Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torra mässor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildar jämte en del afstötta epitelceller sjukdomens
vigtigaste och mest i ögonen fallande kännetecken:
den gråhvita beläggningen. Denna börjar som talrika,
gråhvita, något upphöjda punkter, hvilka småningom
utväxa och sammanflyta, så att i försummade fall hela
munhålan till sist kan vara beklädd af en gråhvit,
något kornig och ganska tjock membran. Denna kan
lätt lossas; men vidtagas inga särskilda åtgärder,
uppstår hastigt en ny. Svampvegetationen kan äfven
öfvergå på svalget och matstrupen, nästan aldrig
deremot på näsan och struphufvudet. Sjukdomen
uppträder vanligast hos försummade och svaga barn,
men kan angripa äfven kraftiga och väl uppfödda,
hvilka då ofta visa tecken till oro och aftagande
nutrition. Behandlingen är ytterst enkel: endast
en sorgfällig rengöring af ammans bröstvårtor,
diflaskan och barnets mun med lika delar vatten
och aseptin flere gånger dagligen är nog för att
på kort tid bringa sjukdomen att försvinna. Ett
förr användt folkmedel var saften ur den färska
barken af »brakveden» (se Rhamnus), och än i
dag tillgriper menige man emellanåt någon af de
medikamentsblandningar, som under namn af torsksafter
föreskrefvos af gångna tiders läkare, detta såväl mot
den ofvan skildrade, egentliga svamptorsken och den
ej af svamp förorsakade, torskliknande munsjukdomen
aphthae (se Munsjukdomar) som mot den hos späda
barn ofta förekommande tarmkatarren (se d. o.), med
sura, grönaktiga, ostiga uttömningar. Denna katarr
– »torsk i magen», som den af okunniga ammor och
mödrar kallas – kan stå i samband med verklig torsk
hos barnet, men ännu oftare förekommer den som följd
af dietfel, oberoende af all torsk. Det är mot sådan
»torsk i magen», som s. k. torsksatt, t. ex. den
efter dr Idström uppkallade, kan vara gagnelig. »Dr
Idströms torsksaft» består af 2–3 delar lutdroppar,
9 d. krusmyntvatten och 48 d. rabarbersyrup, af
hvilken blandning gifves en half till en full tesked,
alltefter ålder, 3–4 gånger om dagen. En annan
populär torsksaft innehåller magnesia (15 delar)
samt fenkålsvatten och rabarbersyrup (180 d. af
hvardera). Numera föreskrifva väl läkare aldrig
dylika torsksafter. J. E. J-n. O. T. S.
Torske, bot. Se Rhamnus.
Torsken, Gadus calldrias L., zool., utgör
typen för slägtet Gadus af fam. Gadidae och de
mjukfeniga fiskarnas ordning. Naturforskarna delade
förr torsken i tvänne arter, af hvilka den ena
(G. morrhua L.) omfattade äldre exemplar af Nordsjö-
och Vestkust-torsken, den andra (G. callarias
L.) åter yngre exemplar samt Östersjöns mindre
torskform. Fastän man numera är ense om att dessa
utgöra samma art, äro dock meningarna delade om
hvilket af dessa namn rätteligen bör tillkomma
torsken, hvarför man äfven i nyare arbeten ofta får
se båda namnen ömsevis använda. Fiskarena hafva många
olika benämningar på torsken, utmärkande dess olika
åldersstadier, förekomstsätt m. m. Här må anföras
stortorsk eller kabeljo (se d. o.), motsv. norrmännens
skrey och havtorsk, samt småtorsk, som, då den
träffas på s. k.
gräsbotten, kallas grästorsk (vanl. af grönaktig färg),
motsv. norrmännens taretorsk (af tare, tång), vidare
bergtorsk eller palltorsk, som uppehåller sig på
bergbotten, samt rödtorsk, en rödfärgad varietet. –
Torskens öfverkäk skjuter framom underkäken,
som undertill har en skäggtöm. Stjertfenan är
tvär, sidolinien hvitaktig och krökt. Färgen är
vexlande, men alltid finnes en mängd fläckar på
ryggsidan. Olikheten i färg torde bero på olika
födoämnen äfvensom på vattnets beskaffenhet. I
allmänhet skall stortorsken vara ljusare till färgen
än den mindre. Torsken når en tämligen betydlig
storlek, ända till 1,5 m. i längd, och en vigt
af omkr. 20 kg. Vid bankarna utanför Newfoundland
fångas än större torsk; enl. uppgift skall en och
annan på inemot 50 kg. och derutöfver hafva der
erhållits. Äfven i Östersjön, der största delen af
den fiskade torsken är mindre, vanligen ej öfver 1/2
meter, förekomma i nordliga delen (liksom af sillen)
större exemplar: af 1 m. längd och derutöfver. Torsken
tillhör norra halfklotet, är cirkumpolar och har
sitt egentliga utbredningsområde mellan 50° och 70°
n. br. samt går sydligast till 40° n. om eqvatorn. I
Europa är sydgränsen ungefär i höjd med Bordeaux
och i Amerika något s. om New York. I Skandinavien
förekommer han kusten rundt om upp till södra delen
af Bottniska viken. Förekomsten är i norra Östersjön
mera vexlande, så att torsken, från att under några år
hafva varit talrik, under flere år förekommer sparsamt
och synes så godt som försvunnen. Vid lektiden närmar
torsken sig mot land och gifver då anledning till de
bekanta stora fiskena. Leken inträffar under förra
hälften af året, vid norska kusten vanligen från
slutet af Febr. till slutet af Mars, men vexlar
ej obetydligt under olika år. I södra Östersjön
har man funnit honom med mogen rom från Jan. till
slutet af Mars; i norra Östersjön torde lektiden
vara beroende af islossningen och inträffa senare på
våren. Torskens lek derstädes har ej varit föremål
för närmare vetenskaplig undersökning. Märkvärdigt
nog var det först i början på 1860-talet, som
man genom prof. G. O. Sars’ undersökningar fick
närmare kännedom om torskens lek vid Lofoten, trots
att fisket der pågått i århundraden. Genom Sars’
undersökningar blef det utredt, att torskrommen
gjutes och befruktas ute i fjordarna samt under
sin utveckling flyter i vattnet. Huruvida detta är
förhållandet med torskrommen äfven i Östersjön, med
dess mindre salthaltiga vatten, är ännu outredt,
men förefaller mindre troligt. Torskens rom är
jämförelsevis mycket liten, och romsäckarna, som äro
ganska stora, innehålla på grund häraf ett oerhördt
stort antal romkorn (man har beräknat 9–15 mill. hos
en större torskhona). Äggen kläckas efter omkr. tre
veckor. Under sin tillväxt håller torsken sig närmare
land i tångregionen, och man har funnit, att de
små ungarna, liksom flere andra fiskarters yngel,
stundom söka skydd under skifvan hos åtskilliga
maneter. Tillväxten sker hastigt, så att torsken
i Nordsjön redan vid ett års ålder når en längd af
40–50 cm. och redan i 2:dra året börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
