Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 1199-1200 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänder ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motsvarande mjölktänder. De qvarsittande tändernas
antal är hos den fullvuxna menniskan 32 (16
i hvardera käken). Fig. 8 i art. Hufvudskål
visar samtliga tänderna i öfverkäksbenet,
sedt underifrån. Tandbågen bildar här hälften
af en ellips. Deremot beskrifver underkäkens
tandbåge en parabel. Tiderna för de qvarsittande
tändernas tillkomst äro följande:

från	6–7	året	den första (främre) oxeltanden,
»	7–8	»	de båda mellersta framtänderna,
»	8–9	»	de båda sidoframtänderna,
»	9–11	»	den första (främre) kindtanden,
»	11–12	»	de båda hörntänderna,
under	12	»	den andra (bakre) kindtanden,
från	12–14	»	den andra (mellersta) oxeltanden
»	17–25	» »visdomständerna».

Fig. 5. Fig. 6. Fig. 7.

Afvikelser från denna regel äro ej ovanliga,
beroende af helsotillståndet, den allmänna
kroppsbeskaffenheten, ärftliga anlag m. m., men
oregelbundenheter vid tändernas frambrytande spela
i det stora hela icke någon betydande rol. Mest
vexlar tiden för de sist frambrytande och längst
bak i munnen sittande s. k. »visdomständernas»
framkomst. Vanligen frambryta de, som ofvan nämnts,
mellan 17:de och 25:te året, men det kan någon
gång hända, att de först på sena ålderdomen eller
t. o. m. ej alls bryta fram, likasom de ock stundom
äro helt små och outvecklade. Vid trång tandställning
kan visdomständernas frambrytande vara förenadt med
ett eller annat obehag. – Tändernas färg vexlar i
hög grad hos olika menniskor. Den är

Fig. 8.

än mer eller mindre blåhvit, än mer eller
mindre gulhvit; de flesta tänder stöta dock mer
åt gult än åt blått. Rent hvita tänder förekomma
i sjelfva verket ytterst sällan. Färgen är i hög
grad beroende på emaljlagret, hvars olika tjocklek,
täthet och byggnad i öfrigt förläna större eller
mindre genomskinlighet och ljusbrytning åt det hela,
hvarigenom sålunda olika nyanseringar uppstå. Så
t. ex. erhålla också sådana tänder, hvilkas ränder
äro tunna och skarpkantade, en mera mörk och, så att
säga, genomskinlig färg. – Tändernas hufvuduppgift är,
som ofvan nämnts, att sönderkrossa födan. Men
de spela äfven en stor rol vid uttalandet af en mängd
bokstafsljud, liksom de ock i ej ringa grad inverka
på ansigtsbildningen och utseendet. – Om konstgjorda
(artificiella) tänder se Löständer. Om tändernas
sjukdomar och vård se nästa artikel.

De lägsta ryggradsdjur, hos hvilka verkliga tänder
med säkerhet kunnat påvisas, äro broskfiskarna
(Chondropterygii). Den historiska utgångspunkten
för uppkomsten af munhålans tänder utgöres af de
s. k. plakoïdfjällen, hvilka hos ett stort antal af
nämnda fiskar bekläda hela kroppsytan.
Plakoïdfjällens utveckling och byggnad äro så godt som
fullkomligt öfverensstämmande med tändernas
i munhålan, hvarför dessa fjäll ock erhållit
namnet hudtänder. Då nu munhålans slemhinna, såsom
utvecklingshistorien ådagalägger, ej är något annat
än en instjelpt del af den yttre huden, kunna vi lätt
förstå, att å den förra förekomma samma bildningar
som å den senare. Man kan sålunda ock iakttaga,
huru dessa hudtänder utan afbrott sträcka sig in i
munhålan, hvilken hos somliga broskfiskar (t. ex. hos
den vid Sveriges vestkust vanliga pigghajen) helt
och hållet beklädes af dem. Men under det att
de flesta af dessa i munhålan utbredda hudtänder
förblifra ytterst små och äro fisken till ringa
eller ingen nytta, uppnå de af dem, som äro belägna
öfver käkkanterna, på grund af den skiljaktiga
funktion, som de på sagda ställen måste öfvertaga,
en voluminösare och ofta äfven till formen olika
utbildning: hudtänderna hafva således omgestaltats
till verkliga tänder. Medan dessa hos broskfiskarna
endast äro fästa i munnens slemhinna och ej stå
i någon förbindelse med skelettet, träda de hos
öfriga ryggradsdjur, der ett benskelett utbildats,
i närmare förhållande till detta, i det de, på i
öfrigt vexlande sätt, äro fästa på benen. Sålunda kan
hos benfiskarna hvar och en af de skelettdelar, som
ingå i munhålans begränsning, vara tandbärande, och
detsamma gäller om tungbenet och gälbågarna. Tändernas
form hos benfiskarna vexlar mycket. Hos somliga kunna
de vara cylindriska eller kägel- eller hakformiga;
hos andra äro de främre tänderna mejselformiga, medan
de bakre äro knöliga eller utplattade och tjena till
att krossa skalet på kräftdjur, blötdjur etc. Somliga
benfiskar (t. ex. de tofsgälade) sakna helt och
hållet tänder. – Hos de nu lefvande amfibierna hafva
tänderna alltid en mycket enkel form (de äro en-
eller tvåspetsade). Men under det att de hos vissa
stjertamfibier (se d. o.) äro utbredda öfver flere af
munhålans ben, liksom hos många benfiskar, finnas
de vanligtvis endast i öfverkäken och plogbenen hos
de grodartade amfibierna, hvilkas larver helt och
hållet sakna egentliga tänder, enär deras käkar äro
beklädda med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>