- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1171-1172

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Corpus evangelicorum). Det var i regeln omöjligt
att åstadkomma ett beslut i plenum. Man kan lätt
förstå huru mycken tid åtgick för att inhemta
instruktioner från regeringarna, ty gesandterna
röstade naturligtvis efter instruktioner. Dessutom
fordrades enstämmighet mellan de tre kurierna. Deras
beslut var dock blott ett förslag (suffragium imperii)
och blef först genom kejsarens ratifikation ett
riksbeslut (conclusum imperii, T. reichsschluss). –
Om verkligen någonting skulle uträttas, så hjelpte man
sig med s. k. riksdeputationer (se d. o.), hvilkas
beslut derpå vann allmän giltighet. Men äfven på detta
sätt uträttades föga, och öfver hufvud taget kan den
långa riksdagen i Regensburg sägas hafva uträttat
intet af vigt för den tyska nationen. I stället stred
man mycket ifrigt om de löjligaste titulaturfrågor
och bagateller samt gjorde sig väl värdig det af
fransmännen gifna namnet »la Sorbonne diplomatique
de l’Europe». Till rikets institutioner hörde äfven
rikskammarrätten (se d. o.). Äfven dess verksamhet
var utan frukt för riket. Sällan lyckades man, ej ens
efter långa strider, ena sig om en dom; och fälldes
äntligen en sådan, var det vanligen något riksstånd,
som vägrade att rätta sig efter den. Dess konkurrent
rikshofrådet (se d. o.) var af alldeles samma art. –
Rikets utgifter skulle täckas af riksskatterna. Af
de s. k. ordinarie riksskatterna qvarstod under
1700-talet endast en, den s. k. kammerzieler,
som steg till 39,000 thaler och åtgick för
rikskammarrättens underhåll. Bland de extraordinarie
skilde man emellan regelmässiga och oregelmässiga. Af
de förra fanns slutligen endast en qvar, nämligen
römer-monat (se d. o.), för hvars uppbärande det i
vissa orter fanns s. k. reichspfennigmeister. Af
den obetydliga summa, som denna skatt inbragte,
bildades riksoperationskassan, som skulle vid
rikskrig underhålla armén, under det att de
enskilda kretsarna fingo bekosta utrustningen. Man
kan häraf inse hur pass väl det var sörjdt för
arméns underhåll i krig. Af de oregelmässiga
skatterna var »turkskatten» den vanligaste, men
den förekom icke under 1700-talet. – Rikets furstar
voro i äldre tider enligt feodallagen skyldiga att
på kejsarens kallelse bistå honom såväl i krig mot
utlandet som för att upprätthålla ordningen inom
riket. Denna skyldighet iakttogs dock ej alltid;
tvärtom förekommo ofta krig mellan furstar och
kejsaren, och de förre blefvo bundsförvanter till
utländska makter mot sin länsherre, t. ex. under det
trettioåriga kriget. Efter detta fanns knappt ett spår
qvar af vasallpligterna. Slutligen bestämdes genom
ett riksdagsbeslut af 1681, att rikshären skulle bestå
af 12,000 man rytteri och 28,000 man fotfolk, i allt
40,000 man. Af dessa måste hvarje krets uppställa
ett visst antal, som sedan fördelades på kretsens
ständer. En sådan del kallades kretsens eller
ståndets »kontingent». Ofta hände det, att en sådan
kontingent var blott en ende eller några få man, eller
att två ständer uppställde tre man tillsammans. Armén
på 40,000 man kallades armatura ad simplum; om den,
som ibland kunde
hända, två- eller tredubblades, kallades den armatura
ad duplum
och ad triplum. Emellertid uppnådde armén
vanligen aldrig ens sin minimistorlek, som derför
kallades »idealfot», i motsats till »usualfot»,
som vanligen för hvarje krets med några tusen man
understeg minimistorleken. Officerarna i ett regemente
utnämndes af de vigtigaste ständerna. Så utnämnde i
bajerska kretsens andra regemente Salzburg öfversten,
Pfalz-Neuburg öfverstelöjtnanten, Passau öfverste
vaktmästaren (majoren) o. s. v. Uniformeringen var
olika för de olika ståndens kontingenter och vexlade
för ett regemente i alla möjliga färger. Beväpningen
var den uslaste. Man letade fram gamla odugliga
vapen, så att af 100 gevär 75 ansågos icke kunna
aflossa ett skott. En del af rytteriet saknade
hästar; de fleste ryttarna hade aldrig förr suttit
till häst. Soldaternas underhåll var likaledes
eländigt. En så dålig armé torde intet civiliseradt
land hafva egt, och intet land torde väl haft sämre
ordnade institutioner i allmänhet än det »heliga
romerska riket». Förvånansvardt är, att det under
sådana förhållanden kunde ega bestånd så länge,
som det gjorde.

Tyska förbundet (Der Deutsche bund),
1815–66. Efter Napoleons fall sökte man i allmänhet
återställa allt på gammal fot; dock lät detta
sig icke alltid göra. Tyska riket hörde till de
institutioner, som icke kunde återupprättas. I
stället inrättades ett nytt slags tyskt rike, som
kallades Tyska förbundet, och som uppstod genom
förbundsakten (deutsche bundesacte) af d. 8 Juni
1815. Enligt denna skulle förbundet bestå af T:s
suveräna furstar och fria städer och hafva till
uppgift att skydda sina medlemmars frihet samt
upprätthålla T:s yttre och inre säkerhet. Längre
fram tillkommo några nya grundlagar, nämligen
Wien-slutakten 1820 samt bestämmelser fattade vid
Wien-ministerkonferensen 1834 och ministerkonferensen
i Dresden 1851. Till förbundet hörde från början
38 stater, af hvilka 34 voro monarkier och 4
fria riksstäder. De trettiofyra monarkierna voro
kejsaredömet Österrike, konungarikena Preussen,
Bajern, Sachsen, Hannover och Würtemberg,
kurfurstendömet Hessen, storhertigdömena Baden,
Hessen, Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz,
Oldenburg, Sachsen-Weimar-Eisenach och
Luxemburg – i personalunion med Nederländerna
–, hertigdömet Holstein (med Lauenburg) –
under samme konung som Danmark –, Nassau,
Braunschweig, Sachsen-Gotha, Sachsen-Koburg,
Sachsen-Meiningen, Sachsen-Hildburghausen,
Anhalt-Dessau, Anhalt-Köthen och Anhalt-Bernburg
samt furstendömena Waldeck, Lippe-Detmold,
Schaumburg-Lippe, Schwarzburg-Rudolstadt,
Schwarzburg-Sondershausen, Reuss (äldre linie),
Reuss (yngre linie), Hohenzollern-Hechingen,
Hohenzollern-Sigmaringen och Liechtenstein. De fyra
fria riksstäderna voro Frankfurt am Main, Bremen,
Hamburg och Lybeck. 1817 tillkom en 39:de stat,
landtgrefskapet Hessen-Homburg. Genom fursteättens
utslocknande och landets förening med Koburg upphörde
1825 Sachsen-Gotha att vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0592.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free