseld bragt ur
stridbart skick. Först en stund derefter lyckades det
T. att få fram linieskeppen till den för dem bestämda
ankarplatsen framför Laholmen, och då började striden
på fullt allvar, utefter hela linien. En skottpråm och
några galérer hunno väl fram först vid 6-tiden; men
T. hade likväl dessförinnan till sitt förfogande 160
kanoner, en fruktansvärd öfvermakt öfver svenskarna,
och han dirigerade mot dessa en så helvetisk eld, att
1,600 kulor föllo öfver staden och batterierna. När
klockan gick på 7, tystnade Hierttas kanoner på
»Carolus», troligen af brist på ammunition. På
T:s order rodde då 4 galérer att landsätta utom
matroser 300 man infanteri på Laholmen. 2 af dem
sägas hafva råkat på grund; när de 2 öfriga med
T. ombord stötte mot stranden, reste Hiertta sig
emellan klipporna s. om batteriet och efter honom
en afdelning grenadierer, på samma gång som en trupp
vesterbottningar rusade ned från sitt gömställe bakom
bröstvärnet. På 20 stegs afstånd gåfvo svenskarna
2 à 3 »sköna salvor», hvilkas verkan blef mördande
för de på galererna sammanträngde fienderna. I denna
batalj, hans nittonde, blef T. sårad på två ställen;
icke utan svårighet fördes den afsvimmade hjelten
ombord på sitt flaggskepp. Danskarna förlorade i
denna strid 104 man i döda och fingo 246 sårade;
19 svenskar dödades, och 173 sårades.
Svenskarnas seger räddade Strömstad och derigenom måhända
hela Bohus län samt hindrade danskarna att företaga
en tillämnad expedition mot Gotland. Till följd
af sina bägge nederlag miste T. öfverbefälet öfver
Nordsjö-eskadern; endast befälet öfver galéreskadern
fick han behålla. Då T. i slutet af 1717 på befallning
återvände till Köpenhamn, strandade hans fartyg nära
Kullen, hvarvid han endast genom sin själsnärvaro
undgick att falla i svenskarnas händer. Men fartyget
och en del af hans egendom till ett värde af 30,000
rdr blefvo deras byte. Karl XII befallde visserligen,
att det strandade godset skulle återställas till
T., men konungens död gjorde, att detta icke kom
att gå i fullbordan. Sedan T., som mot slutet af
1718 konvojerat en transportflotta till Norge,
varit den förste att underrätta Fredrik IV om Karl
XII:s död, utnämndes han till schoutbynacht. Året
1719 var det glansfullaste i T:s lefnad. Genom
en häpnadsväckande slughet och djerfhet lyckades
det honom nämligen att på sommaren bemäktiga sig
Marstrands fästning och största delen af den der
förlagda svenska örlogseskadern. För denna bragd
blef han viceamiral. Visserligen misslyckades hans
en tid derefter företagna anfall på Göteborg –
hvarvid han kommenderade den största flotta han
någonsin haft under sitt befäl –, men hans tredje
angrepp, d. 8 Okt. (n. st.) s. å., var så mycket
lyckligare. I skydd af mörkret lyckades han smyga
sig förbi Elfsborgs fästning och strandbatterierna
samt uppbrände eller på annat sätt förstörde största
delen af svenska galéreskadern. – Efter freden (1720)
gjorde T. en resa till Tyskland, der han, vid nyss
fyllda 29 år, nära Hannover, d. 12 Nov. i en duell
ihjelstacks af öfverste J. A. Stael von Holstein, en
svensk-livländsk adelsman, som han utan bevis öppet
beskyllt för falskt spel. Han ligger begrafven i en
marmorsarkofag i Holmens kyrka i Köpenhamn, och vid
kyrkan finnes T:s staty (af H. V. Bissen). Der såväl
som på åtskilliga ställen i Norge högtidlighölls 1890
tvåhundrade årsdagen af hans födelse. Hans staty är
ämnad att resas äfven i Kristiania.
T. var en af de tappraste och skickligaste sjömän den
skandinaviska Norden frambragt, men någon stor amiral
hann han aldrig blifva. Hans förmåga af beräkning
stod ej i rimlig proportion till hans oförlikneliga
mod eller underbara våghalsighet. Något stort sjöslag
vann han aldrig. Det är en oerhörd öfverdrift att
kalla honom »Nordens störste sjöhjelte». Deremot har
han – i början af sin bana långt ifrån älskad af
sitt manskap – blifvit en af Nordens populäraste
sjöhjeltar genom en mängd på folket anslående
egenskaper och färdigheter och genom sina många
underbara äfventyr. Jfr C. P. Rothe: »P. T:s
omstændelige livs og heldtelevnets beskrivelse»
(1747) och A. Hammarskjöld: »Om Tordenskjold och
svenskarna» (i »Hist. tidskrift» 1890 och 1891).
A. H-ld.
Tordesillas, spansk historieskrifvare. Se Herrera
y Tordesillas.
Tordmulen (Gotl. tord; Ångerm. mule), Alca torda,
zool., tillhör alk-slägtet (se Alca),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
